Reality is finally better than your dreams.

Som många säkert vet så har jag tagit upp "operation ta körkort" igen, och det går väl ändå ganska bra. Jag har de två senaste dagarna kört på körskola och ska i helgen övningsköra med pappa, så det är ganska positivt. Dock är jag sjukt nervös eftersom jag vet att det bara är ca 3 veckor kvar tills jag ska köra upp, men som Dennis säger "det kommer gå bra".. Hoppas jag.. 

Det kommer i alla fall att bli en hel del teoriplugg den närmsta tiden, vilket jag tycker är ganska så skönt eftersom jag saknar plugg. 

Igår fyllde mamma år, vilket såklart skulle firas med en present. Så jag ringde till min kära mamma och frågade henne vad hon önskade sig och till svar får man "orkidéer" (vilket jag ansåg vara "för lite") en blomma kan man liksom köpa hur som helst, det skulle ju vara något speciellt.. Så efter mycket om och men så kläckte hon ur sig att hon önskar sig en matberedare. 

Så det var vad hon fick av oss (Mig, Dennis, Tove och mina 3 bröder), så nu är hon nöjd och måste bjuda på pitepalt. 

Åh, vad jag längtar... Känns som om det är 100 år sedan man satt hemma hos mamma och pappa och åt riktig pitepalt. 

Förövrigt har veckan varit lite sisådär. 

Jag är förkyld och har varit det sedan i förra veckan, men det är inte det som varit jobbigt.. 

Utan det "jobbiga" med veckan har varit att jag haft så mycket att göra på dagtid att jag knappt hunnit träffa Dennis mer än när han kommer och lägger sig i sängen på natten, och när jag kliver upp på morgonen.. Men hur underbart är det inte när han kommer hem och gosar ner sig bredvid mig i sängen och håller om mig hårt. <3

Sen har vi det andra jobbiga denna vecka.. Tove är hos sin pappa, vilket är jättekul att hon får chansen att vara där en hel vecka åt gången. Men det känns så tomt och tyst här hemma utan henne. Hon är ju liksom min älskade skrotunge <3 

Kärleken till de två personerna är obeskrivlig och jag längtar som tusan tills i helgen när jag har båda mina älsklingar hos mig! <3

“You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams.” 
― Dr. Seuss

Men det får nog vara bra så för idag. 

xoxo

Ett år.

Satt och funderade idag på hur mycket saker och ting kan förändras på ett år.. 

För ett år sedan var Christian och jag fortfarande tillsammans, men på väg att göra slut.. Diskussionen hade varit uppe många gånger, och som några visste så hade vi både haft paus och gjort slut tidigare i förhållandet. 

Många sa att vi var "gjorda för varandra", men vad dom inte såg var hur mycket vi bråkade, hur många nätter jag sov på soffan, eller det faktum att jag spenderade största delen av sommaren med en vän eftersom det var för jobbigt att vara hemma..  När jag flyttade tyckte folk att vi tog beslutet för fort, men så var det inte.. Vad dom inte visste var att för oss var relationen slut långt innan. 

 Det har snart gått ett år sedan vi separerade och så mycket har förändrats till det bättre. 

Även om jag sitter här arbetssökande, förkyld med feber och sömnbrist så kan jag se ett ljus i mitt mörker. Jag har de senaste månaderna byggt upp något inom mig som just nu gör att jag är starkare än någonsin, för jag vet att det finns ett hopp för mig med. 

Imorgon ska jag på arbetsintervju så vi får väl se hur det går, men förhoppningsvis är jag "tillräckligt bra". 

Som sagt mycket har förändrats.. 

Idag har jag världens finaste kille vid min sida, någon som gör mig lycklig, som får mina tankar att se det positiva och som fått mina drömmar att ändra riktning i livet. 

Jag vet att jag klarar av så mycket mer än vad jag har visat, och nu har jag även viljan att visa vad jag går för. 

För i mitt liv kan jag få precis vad jag vill ha, jag måste bara vilja det tillräckligt mycket. Och Dennis får mig att vilja så mycket. 

Han ger mig en trygghet och en kärlek så stark att jag för första gången känner att jag vill vara mig själv, att jag duger precis som jag är. 

Så nu ska jag visa mina framfötter och bara vara precis den jag är, jag ska kämpa för vad jag tror på och jag ska bara leva i nuet. 

För det är kärleken till Tove och Dennis som får mig att varje dag kliva upp ur sängen och känna att varje dag räknas. Jag är idag världens lyckligaste människa och jag önskar att jag kunde visa kärleken jag känner, men den är allt för stor, allt för kraftfull och underbar, för att jag ens nästan skulle kunna beskriva, visa eller uttrycka hur underbar den är. 

Och utan dom skulle jag inte ha den styrkan jag har idag. 

Mardrömmarna och minnena fortsätter, men jag försöker se allt på den positiva fronten. Jag har Dennis vid min sida, han skulle aldrig göra mig illa och varje mardröm får mig att känna en starkare kärlek till honom. 

“Only as high as I reach can I grow

Only as far as I seek can I go

Only as deep as I look can I see

Only as much as I dream can I be” 

― Karen Ravn

I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.
― John Green, The Fault in Our Stars

xoxo

Ett tag sen senast.

Det var ett tag sen jag bloggade, så jag vet varken var jag ska börja eller sluta.. Det är så himla mycket som hänt de senaste månaderna, men jag ska försöka göra mig någorlunda kortfattad i alla fall. 

Tiden har sprungit förbi och jag har knappt hunnit med, men så är det väl antar jag. 

Imorgon är det 4 månader sedan jag och Dennis beslutade att vi var ett par, 4 månader sedan jag hörde hans röst säga "Jag älskar dig" för första gången och sedan den dagen har jag varit den lyckligaste människan på denna jord. För jag hade aldrig trott att jag skulle hitta någon som var så fantastisk och så underbar med både mig och Tove, jag hade aldrig kunnat hitta en bättre bonuspappa till Tove. 

Det finns ingen tvekan om att han betyder mycket för henne och hon för honom, för dom är så himla söta med varandra.

Men, jag ska inte påstå att livet varken är eller har varit en dans på rosor den senaste tiden. Den senaste tiden har varit väldigt påfrestande, då jag flertalet gånger fått lov att åka in till akuten pga bland annat mina lungor. Jag har nu i 7-8 veckor haft väldigt ont i lungorna och hjärtat, men så är det ju Nyköpings sjukhus man måste gå till och alla vet ju att där får man ingen hjälp. Så nu har jag tröttnat, jag orkar inte längre försöka.. För varje vecka som går blir det svårare att antas, det gör mer och mer ont... Men jag har tröttnat, jag tänker inte längre söka sjukvård.. 

Sen har vi de "psykiska" problemen, som är värre än tidigare. Mardrömmarna är värre än värst, jag vaknar flera gånger varje natt av att paniken som uppstår. Alla dessa hemska minnen som går på repeat om nätterna, alla dessa fasansfulla minnen som bara går om och om igen. 

Jag önskar verkligen att dom bara kunde försvinna, men tyvärr har jag inte den turen med mig.. Som tur är har jag Dennis som väcker mig, håller mig nära och lugnar ner mig när dom är som värst. 

Men det får nog vara bra så för idag, för trots allt är det väldigt jobbigt att skriva om dessa problem. 

Xoxo