Det var ett tag sen jag bloggade, så jag vet varken var jag ska börja eller sluta.. Det är så himla mycket som hänt de senaste månaderna, men jag ska försöka göra mig någorlunda kortfattad i alla fall.
Tiden har sprungit förbi och jag har knappt hunnit med, men så är det väl antar jag.
Imorgon är det 4 månader sedan jag och Dennis beslutade att vi var ett par, 4 månader sedan jag hörde hans röst säga "Jag älskar dig" för första gången och sedan den dagen har jag varit den lyckligaste människan på denna jord. För jag hade aldrig trott att jag skulle hitta någon som var så fantastisk och så underbar med både mig och Tove, jag hade aldrig kunnat hitta en bättre bonuspappa till Tove.
Det finns ingen tvekan om att han betyder mycket för henne och hon för honom, för dom är så himla söta med varandra.
Men, jag ska inte påstå att livet varken är eller har varit en dans på rosor den senaste tiden. Den senaste tiden har varit väldigt påfrestande, då jag flertalet gånger fått lov att åka in till akuten pga bland annat mina lungor. Jag har nu i 7-8 veckor haft väldigt ont i lungorna och hjärtat, men så är det ju Nyköpings sjukhus man måste gå till och alla vet ju att där får man ingen hjälp. Så nu har jag tröttnat, jag orkar inte längre försöka.. För varje vecka som går blir det svårare att antas, det gör mer och mer ont... Men jag har tröttnat, jag tänker inte längre söka sjukvård..
Sen har vi de "psykiska" problemen, som är värre än tidigare. Mardrömmarna är värre än värst, jag vaknar flera gånger varje natt av att paniken som uppstår. Alla dessa hemska minnen som går på repeat om nätterna, alla dessa fasansfulla minnen som bara går om och om igen.
Jag önskar verkligen att dom bara kunde försvinna, men tyvärr har jag inte den turen med mig.. Som tur är har jag Dennis som väcker mig, håller mig nära och lugnar ner mig när dom är som värst.
Men det får nog vara bra så för idag, för trots allt är det väldigt jobbigt att skriva om dessa problem.
Xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar