Vad hände!?

Ja, en bra fråga är ju faktiskt vad hände?
(Ett tips till er som inte vill läsa om traumat och blodet, hoppa ner i texten till efter den feta texten där det står "Men nog om det")

Jag skulle ju som jag skrev i mitt tidigare inlägg opereras sagt och gjort. 

Vi kom till sjukhuset kl 7.30 precis som vi skulle, jag anmälde mig och betalade sedan gick vi upp till avdelningen där jag skulle få ett rum och operationskläder. Och tanken var ju att Dennis skulle följa med mig in på avdelningen för att vänta med mig tills jag skulle opereras, men såklart hade jag oturen med mig.. Det var nämligen besöksförbud på avdelningen eftersom dom inte ville ha vinterkräksjukan på avdelningen. 

Som tur var så ordnade en sköterska så att jag kunde få sitta med Dennis nere i caféet i entrén till 1 timme innan jag skulle opereras, för då blev jag tvungen att gå upp till rummet, byta om och få lite dropp osv. 

Operationen gjordes och dom blev tvungna att ta bort mer än dom hade väntat sig, vilket i sig inte var någon fara för operationen i sig "gick som den skulle", eller det var i alla fall vad dom sa.. 

Allt kändes så overkligt, jag hade inte jätteont och inga direkta problem efter operationen, lite ont i halsen efter slangen bara men det är ju fullt normalt. Såklart tänkte jag att jag kanske hade turen med mig för en gångs skull, men det skulle visa sig på julaftonskvällen att jag hade fel, men det återkommer jag med. 

Mamma hämtade mig från sjukhuset och allt var så skönt, inga problem, inte så mycket värk och inga cellförändringar. När jag väl kom hem, då blev det att bara ta det lugnt och försöka vila lite eftersom jag ändå gått igenom en operation. 

Julafton: 

Dagen började med att vi åkte till Dennis mormor och morfar för att fira jul med dom, Dennis föräldrar och bror. Vi åt god mat, och hade jättetrevligt. Tove blev såklart överlycklig när tomten kom med julklappar till henne och jag fick jättefina presenter av Dennis och Tove. 

Sen fikade vi lite, pratade och hade det allmänt trevligt och jag kan säga att jag hade verkligen inte kunnat önska mig en bättre julafton. Det var verkligen supermysigt. 

När vi skulle åka hem tänkte vi att vi kunde svänga förbi hos mina föräldrar en snabbis och dricka en kopp kaffe innan vi skulle hem, där var det också jättetrevligt.

Men sen kände jag det.. Det började göra ont i magen och det började komma ut en hel del blod. Efter att ha behövt gå på toa för att stanna dar i 30 minuter eftersom det var som en vattenkran som droppade blod i snabb takt, då bestämde jag mig för att det var dags att ringa in och fråga vad jag skulle göra. Efter att ha förklarat läget att jag faktiskt under de här 30 minuterna hade förlorat ca 5 dl blod, då var det inte längre frågan om ifall jag skulle åka in utan hur fort jag kunde ta mig dit.. 

Mamma som var vid min sida hämtade Dennis och förklarade läget och Dennis var helt med på att han skulle köra in mig till sjukhuset. 

Väl utanför sjukhuset mötte vi en sköterska som också skulle in men som hade glömt sitt passerkort, hon frågade hur det var med mig och ifall jag skulle in och det skulle jag ju. Jag sa att jag kände att blodet var på väg och efter en del krångel med att ringa avdelningen så kom vi tillslut in i entrén. 

Hon gjorde sitt bästa för att jag så snabbt som möjligt skulle komma upp till avdelningen, men det räckte inte hela vägen tyvärr.. 

Jag hann gå några steg in mot hissarna när jag helt plötsligt stannade upp och blodet forsade, mina kläder, skorna, golvet.. Ja, allt var täckt i blod. Snabbt fick hon ner mig i en rullstol som jag fick åka upp till avdelningen i. 

Uppe i undersökningsrummet hör jag paniken i hennes röst när hon säger "Det är blod överallt, i entrén, i hissen, i hallen, ja överallt och någon måste torka bort det". 

Rummet fylldes snabbt av sköterskor som hjälpte mig till en brits, sen hjälpte dom mig att få av de blodiga kläderna och att komma i en operationsskjorta, efter en kort stund kom läkaren. 

Han sa "jag förstår om det är jobbigt, men jag tror inte att blödningen kan vara så stor", sen reste jag mig från britsen för att sätta mig i gynekologstolen och man såg verkligen oron i hans blick när han tittade på den stora blodpölen som samlats på britsen där jag några minuter suttit. 

Efter att han tömt mig på en hel del blod som låg samlat i mig så konstaterade han snabbt att jag var tvungen att åka ner på operation igen, jag förlorade för mycket blod och alldeles för snabbt. 

Operationen tog ca 2 timmar, under den tiden förlorade jag en hel del blod men dom lyckades stoppa den värsta blödningen genom att bränna blodkärlen i tappen, sy och lägga in två operationsdukar med medel som skulle stoppa blödningen, När jag vaknade efter operationen var jag förtvivlad och ville bara ha Dennis vid min sida, tårarna forsade när dom sa att jag skulle till uppvaket innan jag skulle få se honom igen. Men eftersom jag hade panik och vaknade mer och mer av att jag grät så fick jag åka ner till avdelningen igen. 

Där satt han och väntade och jag kunde äntligen bli tröstad. Hela kvällen satt han bredvid min säng och höll mig i handen. I den stunden kände jag att jag kunde slappna av tillräckligt för att somna.

Dagen efter åkte vi hem, men kom tillbaka in igen eftersom jag bara kräktes upp allt jag fick i mig, så det blev ännu en natt på sjukhus med dropp. 

Tur är att det är bättre nu, jag känner mig bättre i alla fall. Visst vet jag att jag fortfarande har problem. Jag tror att jag har en infektion på gång då jag bara får ondare och ondare för varje dag som går. Men jag kan i alla fall se framåt och hoppas på att allt blir bra i slutändan. 

Men nog om det.. 

För ett år sedan sa världens underbaraste krisse "2014 måste bli ditt år, du måste få lite tur i livet nu". Tyvärr blev det ju inte riktigt så, men nytt år, nya tag.

För även om jag det senaste året har haft väldigt mycket motgångar så har jag en händelse som väger upp allt det dåliga och som gör att mitt 2014 varit ett av de bästa åren i mitt liv! 

2014-04-19, dagen då jag för första gången lärde känna Dennis. 

Morgonen den 19e då Pelle stannade bilen utanför mamma och pappas hus för att plocka upp mig eftersom vi skulle till Elmia, i bilen satt 3 personer som jag kände väl, men också någon som för mig var helt "ny". 

Men det var inte förs på kvällen som vi verkligen fick kontakt med varandra, då både jag och Dennis blivit mer eller mindre meddragna till Gnesta för att dricka och bara ha kul. 

Den kvällen slutade med att jag sov i Dennis famn, vi bestämde oss för att träffa varandra igen dagen efter, och några dagar efter det osv. 

Det ena ledde till det andra och jag föll för honom, jag föll så hårt man bara kan falla! Och jag kommer aldrig att ta mig upp ur det här. Den 11 maj pratade vi och bestämde oss för att vi var ett par, den 11e maj i bilen utanför mina föräldrars hus sa han "Jag älskar dig" till mig för första gången och jag trodde mitt hjärta skulle slå ut ur bröstkorgen på mig, så underbart lycklig var jag att få finnas vid hans sida. 

Men det var inte heller bara mig han tog med storm.. Tove älskade honom från första stund och om man frågar henne så är Dennis hennes och ingen annans. Att se hur duktig och omhändertagande han var med henne gjorde mig ännu mer fast vid honom.  

Jag hade äntligen funnit någon som fick mig att känna mig hel! Min andra hälft, mitt hjärta och mitt livs kärlek. Aldrig har jag älskat och känt mig så trygg, så hel och så lycklig som med honom. 

Han och Tove är min värld och utan dom vet jag inte vad jag hade tagit mig till. 

Nu snart 8 månader efter att vi bestämde oss för att vi var ett par, så bor vi ihop, är världens lyckligaste par och har den mest underbara lilla familjen som finns <3
Jag älskar er nu och för evigt <3

Dagens citat får bli något som jag och Dennis ofta säger till varandra. 

Dennis- Alltid du och jag

Jag- För evigt

Dennis- För alltid 

Åtta timmar kvar

Äntligen!!! 

Ja, nu kan jag faktiskt gå ut med lite positiva nyheter (Dom är i alla fall positiva om man frågar mig). 

Jag är ju som ni säkert redan vet arbetslös för tillfället, och i höstas sökte jag lite kurser på Komvux eftersom jag vill plugga upp mina betyg som jag missade när jag under min tid på gymnasiet blev gravid. 

Och i förra veckan var jag in till Campus i Nyköping för att prata med en studievägledare om hur jag skulle gå till väga med allt, och hon hjälpte mig så att jag kunde lägga till lite fler ämnen såhär i efterhand. Så nu ska jag från och med Januari till och med Juni studera heltid.

Vilket för mig är en stor lättnad, inte bara för att jag äntligen får mina betyg utan även för att jag nu med all säkerhet kan säga att jag har en säker inkomst under den här tiden. Nog för att jag fortfarande har lite lön kvar att få ut från mitt gamla jobb, men det kommer ju inte räcka hur länge som helst, men som sagt eftersom jag ska få studera 100% på vårterminen så kommer jag vara berättigad CSN. 

Så nu behöver jag inte ens behöva gå och oroa mig för att Dennis ska behöva stå för alla kostnader från när mina lönepengar tar slut tills dess att jag fått en ny inkomst, för nu är även det löst. :) 

Jodå, mer goda nyheter kommer det ;) 

I förra veckan fick jag även meddelande från Flygvapnets frivilliga om att jag kommit med som medlem där och att jag den 27e juni ska få gå GU-F om allt går enligt planerna! 

I helgen har vi dessutom vårdat min bil lite, så nu är den vit igen, den har fungerande torkare fram och bak, grillen är lackad, torkararmarna till lyktornas torkare är borta och dessutom är alla grymt fula tejpränder borta. 

Tack till er underbara som hjälpt mig med bilen så att den blev färdig innan operationen, ni anar inte hur mycket det betyder!

Så just nu är jag så jäkla glad över så mycket, vilket gör det lite lättare för mig att hantera det jobbiga som pågår just nu.

För om 8 timmar ska jag vara på Nyköpings sjukhus för att bli tilldelad en säng och sedan få vänta på operationen. 

Dennis har sagt att han ska köra mig till sjukhuset och vara där med mig tills dess att han måste åka till sitt jobb, vilket är skönt för lilla mig som fortfarande hatar sjukhus och allt som har med det att göra. 

Efter operationen ska mamma komma och hämta mig eftersom jag inte får köra bil samma dag. 

Såhär timmar innan jag ska åka dit så känner jag nervositeten ökar och oron finns där, tankarna "tänk om" ploppar upp i huvudet ganska mycket just nu. Men tack och lov har jag världens underbaraste sambo som stöttar mig och finns här för mig. 

Dennis är den som får mig att känna att allt kommer ordna sig, om och om igen berättar han för mig att han alltid kommer att finnas vid mig, att han älskar mig, att allt kommer bli bra och att jag inte står ensam utan att vi ska klara det här tillsammans och att han oavsett vad kommer att finnas här för mig. 

Min kärlek för dig Dennis är för evigt <3 

“My bounty is as boundless as the sea,

My love as deep; the more I give to thee,

The more I have, for both are infinite.” 

― William Shakespeare, Romeo and Juliet

En vecka kvar till operation

Nu var det ett tag sen jag skrev igen, måste ju erkänna att jag kanske är lite lat när det kommer till bloggfronten men vad gör väl det!? :P 

Dagarna går så himla fort vilket i sig är ganska så skönt eftersom jag ska ta upp studierna igen efter nyår, så jag längtar sjukt mycket och hoppas verkligen att allt ska gå enligt planerna. 

För några dagar sen fick jag ett mindre roligt besked och detta är vad jag fick på posten: 

Jag ska alltså opereras dagen innan julafton.. Det var ju kanske inte riktigt min önskning men vad ska man göra!? Det är bara hålla tummarna på att allt går precis som det ska och gör det inte de, ja då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Men hem ska jag i alla fall tills på julafton! 

Man får se det positiva i det hela för att göra saken lite lättare och det positiva är ju faktiskt att jag äntligen fått en tid och att nu SKA cellförändringarna bort. 

Det dom gör under operationen är att dom skär bort en bit av livmodertappen (så mycket som behövs för att få bort cellförändringarna), sen skickas det dom skurit bort på analys för att kunna fastställa exakt vilken typ av cellförändringar jag har och därefter får jag en behandlingsplan på vad som kommer efter. 

Men nog om det. 

Annars då!? 

Det går lite i vågor just nu. Jag mår i sig ganska okej psykiskt även om jag har haft så många fler problem som dykt upp än vad jag skrivit om här, men jag väljer att inte lägga energi på det utan jag håller fast vid att jag ska tänka positivt kring allt som händer. Inget och ingen kommer kunna stoppa mig ifrån att tänka att jag ska överleva och jag ska klara allt detta, hur jobbigt det än må vara så ska jag bara klara av det!

Fysiskt har jag extremt ont, och det är väl det som är mitt största problem just nu.. För smärtan som kommer från nedre delen av magen är extrem, jag orkar liksom inte alltid röra på mig, jag får kramper när jag ligger ner och det är klart att det tär lite på en när man går runt och har ont 24/7. 

Men förhoppningsvis blir jag av med smärtan när allt är klart. :) 

För övrigt har jag fått väldigt många positiva besked som jag håller hårt i, för varje gång det händer något negativt då har jag mina positiva besked och tankar att hålla mig fast vid! 

Och just nu är det studier, jag fick en liten kusin i söndags, jag fick andra bra besked i förra veckan och det bara rullar på med positiva tankar. 

xoxo

Min stöttepelare i stormen.

Det har nu gått ca 1 ½ vecka sedan jag skrev ett inlägg sist, så jag tänkte uppdatera lite om hur allt går för mig osv. 

Cellförändringarna är kvar, jag har ännu inte fått veta när jag ska opereras men jag ska få prata med operationsavdelningen imorgon för att få en lite mer "akuttid". Detta eftersom mina symptom bara blir värre och värre. 

Jag har nu så ont att jag får svårt att stå till och från, och smärtan får mig att inte riktigt veta vart jag ska ta vägen emellanåt. Sen är det ju "dom där andra symptomen" som blir värre, tätare och håller i längre än tidigare. 

Så jag pratade med gyn idag angående mina symptom och dom sa till mig att prata med operationsavdelningen så att jag kan få operera bort mina cellförändringar så fort som möjligt, så det ska jag göra imorgon. 

Sen ska ju Tove liten få skolas in på dagis från och med imorn, hon har ju bytt dagis nyligen så det ska bli kul att få vara med henne på det nya dagiset. 

Hon skulle ju ha skolats in förra veckan, men eftersom hon fick så pass allvarlig krupp att ambulansen blev tvungna att komma hit för att hjälpa henne att få syre, så tyckte jag att det var bättre att hon var hemma förra veckan. 

Och som tur är så ska hon nu få komma till en läkare som kan ge henne rätt mediciner för kruppattackerna så att hon slipper på nedsatt syretillförsel när hon får sina attacker. 

Sen då!? 

I fredags var Dennis på middag med sitt jobb på kvällen, så jag och Tove åkte hem till Krisse och Erik en liten stund på kvällen eftersom det var så tråkigt att sitta hemma själva. 

Men vi stannade inte så länge eftersom vi skulle till Norrköping på lördagen. 

I lördags åkte vi som sagt till Norrköping för att köpa slalomskidor till Tove, så nu har hon fått sitt första par skidor och pjäxor. :) 

Sen åkte vi in till centrum och handlade nya ytterkläder och vinterskor till lilla fröken och när vi var på HM mötte Malin upp oss. 

Så vi satte oss på ett fik och pratade en massa, och jag tror lite att Malin är en av Toves favoritpersoner! För varken jag eller Dennis dög när Tove hade träffat Malin. 

Själv tyckte jag att det var riktigt kul att träffas igen även om det var några år sedan sist, men det är en tjej jag verkligen har saknat. Hon var trots allt den som förgyllde min tid på fordon i Norrköping mest. Sen så är hon en så grymt underbar person!

Dock åkte både jag och Dennis på feber lagom till när vi kom hem, så det blev filmmys resten av kvällen istället för att åka iväg och göra annat. 

Igår åkte vi hem till mina föräldrar eftersom vi lovat att Tove skulle få träffa deras nya valp Åtix innan hon skulle till Christian. Så vi åkte dit och var där en stund, sen blev det att åka hem och ha mer filmmys eftersom Dennis började få feber igen. 

Idag har varit sisådär, det har varit en sån där dag då jag bara inte orkar.. 

Så jag gjorde en köttgryta i morse eftersom Dennis ville ha matlåda och mat, och efter det har jag spelat lite ps4 och bara latat mig eftersom jag inte har lust att göra någonting alls. 

Jag måste bara säga att jag har den mest fantastiska och underbara sambon i världen! 

För mitt i allt mitt kaos och alla mina problem så står han där som min stöttepelare i stormen, han är den som håller mig nere på jorden när jag är på väg att blåsa bort, och när jag känner att jag bara vill ge upp då uppmuntrar han mig att fortsätta kämpa och när jag känner oron komma krypandes inför vad som kommer att hända "i värsta fall", då lugnar han mig och får mig att känna mig trygg. 

Aldrig har någon fått mig att känna mig så här säker, aldrig har någon fått mig att må så här "bra" i mitt kaos och aldrig har jag trott att det funnits någon så perfekt och underbar som Dennis! 

Men nu har jag honom i mitt liv och nu vet jag att jag aldrig någonsin vill släppa taget om honom! 

Han och Tove är lyckan i mitt liv! <3 

“Doubt thou the stars are fire;

Doubt that the sun doth move;

Doubt truth to be a liar;

But never doubt I love.” 

― William Shakespeare

Typ 2 och HPV, försök till att tänka på annat.

Så nu ska jag berätta lite om vad som hänt sedan jag fick beskedet om cellförändringarna. 

Tisdagen var självklart väldigt jobbig eftersom jag precis fått beskedet om cellförändringarna, och när jag googlade om det insåg jag ganska snabbt att det inte var "vanliga milda" (alltså typ 1) förändringar. 

Det finns nämligen tre typer av cellförändringar, typ 1 är lätta cellförändringar, typ 2 är medelsvåra och typ 3 är svåra cellförändringar. 

Och eftersom jag inte fått så mycket information om jag hade typ 2 eller 3, så var jag väldigt orolig och grubblade ganska mycket på det. 

Sen på kvällen insåg jag att jag måste göra något för att inte tänka så mycket på det, så jag bakade en smörgåstårta till Dennis eftersom han fyllde år dagen efter, och han ville verkligen ha en smörgåstårta på sin födelsedag. Så då gick kvällen vidare ganska så snabbt och jag hann inte tänka allt för mycket på tråkigheter. 

I onsdags tog jag bilen och åkte till Nyköping för att fixa den sista delen av Dennis födelsedagspresenter, han fick ett silverhalsband och att jag betalar 2000 på hans tatuering som han vill göra. 

Tyvärr vart det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig, men han blev glad i alla fall. 

Saken var den att han ville tatuera sig i Västerås hos en tatuerare där, så jag och Marcus (Dennis bror) åkte ända till Västerås för att köpa ett presentkort där till honom.. Men tyvärr sa tatueraren att hon inte kunde göra den typen av tatuering, så vi gick till en annan studio i Västerås där det var en helt grym tatuerare som jobbar. Han sa att han kunde göra den, men att han bara gör tatueringar i black and grey. Så vi åkte därifrån utan ett presentkort, eftersom jag inte ville ta det beslutet. 

Men jag pratade med Dennis på hans födelsedag om det och han har kollat tatuerarens portfolio och vill jättegärna ha en i back and grey. 

Sen på eftermiddagen åkte Dennis iväg eftersom han jobbade kväll den här veckan, så jag åkte hem till underbara Krisse och Bella som förgyllde min kväll med positiva tankar och fick mig att må bra för en stund. 

I torsdags umgicks jag med min älskade Dennis, som sen blev tvungen att åka och jobba. 

Så då satte jag igång och bakade en beställning på glutenfria hamburgerbröd och frallor till brorsans jobb. Så den kvällen gick också ganska så snabbt fram.

Igår vaknade jag på morgonen av att Dennis telefon ringde eftersom han skulle sälja den röda subarun, och när jag skulle följa med honom in till Trosa för att plocka fram de delar som skulle följa med den röda så ringde dom från sjukhuset. 

Operationen har blivit uppskjuten tills i mitten på december eftersom jag ska sövas och inte bara lokalbedövas under ingreppet. 

Jag fick också veta att mina misstankar om stadiet på cellförändringarna var sanna. Jag har medelsvåra cellförändringar och en kraftig infektion av HPV-viruset. 

Det är det faktum att jag har HPV som gör att risken ökar med att cellförändringarna ska utvecklas och bli något ännu värre. 

Så för att slippa tänka på det igår, lånade jag min älskade underbara dotter från hennes pappa (det är hans vecka).
Det första jag möter på dagis när jag ska hämta henne, är ett stort leende och en söt liten Tove som springer med utsträckta armar in i min famn och skriker "mamma, mamma".

Sen åkte jag och Tove till Gnesta för att umgås med mina underbara där.

Att höra Toves och Bellas skratt och bus var den bästa medicinen för att bli lite piggare. 

Det finns inget underbarare än att höra små barns fötter som ränner över golvet, högljudda skratt och skrik som dom ger ifrån sig när dom busar. <3 

Att se lyckan i deras små ansikten när dom leker prinsessor. <3
Älskade underbara barn <3 

Och idag har Dennis jobbat hela dagen, så jag har roat mig med att storstäda här hemma, oljat in bord och bänkar, polerat möblerna och vaxat golven.
Så dagen har gått skapligt fort.
Och nu är Dennis hemma, så nu ska vi snart äta lite middag och sen ska Robban komma förbi på en kopp kaffe :)

Xoxo

Cellförändringar- Som ett slag i ansiktet

Var iväg på mina läkarbesök idag precis som jag skulle och det gick väl kanske inte så bra som jag hoppats på..

Kom in till läkaren som har hand om min migrän.. Fick nya starkare mediciner mot migränen, som jag ska testa för att se om migränen försvinner.
Och skulle migränen inte försvinna ska jag ev få leva med att äta tabletter livet ut i förebyggande syfte så att migränen inte kommer tillbaka. Så det var ju ett mindre bra besked.

Efter att jag varit hos läkaren åkte jag hem för att hämta Dennis som skulle följa med mig in till Nyköping för att jag inte ville åka själv, då jag inte hade en aning om vad det var jag skulle göra där.
Hade bara ett sms och misstankar om vad det gällde..
Vi åkte i alla fall in till Gynmottagningen där jag anmälde mig i receptionen, och tänkte att jag kunde vara lite effektiv när jag ändå pratade med någon som kunde se min journal.. Så jag frågade varför jag blivit kallad och undrade vad det var jag skulle göra för undersökning där. Och till svar fick jag "Har du inte fått en kallelse via posten?" Hon kollade lite på datorn och ser lite bekymrad ut.. "Du tog cellprover för ett tag sen ser jag. Det kan vara så att proverna inte varit helt normala och att dom nu måste ta lite nya prover, men om du sätter dig här så ska jag prata med en barnmorska som du ska få tala med, som kan förklara lite mer om ingreppet och om vad proverna visat".
Vi satte oss ner och väntade och efter en kort stund kom en dam fram till oss och frågade om jag var Anneli, och presenterade sig som barnmorska.
Hon frågade lite ang, att jag inte fått brevet. Men jag förklarade att jag nyligen flyttat och att det kan ha skickats till min gamla adress. Då sa hon att det kunde vara så, men bad hemskt mycket om ursäkt att jag inte fått de papper jag skulle fått hem.
Sedan tittar hon på mig och säger "Proverna du tog visar att du har cellförändringar, och ingreppet dom ska göra är att skära bort en bit av tappen för att kunna ta nya prover på förändringarna och för att kunna se hur mycket av tappen som är förändrad, samt att kunna behandla förändringarna så fort som möjligt."
Detta kom som ett slag i ansiktet på mig, nog för att jag och min gynekolog pratat om att det finns en risk att jag hade det. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så, jag har ju liksom gått igenom 2 eller 3 cellbehandlingar tidigare i år pga andra anledningar. Så jag tänkte att risken måste vara minimal.
Men den turen hade jag inte..
Men i alla fall, så skulle hon skriva ut papperna jag skulle fått på posten så att jag kunde få läsa lite om det.
När hon gick kände jag att jag inte längre kunde hålla tillbaka tårarna, utan det kom några tårar trots att jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle hända.
När hon då någon minut senare kom tillbaka ser hon att jag är lite tårögd och säger "Jag förstår att beskedet måste vara fruktansvärt jobbigt och det är inte alls meningen att det ska gå till såhär, det var meningen att du skulle fått brevet hem så att du kunde ha tagit in beskedet och så att du kunde ha förberett dig inför ingreppet."
Jag sa att det kändes väldigt tungt och att jag inte riktigt hade tagit in det jag just fått veta.
Så då frågade hon mig om jag ville ha en ny tid, så att jag kunde få smälta vetskapen om cellförändringarna och ta min tid att bearbeta det hela. Och det ville jag, så på tisdag nästa vecka ska jag in till Nyköpings sjukhus igen för att få göra ingreppet.

Så man kan ju kanske inte påstå att min dag varit den bästa. Men jag är så otroligt glad att jag hade Dennis där med mig. Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft honom där när beskedet kom.
Att luta mig mot honom och att känna hans armar runt mig var det som fick mig att hålla mig på benen idag. <3

Jag älskar honom så himla mycket och jag vill aldrig behöva vara utan honom. <3

xoxo

Livet är en bergochdalbana

Vet inte hur jag ska börja, det har varit så mycket på sistone. Och den senaste tiden har varit tuff, även om det finns många positiva saker som hänt.

Men vi kan väl kanske börja med det positiva som hänt.

Förra månaden såg jag en annons på Facebook om byte av lägenhet och tänkte att det kunde vara ett lyckat drag att byta ut min 2a i Trosa mot en 3a i Vagnhärad. Så jag hörde av mig till tjejen som ville byta och vi kollade lite på varandras lägenheter och var överens om att vi ville byta.
Och eftersom jag kände att det var dags och att han ändå sov hos mig varje dag. Så frågade jag om Dennis ville bo ihop med mig och Tove, och så klart ville han det!
Så i slutet på Oktober flyttade vi ihop och blev sambos. <3
Och jag hade verkligen inte kunnat önska mig en bättre sambo, han är perfekt! <3
Att se hur bra han är med Tove, att bo med någon som hjälper till och tar eget ansvar är helt underbart. Jag är och förblir för evigt hans! Och det finns ingen annan jag vill ha <3

Nu till det tråkiga..
Varje höst går jag in i en depression pga saker jag blivit utsatt för tidigare, och detta år är inte bättre än något annat år. Jag gick precis som väntat in i en depression, som till en början inte verkade så "farlig".
Men med varje vecka som går känner jag att jag kommer djupare och djupare ner i depressionen, och därför bestämde jag mig för att börja blogga igen, då jag känner att jag på något sätt måste få ur mig lite utav alla mina tankar.

När jag började på mitt förra jobb var allt helt okej, men tiden gick och det faktum att min ena kollega var väldigt otrevlig och kom med elaka kommentarer titt som tätt gjorde att jag började må sämre för varje dag jag åkte till jobbet. Jag kände att panikångesten kom krypandes, och det fanns även dagar då jag inte klarade av att kliva ur bilen när jag kom hem från jobbet. Men trots mina försök, blev det aldrig någon ändring på jobbet. Och till slut tröttnade jag, den dagen gick jag med i facket och hade tanken "dom kanske kan få en ändring på det hela".. Men ha, så fel jag hade.. Några timmar efter att jag gått med i facket ringde min chef mig och säger "Anneli, det är din sista arbetsdag idag." Jag har flertalet gånger frågat vad som orsakat att jag blev av med jobbet, men inte fått ett ordentligt svar.

Detta har orsakat mycket till att jag idag mår som jag mår, och nu kan jag bara försöka se framåt i livet. Försöka få ordning på det kaos som nu virvlar i mitt huvud.

Jag fick även migrän när jag jobbade, och den har jag fortfarande kvar. Trots att jag träffat en väldigt bra läkare som hjälper mig att testa ut olika mediciner som ska kunna hjälpa mig att bli av med värken, så har jag fortfarande inte fått bukt på den. Visst hjälper väl tabletterna lite, men bara ytterst lite. Så imorn ska jag på återbesök för att få ut nya mediciner, som förhoppningsvis tar bort denna fruktansvärda huvudvärk.

Och som om inte det var nog, fick jag idag sms om att jag ska in till gynmottagningen imorn.
Jag var in för 2 månader sen eftersom jag har symptom på cellförändringar, vi tog prover då och jag har inte fått något svar ännu. Bara smset idag om en inbokad tid imorgon.
Så oron är ganska hög just nu, då jag och min läkare kom överens om att jag skulle höra av mig om det inte blivit bättre, och han bara skulle höra av sig om något var fel.
Så nu är det bara hålla tummarna på att det inte är cellförändringar, och att han har kommit på ett sätt att göra min livmoder bra igen.

Jag har ju sedan jag födde barn via kejsarsnitt opererat och gjort ingrep på livmodern xx antal gånger, bara det senaste året har jag gjort ingrepp på den 5-6 gånger varav 2 mindre operationer och inget har hjälpt. Så tragiskt nog sitter jag nu och hoppas på att det är endometriosen som spökar, och att det är av samma anledning min äggstock satt sig fast längs med livmoderväggen så att jag går runt och har ont där.
Så det är ju bara tänka sig hur många undersökningar och ingrepp dom gjort på 3 år.. Men förhoppningsvis får jag bara bra besked imorgon.

Försöker hålla mig positiv och ha en bra inställning oavsett vad som än händer imorn.


xoxo

Tuff tid..

I förra veckan försökte jag hinna med så mycket som möjligt innan helgen. 

Var bland annat i Södertälje och lunchade med världens bästa Rikki, och det var lika kul som alltid! Han är en av de personer som jag saknar att umgås med, så det är ju alltid skönt att kunna träffas ibland. 

Sen var det kryssning i helgen. Det var faktiskt riktigt kul, även om både Christian och Dennis fick putta bort killar som försökte stöta på mig.. 

Själv förstod jag inte varför killarna inte fattade att jag inte var intresserad, jag försökte ju liksom säga att jag har en underbar pojkvän och att jag inte alls vill ha någon annan. 

Men men, sånt som händer antar jag. 

Det var i alla fall skönt att få träffa Krisse, Erik och Pelle mfl.. Var ju så länge sen vi umgicks tyvärr, och jag saknar det som satan. Vill att vi ska kunna umgås oftare, för jag saknar mina vänner.

Den här veckan har varit både stressig, tuff och bra hittills. Det är så mycket som händer hela tiden, och så mycket nya saker jag måste lära mig och ta itu med. 

Den här veckan har ju då bestått av att jag har börjat jobba! Nu jobbar jag som kundmottagare på Bilia i Segeltorp, och det verkar riktigt kul hittills i alla fall. Sen är det ju alltid ett plus att jag får lite mer rutin på vardagen, det är ju liksom aldrig kul att behöva gå hemma hela dagarna. 

Var på körskolan idag och körde upp.. dock kuggade jag provet.

Men inget att vara depp för, det är bara ta nya tag och försöka igen. Min körlärare trodde inte heller på mig när jag sa att jag kuggade, så när jag väl lyckats övertala henne så såg hon till att boka in en ny tid för uppkörning. 

Så förhoppningsvis lyckas jag ta det där körkortet snart.

Dock är det så himla tyst här hemma ikväll, jag känner mig som om jag är den enda människan på jorden just nu.. 

Saknar Dennis och Tove så fruktansvärt mycket! Det känns så konstigt att ingen utav dom är här med mig. 

Dennis är på övning med hemvärnet och kommer inte hem förs på söndag, och sen ska han jobba natt nästa vecka medan jag ska jobba dag.. Så det kommer att bli tufft den närmsta tiden eftersom jag inte hinner träffa honom så mycket. 

Sen har vi lilla busskrutten Tove som är hos sin pappa eftersom Dennis är borta. Och nästa vecka är det hennes pappas vecka, så då träffar jag ju inte heller henne. Så nu känner jag mig väldigt tom och liten. 

Men på lördag och söndag får jag i alla fall ha min underbara dotter hos mig <3

Det kommer som sagt att bli tufft utan dom, men jag överlever och är här och väntar på dom.
För aldrig har jag älskat någon så som jag älskar dom, och jag skulle göra vad som helst för dom.
Min kärlek är för evigt och ingen kan ändra på den. <3

“I love thee, I love thee with a love that shall not die. Till the sun grows cold and the stars grow old.” 

― William Shakespeare

Fullt upp

Den senaste tiden har jag verkligen haft fullt upp och det är därför jag inte skrivit något inlägg på ett tag. Men nu kommer i alla fall en liten uppdatering om hur allt har gått för mig. 

Jag var ju på arbetsintervju för ett tag sedan, och det gick som vanligt asbra. Jag fick jobbet på Manpower, så nu kommer jag de närmsta månaderna vara "stationerad" på Bilia i Segeltorp.  

Det roliga är att trots att jag inte har någon gymnasieutbildning så har jag alltid fått jobben om jag kommit på intervju för ett jobb. Så det ger ju lite extra självförtroendes boost. 

Men som sagt på måndag börjar allvaret, då ska jag nämligen arbeta min första dag på Bilia. 

Sen då!? 

Jag gjorde teoriprovet för körkortet igår, och jag klarade det!! Så nu är det "bara" upkörningen kvar.. 

Jag får helt enkelt hoppas på det bästa men förvänta mig det värsta och skulle jag nu misslyckas, ja då får jag väl se till att lyckas andra gången. 

Känns i alla fall skönt att ha teorin avklarad, för nu kan jag äntligen slappna av lite mer, behöver inte känna mig pressad inför ett teoretiskt prov och förhoppningsvis får jag sova en hel natt. Veckan innan provet vaknade jag ju säkert 10 gånger per natt, så det var ju inte jättekul, men nu är det äntligen över.  

Det lite udda är att jag alltid blir så himla nervös inför prov, och ändå vet jag att jag är duktig när det gäller att plugga och lära sig teori. 

Jaa, vad ska man säga!?  Hjärnan är bra knasig ibland, som gör att man reagerar så starkt på ett prov. 

Sen har vi kärleken.. 

Jag kan fortfarande bara säga att jag är lyckligare än lyckligast! Jag menar vem skulle inte ha varit det med dessa underbara människor i sitt liv!? 

Dock jobbar Dennis natt denna vecka, men snart är det äntligen helg! Jaja, jag får väl vara lite nöjd ändå, det har ju lite positiva sidor också. 

Så som känslan av att han kommer hem, kryper ner i sängen och pussar på mig.. Medan jag själv ligger lite halvt sovandes och känner hur han lägger sina armar runt mig. <3 

Sen ska han från och med nästa vecka, hjälpa mig med Tove lite mer. 

Eftersom jag börjar kl 7 i Segeltorp så hinner jag ju inte lämna Tove på dagiset (det öppnar kl.6), så han ska lämna henne där de veckor hon är hos oss, och sen ska han ev hämta henne om det behövs. Vilket jag tror Tove kommer gilla, hon är nämligen väldigt bestämd på att det är hennes Dennis och inte min. :P Lite sotis blir hon alltid om han kramar mig, för då ska hon komma emellan, putta bort mig och krama honom. 

“Doubt thou the stars are fire;
Doubt that the sun doth move;
Doubt truth to be a liar;
But never doubt I love.” 
― William Shakespeare

xoxo

Reality is finally better than your dreams.

Som många säkert vet så har jag tagit upp "operation ta körkort" igen, och det går väl ändå ganska bra. Jag har de två senaste dagarna kört på körskola och ska i helgen övningsköra med pappa, så det är ganska positivt. Dock är jag sjukt nervös eftersom jag vet att det bara är ca 3 veckor kvar tills jag ska köra upp, men som Dennis säger "det kommer gå bra".. Hoppas jag.. 

Det kommer i alla fall att bli en hel del teoriplugg den närmsta tiden, vilket jag tycker är ganska så skönt eftersom jag saknar plugg. 

Igår fyllde mamma år, vilket såklart skulle firas med en present. Så jag ringde till min kära mamma och frågade henne vad hon önskade sig och till svar får man "orkidéer" (vilket jag ansåg vara "för lite") en blomma kan man liksom köpa hur som helst, det skulle ju vara något speciellt.. Så efter mycket om och men så kläckte hon ur sig att hon önskar sig en matberedare. 

Så det var vad hon fick av oss (Mig, Dennis, Tove och mina 3 bröder), så nu är hon nöjd och måste bjuda på pitepalt. 

Åh, vad jag längtar... Känns som om det är 100 år sedan man satt hemma hos mamma och pappa och åt riktig pitepalt. 

Förövrigt har veckan varit lite sisådär. 

Jag är förkyld och har varit det sedan i förra veckan, men det är inte det som varit jobbigt.. 

Utan det "jobbiga" med veckan har varit att jag haft så mycket att göra på dagtid att jag knappt hunnit träffa Dennis mer än när han kommer och lägger sig i sängen på natten, och när jag kliver upp på morgonen.. Men hur underbart är det inte när han kommer hem och gosar ner sig bredvid mig i sängen och håller om mig hårt. <3

Sen har vi det andra jobbiga denna vecka.. Tove är hos sin pappa, vilket är jättekul att hon får chansen att vara där en hel vecka åt gången. Men det känns så tomt och tyst här hemma utan henne. Hon är ju liksom min älskade skrotunge <3 

Kärleken till de två personerna är obeskrivlig och jag längtar som tusan tills i helgen när jag har båda mina älsklingar hos mig! <3

“You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams.” 
― Dr. Seuss

Men det får nog vara bra så för idag. 

xoxo

Ett år.

Satt och funderade idag på hur mycket saker och ting kan förändras på ett år.. 

För ett år sedan var Christian och jag fortfarande tillsammans, men på väg att göra slut.. Diskussionen hade varit uppe många gånger, och som några visste så hade vi både haft paus och gjort slut tidigare i förhållandet. 

Många sa att vi var "gjorda för varandra", men vad dom inte såg var hur mycket vi bråkade, hur många nätter jag sov på soffan, eller det faktum att jag spenderade största delen av sommaren med en vän eftersom det var för jobbigt att vara hemma..  När jag flyttade tyckte folk att vi tog beslutet för fort, men så var det inte.. Vad dom inte visste var att för oss var relationen slut långt innan. 

 Det har snart gått ett år sedan vi separerade och så mycket har förändrats till det bättre. 

Även om jag sitter här arbetssökande, förkyld med feber och sömnbrist så kan jag se ett ljus i mitt mörker. Jag har de senaste månaderna byggt upp något inom mig som just nu gör att jag är starkare än någonsin, för jag vet att det finns ett hopp för mig med. 

Imorgon ska jag på arbetsintervju så vi får väl se hur det går, men förhoppningsvis är jag "tillräckligt bra". 

Som sagt mycket har förändrats.. 

Idag har jag världens finaste kille vid min sida, någon som gör mig lycklig, som får mina tankar att se det positiva och som fått mina drömmar att ändra riktning i livet. 

Jag vet att jag klarar av så mycket mer än vad jag har visat, och nu har jag även viljan att visa vad jag går för. 

För i mitt liv kan jag få precis vad jag vill ha, jag måste bara vilja det tillräckligt mycket. Och Dennis får mig att vilja så mycket. 

Han ger mig en trygghet och en kärlek så stark att jag för första gången känner att jag vill vara mig själv, att jag duger precis som jag är. 

Så nu ska jag visa mina framfötter och bara vara precis den jag är, jag ska kämpa för vad jag tror på och jag ska bara leva i nuet. 

För det är kärleken till Tove och Dennis som får mig att varje dag kliva upp ur sängen och känna att varje dag räknas. Jag är idag världens lyckligaste människa och jag önskar att jag kunde visa kärleken jag känner, men den är allt för stor, allt för kraftfull och underbar, för att jag ens nästan skulle kunna beskriva, visa eller uttrycka hur underbar den är. 

Och utan dom skulle jag inte ha den styrkan jag har idag. 

Mardrömmarna och minnena fortsätter, men jag försöker se allt på den positiva fronten. Jag har Dennis vid min sida, han skulle aldrig göra mig illa och varje mardröm får mig att känna en starkare kärlek till honom. 

“Only as high as I reach can I grow

Only as far as I seek can I go

Only as deep as I look can I see

Only as much as I dream can I be” 

― Karen Ravn

I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.
― John Green, The Fault in Our Stars

xoxo

Ett tag sen senast.

Det var ett tag sen jag bloggade, så jag vet varken var jag ska börja eller sluta.. Det är så himla mycket som hänt de senaste månaderna, men jag ska försöka göra mig någorlunda kortfattad i alla fall. 

Tiden har sprungit förbi och jag har knappt hunnit med, men så är det väl antar jag. 

Imorgon är det 4 månader sedan jag och Dennis beslutade att vi var ett par, 4 månader sedan jag hörde hans röst säga "Jag älskar dig" för första gången och sedan den dagen har jag varit den lyckligaste människan på denna jord. För jag hade aldrig trott att jag skulle hitta någon som var så fantastisk och så underbar med både mig och Tove, jag hade aldrig kunnat hitta en bättre bonuspappa till Tove. 

Det finns ingen tvekan om att han betyder mycket för henne och hon för honom, för dom är så himla söta med varandra.

Men, jag ska inte påstå att livet varken är eller har varit en dans på rosor den senaste tiden. Den senaste tiden har varit väldigt påfrestande, då jag flertalet gånger fått lov att åka in till akuten pga bland annat mina lungor. Jag har nu i 7-8 veckor haft väldigt ont i lungorna och hjärtat, men så är det ju Nyköpings sjukhus man måste gå till och alla vet ju att där får man ingen hjälp. Så nu har jag tröttnat, jag orkar inte längre försöka.. För varje vecka som går blir det svårare att antas, det gör mer och mer ont... Men jag har tröttnat, jag tänker inte längre söka sjukvård.. 

Sen har vi de "psykiska" problemen, som är värre än tidigare. Mardrömmarna är värre än värst, jag vaknar flera gånger varje natt av att paniken som uppstår. Alla dessa hemska minnen som går på repeat om nätterna, alla dessa fasansfulla minnen som bara går om och om igen. 

Jag önskar verkligen att dom bara kunde försvinna, men tyvärr har jag inte den turen med mig.. Som tur är har jag Dennis som väcker mig, håller mig nära och lugnar ner mig när dom är som värst. 

Men det får nog vara bra så för idag, för trots allt är det väldigt jobbigt att skriva om dessa problem. 

Xoxo

Where there is love there is life.

Jag hinner helt enkelt inte blogga sådär jättemycket längre, men ska göra mitt bästa för att hinna med ett inlägg här och där. 

Jag har ju som dom flesta vet, skaffat mig en alldeles fantastisk pojkvän! <3 

Det känns helt fantastiskt och jag kunde inte vara lyckligare än såhär!Han får mig att le när jag vill gråta, känna hopp fast allt är hopplöst och han får mig att känna lycka 24/7 <3

Men jag måste bara skriva en sak här så att jag slipper höra dom orden fler gånger.. Till de killar som säger "Det var ju synd, vad tråkigt att höra och jag hoppas på att det inte håller" snälla håll era ord för er själva! För jag tycker verkligen inte att det är synd och även om jag nu inte hade älskat Dennis så hade jag troligen inte gett er en chans i alla fall. 

Sen då!? Jo, jag opererades ju i torsdags.. 

Och något verkar ha gått galet, så vi får se om det blir antibiotika den här gången också.. Men jag överlever alltid! Dock är det ganska tufft just nu då jag inte riktigt orkar hålla energin uppe.. 

Men tur är att jag har så underbara människor runt mig som stöttar mig och finns där för mig! <3 

Just nu är jag i Upplands Väsby, men längtar som satan tillbaka till Trosa! Jag saknar Tove, Dennis och min älskade fru Kristin otroligt mycket! 

Och jag ska se till att jag hinner med att hälsa på och umgås med min älskade fru i veckan/helgen något :) 

Sen ska jag och Marcus fortsätta med mammas och pappas altan på Torsdag också :) 

Snart är den helt vit och inte bara halv-vit ;) 

“You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams.” 

― Dr. Seuss

xoxo

Igår, idag, arbetsintervju och dieten.

Igår på dagen satte jag fart i verket och sökte "lite" jobb, sen så städade jag av här hemma hos mamma och pappa igen. 

Skönt med ett helt hus som man kan städa, dammsuga och skura varje dag istället för bara en liten 2a. 

Sen på kvällen kom Dennis hit och det var lika mysigt som vanligt. :) 

Så kvällen blev ju riktigt riktigt bra, även om Tove vaknade och vägrade somna om. 

Istället blev hon bitter på mig när Dennis åkte. När jag sen kom in från att ha sagt hejdå till honom så stod hon i hallen och såg sur ut och konversationen som löd därefter med ett barn som inte alls håller med mig blev mindre rolig. ;P 

Idag hann jag knappt vakna innan telefonen ringde, det var nämligen ett företag som jag sökte jobb hos igår på eftermiddagen och dom ville att jag skulle komma in på arbetsintervju imorgon. Så nu håller jag tummar och tår på att jag får jobbet. Vore så himla kul att få köra truck igen. 

Sen efter att jag pratat med honom gick jag upp och väckte Patrik, Fredrik och Jesper med kaffe på sängen, så att dom inte skulle sova bort hela dagen. 

Och inte nog med det så bakade jag och Tove lite kakor här på förmiddagen, så då fick Patrik, Jesper och Tove lite nybakta kakor. 

Tror inte dom får det så mycket bättre än såhär just nu :) 

Dock kunde jag inte baka kakor till Fredrik eftersom det inte fanns någon glutenfri finmix hemma. 

Men kul är det ju alltid när man kan baka till någon/några som uppskattar det eftersom jag själv inte äter det. 

Apropå att inte äta sötsaker.. 

Nu är jag inne på dag 4 utan socker, salt, gluten och laktos. 

Fjärde dagen med Cellreset och jag mår bara bra, jag har redan droppat 2 ½ kg, och som om inte det var nog så är teet man dricker på morgonen alldeles underbart, man får en energi som man inte visste man hade. 

“Let us be grateful to the people who make us happy; they are the charming gardeners who make our souls blossom.” 

― Marcel Proust

xoxo

Mys, kaos och dieten.

Insåg just att det snart gått en vecka sen jag bloggade sist, så jag tänkte att jag slänger in ett litet inlägg. 

Helgen var bra även om det blev en hel det tråkigheter som hände. 

Men den blev som sagt lyckad i alla fall! 

Jag var i fredags en sväng över till min älskade Krisse för att prata av mig lite eftersom det händer så mycket saker just nu. Så underbart att ha en vän som man vet alltid finns där. 

Sen på lördagen åkte jag med Dennis m.fl. till Norrköping för att gå på bilträff, där passade jag även på att träffa min älskade kusin Sandra. Men pga dåligt väder mm så blev vi inte kvar så länge. 

Så vi lämnade Sandra kvar i Norrköping, sen stack vi till max i Nyköping för att dom andra skulle käka och efter det åkte vi lite snabbt till vagnhärad och sen hit. 

Sen spenderade jag och Dennis tid här hemma med att ha filmmys. 

Eftersom jag på måndagen skulle lämna in nyckeln till mitt gamla jobb så blev jag illa tvungen att åka till upplands väsby på kvällen, och där var jag tills på måndagen. 

Och igår hände det inte mycket alls, mer än att dagen blev mer eller mindre kaos. Men den slutade bättre än den började i alla fall. 

Idag har jag varit ute och rensat under mammas och pappas altan, det tog sina timmar kan vi säga och jag är fortfarande inte klar. 

Men nu på kvällen kom Dennis över så då blev det lite mer filmmys och roligheter. :) 

Sen då!? 

Jo, jag har börjat med en "diet" eftersom jag känner att jag vill bli av med lite överblivet fett och jag vill få min kropp att må bra. 

Så nu får vi se om den hjälper. :) 

“Where there is love there is life.” 

― Mahatma Gandhi

Xoxo

Du kommer inte kunna krossa mig.

Igår var jag äntligen in till min piercare och bytte till en kortare stav i tungan. Känns konstigt att inte ha en lång stav, fast ganska skönt ändå.. Man lyckas ju liksom inte bita på den här korta :P 

Sen bar det av hem till mamma och pappa, här hände det inte mycket.. Fast sen på kvällen kom Dennis hit och tittade på film med mig. Och vi kan ju säga att Tove vart förtjust, tror aldrig jag sett henne så trygg med någon hon inte träffat innan. 

Hon klängde, skulle hålla handen och skulle sitta bredvid honom när vi tittade på film. :) 

Och när han skulle åka hem idag ville hon inte säga hejdå. utan sa bara "inte hejdå", lilla fröken söt var inte glad på mig när jag kom in igen utan Dennis. Men vad ska man göra liksom!? 

Men blev i alla fall en mysig kväll igår och en bra dag idag. :) 

I övrigt mår jag lite sisådär.. Känner just nu att jag inte har så mycket ork att kämpa längre.

Det är okej att ringa mig och prata ut när det behövs, men att ringa och ge mig skit för saker som jag inte förtjänat 4-5 gånger om dagen är inte okej.. 

Jag tappar orken, lusten och glädjen när det blir så.. Och en del av argumenten som jag får från personen i fråga är inte okej, det känns kontrollerande och väldigt annorlunda. Jag kan förstå till en viss grad, men det finns en gräns som inte borde överstigas.. Och den gränsen är nu överstigen sen länge. 

Men men sånt är livet antar jag, men du ska inte lyckas krossa mig, du ska inte kunna få mig att slå i botten och du ska framförallt inte lyckas förstöra för mig. För jag förtjänar mer!

Tur är att jag har vad jag behöver för att ställa mig på fötter igen. En underbar känsla, någon som kan få en att le när man bara vill gråta, får en att glömma det dåliga och se det bra, en person som betyder så mycket!  

Ny månad, nya tag. 

“If you're betrayed, release disappointment at once.

By that way, the bitterness has no time to take root.” ― Toba Beta

"Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that." 

— Martin Luther King Jr

Xoxo

Vila i frid!

Helgen var helt underbar, med roligt folk och bilträff. Visst hade den sina brister också, men även dom redde ut sig till slut. 

I söndags åkte jag och Tove till Väsby och här har vi varit, Tove har gått på dagis här och jag har mest gjort ingenting speciellt. Jag köpte pennor så att jag skulle kunna börja skissa lite bättre ansikten och det har väl gått sådär antar jag. Jag vill ju inte påstå att dom är fula, men dom kunde ju ha blivit bättre. 

Sen har det inte hänt sådär jättemycket.. Jag skulle ha träffat Rikki idag, men det blev aningen sent så vi sket i det och ska försöka ta det imorn istället. 

Övrigt då!? 

Jag fick idag veta att en vän till mig gick bort igår.
En underbar människa och en av de smartaste personerna jag träffat. 

Det känns lite tufft sådär, men vad ska man göra? Jag försöker att inte tänka på det allt för mycket och satsar på att hålla mig sysselsatt hela tiden, vilket går sådär. 

Vila i frid! 

“When he shall die,

Take him and cut him out in little stars,

And he will make the face of heaven so fine

That all the world will be in love with night

And pay no worship to the garish sun.” 

― William Shakespeare


Xoxo

“We know what we are, but not what we may be.”

Helgen har varit sjukt rolig :) 

Först i torsdags åkte jag och Tove hem till underbara Krisse med familj <3 Tove och Bella lekte faktiskt riktigt bra med varandra och man märker verkligen att dom har stor betydelse för varandra, dom små underbara barnen. 

Jag och Krisse vi passade på att prata om lite allt möjligt och det var riktigt skönt att bara kunna prata om allt som hänt. 

Och sen på Fredagen så skulle jag egentligen sovit hos Pelle eftersom vi skulle till Elmia på lördagen, men jag fick hög feber och blev tvungen att åka hem till mamma och pappa istället. 

Men jag åkte till Elmia i alla fall på lördagsmorgonen, vilket var skitkul ända tills min feber började stiga igen och jag fick lov att gå och sova i bilen för att jag inte klarade av att vara vaken. 

Sen när jag vaknade igen, mötte jag upp dom andra så gick vi runt lite till och sen åkte vi hem. 

Först åkte hem till mamma och pappa.. Men där blev jag inte långvarig utan typ 2-3 timmar senare åkte jag till Gnesta och hade det bra med underbart sällskap, och tanken var att jag skulle hem på kvällen.. Men icke då! Pelle den lille muppen gav mig och Dennis dricka så att vi blev för fulla för att vilja åka bil. 

Så det blev ändrade planer och jag kan väl egentligen inte klaga, det blev en natt att minnas :) 

Sen så åkte jag hem till mamma och pappa på söndagen för att få vila.. Men inte hittade jag någon ro i kroppen inte.. Så jag lagade lite mat osv och sen åkte jag iväg och träffade Dennis igen och det blev en riktigt lyckad kväll där med! 

Och igår var jag och Tove över till min syster och hennes familj! Underbart att bara sitta och prata och ta det lugnt medan barnen springer runt och leker. 

Jag har verkligen saknat min syster och hennes familj, så det kändes verkligen skönt att åka dit. <3

Dagen idag har varit bra, det har inte hänt jättemycket men en del. 

Jag har bland annat haft besök och sen har jag pluggat lite körkortsteori såhär på eftermiddagen. 

Kan ju också tillägga att jag inte har en aning om var mina tankar går just nu, utan dom går kors och tvärs och jag vet inte exakt vad jag ska ta mig till.. 

Men en sak vet jag och det är att vilken väg jag än väljer att ta, så ska jag nog lyckas här i livet! :) 

“Strength does not come from physical capacity. It comes from an indomitable will.” ― Mahatma Gandhi

“We know what we are, but not what we may be.” ― William Shakespeare

 xoxo

Dagen, mattematik och spöken.

Då har man pluggat en hel del matte då, snart är jag igenom halva första matteboken och kan ju bara säga att det är rena rama barnleken. Jag har ju som tur är aldrig haft svårt för matte så det är ju positivt. 

Förövrigt busar jag runt med Tove som är fruktansvärt mammig, och idag somnade hon bredvid mig i soffan för att hon var så trött och inte ville sova, utan skulle vara med mig. Mitt älskade lilla hjärta <3 

Annars då, min arm gör fortfarande ont men jag kan röra den mer och mer för varje dag som går. 

Är trött som ett as hela tiden och har inte en aning om varför, det konstiga är att jag som alltid har massor av energi känner mig så fruktansvärt orkeslös. Jag orkar inte ens storstäda som jag hade tänkt göra när jag kunde röra handen igen. Men förhoppningsvis kommer orken tillbaka snart. :) 

Sen känns det lite extra ensamt just nu eftersom jag inte längre träffar en kille som jag träffade ett tag. 

Nästan alla känslor lyckades jag "frysa/stänga ute" innan vi slutade prata med varandra så jag är liksom inte ledsen över att vi inte träffas längre även om det känns lite tomt..  Men funkar det inte så funkar det inte. 

Tur är att jag i alla fall har min älskade Tove! 

Sen tror jag att det spökar här hemma! (jaa jag tror på spöken) Tove satt och åt lunch när hon plötsligt vänder sig mot spisen och börjar prata med någon. Sen vänder hon sig mot mig pekar mot spisen och säger "mamma titta spöket". 

Och när jag frågar "vilket spöke", då vänder hon sig mot spisen igen och pratar och säger helt plötsligt "Ja, klockan är 1" och när jag går för att titta på vad klockan var så var hon 12.52.. 

Och senare på eftermiddagen sprang hon runt i lägenheten och lekte precis som när man jagar henne när man busar, och så stannar hon upp i sovrummet och börjar prata med "något/någon" igen. och när jag frågar vem hon leker med svarar hon "spöket". 

När jag frågar vad spöket heter svarar hon "spöket säger tyst mamma" "shhh".. 

Lite halvt creepy sådär. 

Hmm, har fått låten Give me one reason- Tracy chapman på huvudet.. Så antar att jag skriver ett citat ur den. Och sen tar jag och trycker ner näsan i matteboken igen :) 

Baby I got your number and I know that you got mine

But you know that I called you, I called too many times

You can call me baby, you can call me anytime

But you got to call me

Give me one reason to stay here

And I'll turn right back around

xoxo

Lite om vad som hänt.

Var ett tag sen jag bloggade kan man väl säga, men jag tänkte försöka hinna med att slänga in ett inlägg här och där från och med nu. 

Den senaste tiden har gått väldigt fort och det har hänt väldigt mycket, så jag ska försöka att skriva lite kort om saker som hänt under tiden jag inte bloggat. 

Jag började för ett tag sen att jobba här i Upplands Väsby, jag fick jobb via Randstad och jobbar nu på ett företag här som heter Öhlins och där trivs jag riktigt bra. Det är ett kul jobb och bra kollegor som får dagarna att flyga förbi. 

Sen kom det till saken att jag inte jobbar som Black Jack-dealer längre heller, dock saknar jag Black Jacken som satan.. Men just nu behöver jag nog ta min tid och försöka reda ut lite saker och sen kanske jag återvänder, vad vet jag!? ;) 

Sen har jag fått lära mig att livet kan vara en aning tuffare än vad man kan tänka sig, men det ska nog bli bra ändå! Min kropp strejkar ju fortfarande och därför ska jag opereras 2 gånger inom de närmsta 6 månaderna. Och som om inte det var nog så vaknade jag här i veckan och kunde inte röra på handen, försökte ta tag i en kaffekopp med handen när jag väl kunde röra på den.. Men jag fick liksom ingen kraft och det gjorde så fruktansvärt ont att jag tappade koppen i golvet, så jag bestämde mig för att besöka en läkare.. Och första läkarbesöket visade bara att jag inte hade en infektion i kroppen som man hade kunnat tro, blev då skickad till en annan läkare. Och i fredags fick jag veta att jag fått en "tennisarm" så därför måste jag nu vara sjukskriven en vecka och börja gå på sjukgymnastik. Men sen ska det bli bra tror dom, så länge mina knölar (ganglion) försvinner av sig själva så ska det inte vara någon fara. 

Sen då!? 

Jo eftersom jag nu fått bättre arbetstider och närmre till jobbet så har jag äntligen fått börja ha mitt hjärta hos mig varannan vecka! :) 

Och jag har bestämt mig för att jag på fritiden ska plugga lite så att jag i framtiden kanske kan fullfölja min plan att starta eget företag i framtiden. 

“We all take different paths in life, but no matter where we go, we take a little of each other everyhwere.” 

xoxo