När livet blir lite lättare.

För lite drygt en vecka sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen, ett inlägg om ganska så mycket tråkigheter som hänt den senaste tiden. Det är mitt sätt att hantera alla känslor som bubblar upp och speciellt nu när jag är full av hormoner medan det händer tusen olika saker runt omkring mig. 

Så det kan hända att det dimper ned ett tråkigt inlägg med tusen klagomål här och där den närmsta tiden, men även gladare inlägg. För nu försöker jag tänka bort det som är tufft och gå vidare med blicken på det som är gladare och ljusare i mitt liv.  Och så har jag börjat prata lite om saker med en person som jag tror kan förstå mig på ett sätt som inte många kan, vilket också varit en bidragande orsak till att jag mår lite bättre och att saker känns lite lättare. Och att veta att man endast behöver skriva ett meddelande för att få respons från någon, det får mig att känna mig mycket mindre ensam. 

Den senaste veckan har varit lite upp och ner det tänker jag inte neka till, men det känns ändå som om jag kan andas igen och som om saker och ting är lite lättare än de var. 

Jag försöker som sagt fokusera på att tänka på och att uppmärksamma de bra sakerna som händer i mitt liv, de personerna som verkligen betyder extremt mycket och det som gör mig glad. 

Så i veckan har jag inte gjort sådär jättemycket mer än att börja planera för bebis som kommer om cirka åtta veckor, jag har nämligen insett att det börjar bli dags att plocka fram och handla de saker som behöver handlas. 

Jag och Tove var i Gnesta igår eftersom jag köpte ett babyskydd till bilen där då det kändes som en sådan sak som är lite mer akut att skaffa fram. När vi var där passade vi på att hälsa på Krisse med familj en stund, önskar det kunde bli oftare för jag saknar verkligen henne. Men det var i alla fall väldigt roligt att se henne igen. 

Efter det åkte vi till Södertälje för att hämta upp älsklingen från jobbet och sedan hem till mamma och pappa för att lämna tillbaka bilen vi lånat av dom, där blev vi kvar ett par timmar och pratade med mamma (pappa var inte hemma) om olika saker. Det var skönt att få träffa mamma också, även om det blev lite senare än vad som var tänkt. 

Sedan bar det av hem till Dennis föräldrar där vi i princip endast hann byta bil (vi skulle låna deras bil), sedan bar det av hem för att äta en snabb middag, duscha Tove och få henne i säng. 

Hon börjar ju bli så himla stor vår underbara unge, varje dag utvecklas hon lite mer och blir större och varje dag tittar jag på henne och tänker "tänk att min kropp har skapat detta underbara barn". 

Helt fantastisk är hon och jag är så himla stolt över henne, hon är verkligen allt man kan önska sig att en dotter ska vara.  <3 

Idag har jag faktiskt inte gjort så mycket mer än att ligga och dra mig i sängen eftersom jag både igår och idag har haft väldigt ont i magen till och från. Så vila är det som stått på schemat idag.

Sen väntar jag på att älsklingen ska komma hem så att jag kan duscha och göra mig i ordning, för sen ska vi lämna Tove hos sin mormor och morfar där hon ska få mysa med dom ikväll. Sedan ska jag och älsklingen min gå på bio, få komma ut och umgås bara vi två för en liten stund. Och som jag ser fram emot det!! En "dejt" med mitt livs kärlek vad mer kan man begära när man inte har mått helt hundra senaste tiden. 

Är så obeskrivligt lycklig att jag har Dennis vid min sida, för vad skulle jag göra utan honom!? Han är och förblir min stöttepelare i stormen. Och det går verkligen inte med ord beskriva hur mycket jag älskar honom eller hur mycket han betyder för mig, orden räcker bara inte till. Han är helt enkelt den jag vill leva mitt liv med, det är i hans famn jag vill somna varje kväll och vakna varje morgon, hans ögon jag vill titta djupt in i och hans läppar jag vill kyssa i all evighet. 

Dessutom får vi väl passa på att ha lite ensamtid innan bebis kommer, för då lär det inte bli mycket tid till bara oss.

Sen försöker vi hitta på saker med Tove också så att hon inte ska känna sig "bortglömd" (vilket hon definitivt inte är), dock är det ju en stor omställning för henne också. Och jag vill inte att hon ska minnas den här tiden medan jag är gravid som något dåligt, vilket det känns som om att hon kan tolka det. Jag tror nämligen inte att det är det lättaste att behöva se sin mamma ha ont och må dåligt, det faktum att hon faktiskt känner behovet av att försöka trösta mig när det gör som ondast eller när jag inte riktigt orkar mig ur sängen, det skrämmer mig lite (samtidigt som det gör mig stolt att veta att hon bryr sig så mycket om andra). Och därför känner jag att det är extra viktigt att hon får göra lite extra roliga saker som kan få henne att ha positiva minnen, och det verkar fungera för hon har inte försökt trösta mig på ett tag nu. Så det är bara kämpa vidare, kämpa mot smärtan och hålla sig uppe för hennes skull. <3

Men nu får det vara nog för idag, trevlig helg på er. 

Det kunde ha varit bättre.

Jag har länge tänkt att jag ska uppdatera bloggen, men det har som ni säkert märkt inte hänt.. 

Anledningarna är många och ingenting jag tänker gå vidare in på, vi kan bara konstatera att bloggen inte varit prio 1 i mitt liv just nu. 

Det har som ni säkert förstår hänt en hel del sedan senaste uppdateringen och det har inte varit helt lätt alla gånger, så för er som inte vill läsa ett klagoinlägg ber jag er att stänga ner bloggen nu.. för det är nämligen precis vad det här inlägget kommer att handla mestadels om. Och jag ber om ursäkt för ett kanske rörigt inlägg, men det är så sjukt mycket i tankarna just nu så därför orkar jag inte riktigt skriva på ett bättre vis. 

För lite mindre än en månad sedan så fick jag ondare och ondare i bäckenet på höger sida, smärtan blev allt värre och jag kunde inte längre röra mig som jag brukat utan smärtan tog över helt och hållet. Jag ringde därför till Mvc (mödravårdscentralen)och bad om någon form av hjälp och hjälp fick jag absolut, jag åkte nämligen samma dag in till Nyköping för att hämta upp ett par kryckor som jag skulle få ha tills dess att smärtan blivit bättre (någon vecka eller så trodde jag) och i väntan på tid hos sjukgymnasten som jag skulle till veckan efter. 

Väl hos sjukgymnasten fick jag veta att kryckorna blir kvar och behövs mest troligt även efter förlossningen, jag får inte motionera, inte ta promenader eller gå längre stunder, utan den enda typ av ansträngning jag får utföra är vattengympa på lasarettet, så nu står jag i väntelista på att få gå på vattengympa Och som "smärtlindring" har jag fått en Tens apparat som hjälper när smärtan är lidrig dock inte när smärtan är som värst.. 

Jag fick även en tid till min läkare som skrev ut en sjukskrivning som gäller fram tills bf, så nu är det bara vänta på att liten får komma ut så att jag kan börja rehabilitera min kropp och må bra igen. 

Smärtan från bäckenet varierar, vissa dagar känns det inte sådär extremt mycket även om jag alltid har ont, och så kommer dagar som denna då smärtan är extrem och får mig att må så sjukt dåligt... 

Jag får svårt att sitta, jag kan knappt gå ens med kryckorna och att ligga raklång gör mins lika ont det, så det gäller att försöka hitta den enda någorlunda ställningen att halvligga på så att man kan titta på serier i sängen i alla fall. Och när man väl ligger där då är det ett helvete att försöka ta sig upp så att man kan gå på toa eller hjälpa Tove med något, men man har ju liksom inget annat val så det är bara att kämpa på. 

Tur är att jag i alla fall kan sitta en stund i alla fall, men inte längre stunder än någon timme här eller där.  

I och med att jag har ont och svårt att röra mig så har jag även svårt att ta mig ut ur lägenheten, vilket betyder att jag känner mig så sjukt ensam. Jag tror aldrig att jag känt mig så ensam som jag gör just nu tyvärr. Samtidigt så vet jag att jag inte är ensam, jag har mina älsklingar Tove och Dennis och så många andra som stöttar mig, men känslan av ensamhet står hela tiden vid min dörr och knackar på när man inte kan åka iväg för att träffa någon annan, utan endast ser dessa väggar hemma.. 

Det kändes inte fullt så illa för lite mer än en vecka sedan, men då någon beslutade sig för att vara riktigt riktigt elak medan Dennis var på hv-övning så brast det lite inom mig för jag har aldrig någonsin gjort något för att förtjäna den skit jag fick förra torsdagen. Och att personen inte gav upp trots att jag inte svarade på kommentarer, utan då skrev till mig i pm och när jag blockat personen i fråga på facebook då lyckas h*n få tag på mitt telefonnummer istället så nu är personen i fråga blockad överallt där jag vet att jag kan blocka denne. 

Att för det första behöva vara utan Dennis medan han var på övning var jobbigt och påfrestande nog, med alla hormoner i kroppen och alla tankar som virvlar runt så blev det helt enkelt för mycket och det fick  mig att må extremt dåligt och det sitter fortfarande i bakhuvudet och gnager en del.
 

Jag måste dock poängtera att alla de som ställde sig på min sida och försvarade och stöttade mig i det hela är stjärnor i mina ögon, de personerna är de som jag håller hårdast intill hjärtat och de är också de jag tackar för att dom hjälpte mig att "hålla mig flytandes när det kändes som om jag skulle drunkna". tack till er <3 

Jag och Tove åkte i alla fall hem till min mormor och moster på fredagen och där stannade vi tills på söndagen, vilket var otroligt skönt eftersom jag fick lite tid med dom som jag inte träffar så ofta och dessutom fick jag komma iväg och känna mig lite mindre ensam tills älsklingen var klar på sin övning på söndagen. 

Dock så fick Tove magsjuka och spydde ner mig på natten och sedan dagen efter (på söndagen) så spydde hon ner mammas och pappas bil som jag lånat. 

Tur är att hon mår bra nu i alla fall <3 

Men nu får det vara nog med tråkigheter. 

Jag känner att jag börjar få riktigt riktigt ont och behöver därför gå och vila en stund, så nu ska jag försöka runda av det här inlägget med någonting positivt. 

Även om jag har ont och är i en lite mer depressiv period i livet så är jag ändå glad, för även om jag känner mig ensam och mest bara som en börda så vet jag att jag har personer som jag aldrig kommer att släppa greppet om. Personer som jag kommer att hålla hårt i och även om jag inte har en daglig kontakt med personerna så finns dom i mitt hjärta hela tiden! 

Sen är jag glad också eftersom jag fått hem min älskling igen, saknade honom så sjukt mycket medan han var borta. <3 

Och även om det är jobbigt när han är borta på övning så vet ju jag innebörden av hv-övningarna och jag stöttar honom till tusen, för jag vet ju att så fort min kropp läkt och rehabiliterat igen då ska jag se till att ta mig vidare och sedan bli medlem i hv jag med. :) 

Nu jobbar älsklingen kväll så den här veckan har varit lite tuffare än den kanske behövt vara, men snart så är det helg och då ska vi mysa och bara ta det lugnt! Som jag längtar tills vi kan sätta oss ner som en familj igen och mysa med mat och tända ljus. Lyckoruset som kommer när jag tänker på vår lilla familj och det faktum att 3 snart blir 4!! Åhh, jag älskar mina älsklingar så obeskrivligt mycket. <3 

Men nu tänker jag avrunda och gå och vila en stund medan jag väntar på att älsklingen ska komma hem från jobbet. <3