En uppdatering.

Okej här kommer en ny uppdatering på hur allt går i livet. :)

Var i helgen iväg till Katrineholm en sväng för att äntligen få träffa mina underbara vänner Niclas och Rickard, har saknat dom extremt mycket. Och det var verkligen riktigt riktigt roligt att få träffa dom igen. Och jag hoppas att jag får träffa dom snart igen. :)

Graviditeten går bra, jag menar bebis ligger ju kvar i magen i alla fall. Dock har jag väldigt ont i magen och som om inte det vore nog så har jag fått migrän, men några mediciner mot migränen får jag inte äta heller, så det är vila som gäller för lilla mig. Och kejsarsnittet kommer troligen att bli lite mer komplicerat än vad vi räknat med innan, men vi får se vad läkarna säger efter ultraljudet som ska göras i v 32 och sen efter ultraljudet som görs i v 36. Men det blir nog bra i slutänden i alla fall.

Men i övrigt går det bara bra, jag känner mig dock sjukt knubbig och osexig men turen är att jag har min älskling som alltid kan få mig att må lite bättre. För när jag klagade på att jag börjar bli tjock (det är nämligen så jag känner mig) då fick jag världens bästa svar.

"Du är inte det minsta tjock älskling, det är en bebis som växer där inne och det är vackert". Så nu varje gång jag tycker synd om mig själv så tänker jag på den meningen och genast får det mig att må bättre. <3

Men som sagt, graviditeten går bra och bebis håller sig sprallig och pigg där inne i magen. :)

I övrigt är det bara bra med oss, Tove längtar tills bebis kommer även om hon bestämt sig för att endast en bror duger åt henne.

Men glad är hon i alla fall och det är så himla skönt att se, för tänk att för ett år sedan mådde hon inte alls fullt så bra mitt lilla hjärta <3

Men stoltare mamma kan man inte hitta, för tänk så långt hon kommit på ett år! 

Hon som för ett år sedan backade i tal och drog sig tillbaka pga något som traumatiserade henne väldigt mycket.

Men efter att ha ändrat hennes tillvaro till en stabil och trygg vardag så är hon idag en framåt glad och sprallig 4-åring precis så som hon ska vara och det värmer mig verkligen inombords. Att se hennes underbara leende, höra hennes underbara skratt och hennes små fötter som springer över golvet varje gång hon hittar på bus. Det bekräftar verkligen att vi lyckats få henne att vara trygg igen.

Men det gör fortfarande ont i mig att tänka att hon råkade illa ut och att jag inte såg det innan så att jag hade kunnat stoppa det i tid. Men jag vet i alla fall att jag gjorde det enda rätta när jag såg på henne vad som hände och det är något som jag aldrig kommer låta någon ifrågasätta.

För så länge Tove är trygg och mår bra så är jag glad, sen får folk säga vad de vill om mig bakom min rygg för jag vet att jag och älsklingen är de bästa föräldrarna vi kan vara och vi gjorde allting rätt när vi insåg vad som pågick.

Men nog om det!

Vi mår i alla fall bra (förutom min smärta då, men den får jag leva med).

Tur är ju också att jag har min älskade älskling som stöttar mig till tusen och finns här för mig varje steg på vägen även om jag kan vara en pina många gånger. 

Men det uppskattas så sjukt mycket att han bryr sig så mycket. 

Och något som jag absolut älskar är att han både pratar med bebis, lyssnar på magen och tar på magen. Han får mig att känna att jag inte är en utomjording. Dessutom så tar han hand om både mig och Tove när det blir för jobbigt för mig att röra mig. 

Han är verkligen kärleken i mitt liv, att titta på honom får mig att känna tiotusen fjärilar i magen samtidigt som hela jag blir alldeles varm inombords, lyckan han ger mig är obeskrivlig och jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat önska mig något mer än honom vid min sida. Han är verkligen världens bästa sambo (och pappa till Tove och bebis).
 Jag älskar honom så sjukt mycket mer än jag någonsin skulle kunna beskriva här. <3