Det är ju ett ganska långt tag sedan jag skrev och det har sina anledningar, framförallt har jag helt enkelt inte hittat någon ro i kroppen vilket gjort det svårt för mig att fokusera helt på det jag ska skriva.
Men nu ska jag göra ännu ett försök av att skrapa ihop ett inlägg om vad som hänt sedan Oktober, för det är en hel del som ni säkert vet.
Jag tog ut min spiral i juni eftersom jag och Dennis ville försöka få ett syskon till Tove, vi fick ett godkännande av läkaren som sa att jag kan försöka bli gravid, men att jag ska veta att det kanske inte skulle gå den "normala" vägen och skulle jag lyckas så skulle det innebära att min graviditet skulle bli en "riskgraviditet". Nu hade vi turen att vi lyckades bli gravida, jag hade min sista mens den 30/9, ägglossningen kom strax efter mensen och jag trodde verkligen att det skulle bli som tidigare månader.. mensen skulle bli sen och sen skulle det visa sig att min kropp bara bestämt sig för att hoppa över en mens.. Men riktigt så blev det inte....
Jag åkte i slutet av Oktober till F17 helt ovetandes om att jag faktiskt lyckats bli gravid. Nere på F17 spenderade jag två helt fantastiska, tuffa och roliga veckor. Där träffade jag även en hel del nya människor, vissa som kom mig närmre än andra. En person som skulle komma mig riktigt nära var Rickard, min stridsparskamrat och en riktigt fin vän. Sen var det Niclas en vän som även han blev en av de som kom mig närmast. De och befälen var en otrolig stöttning när det blev som tuffast, som när jag hade hemlängtan på Toves födelsedag och de dagar då jag fick ringa Tove varje morgon innan skjutövningarna eftersom hon hade krupp och jag var orolig.
Men där fanns dom alla, ett otroligt stöd och det gav mig något jag aldrig kan beskriva till fullo, en styrka att hålla huvudet högt och se framåt även om man kanske har det lite tuffare ibland.
Två veckor gick och det var dags att säga hejdå, dags att resa hem igen och det var tufft må jag säga men vi alla visste ju att den dagen skulle komma.
När jag väl var hemma kollade jag min p-tracker och insåg att mensen var sen som vanligt, så jag köpte mig ett gravtest som jag visste skulle visa negativt.. Men så fel jag hade, ett positivt test och en ultraljudsundersökning senare så var jag säker, jag var gravid. Tre skulle bli fyra, Tove skulle få ett syskon, jag och älsklingen vi skulle få en bebis. Lyckan är oändlig.
Julhelgen närmade sig, och de var familjen och någon enstaka annan som visste om att jag och Dennis väntade barn och det var så vi ville ha det, tills vi var mer säkra på att det inte skulle bli tidigt missfall. Några dagar efter jul bestämde vi oss för att gå ut med nyheten till de övriga som inget visste.
Nu har det gått en tid sedan vi gick ut med att vi väntar tillökning till familjen i sommar och jag skulle inte påstå att det har varit den lättaste graviditeten.
Just nu har jag börjat kunna känna rörelser från bebis, det är supermysigt att känna något röra sig där inne i magen.. Men samtidigt gör det så otroligt ont de flesta gånger, det gör ont att magen växer, jag har foglossningar, när bebis rör sig känns det som om någon sticker mig med något vasst i magen och smärtan är extrem till och från. Men sen finns det de stunder då jag får lite extra kraft/inte har lika ont och då passar jag på att hinna med saker som jag inte annars klarar av att göra. För samtidigt är det så otroligt mysigt trots smärtan.
J kag längtar som bara den efter att få känna de riktiga sparkarna, kunna se rörelserna utifrån och tills älsklingen kan få känna sparkarna mot sina händer. Men samtidigt skämmer det mig lite, för om det gör såhär ont nu, hur ont kommer det inte göra då!? Jag vill verkligen inte bli sängliggandes pga smärta. Jag vill kunna gå ut och gå promenader, busa med Tove och leva ett relativt normalt liv.
Samtidigt som rädslan finns där så vet jag att jag kommer att klara detta oavsett vad, så länge läkarna har ordentlig koll på vad som händer där inne så är jag nöjd. Smärtan får jag helt enkelt härda ut och fortsätta tänka som tidigare "det gör ont av en positiv anledning, det är värt varenda liten smärta".
Dessutom har jag världens underbaraste älsklingar vid mina sidor! Jag hade inte kunnat önska mig något annat än det. Båda pratar med bebisen, klappar på magen och finns vid mig när det är som jobbigast. Det är inte alla som får ha sitt livs kärlek och sin underbara dotter vid sin sida, men det får jag <3
Jag älskar min lilla familj så sjukt obeskrivligt mycket <3
Så med de sagt så tänkte jag nog sluta skriva för idag. Jag ska försöka bättra mig och uppdatera lite mer om hur saker och ting går. Så ni lär väl upptäcka när det kommer ett nytt inlägg.
