Operationen och tiden runt den.

Den senaste tiden har varit både hektisk och jobbig, men det känns lite som om allt det jobbiga snart är över.. Eller jag hoppas i alla fall på det. 

Samma dag som jag åkte till Karolinska för att få testa medicinen fick jag även ännu mer ont vilket gjorde att jag blev tvungen att åka in till Nyköpings sjukhus senare på kvällen också. 

Där upptäckte de att cystan hade brustit och efter en hel del prover och scanning av nedre delen av buken fick jag beskedet att klumpen som varit i cystan var borta och att det nu bara var att vänta ut smärtan eftersom den skulle upphöra precis som med vanliga cystor när kroppen tagit rätt på "resterna" av cystan. 

Så det var bara åka hem och vänta ut det hela, smärtan blev "bättre" och jag kunde äntligen röra lite mer på mig, men det dröjde inte länge innan en ny våg av smärtor och kramper från nedre magen kom. 

Så den 19e klarade jag inte längre av smärtorna, jag blev tvungen att söka akut hjälp ännu en gång. 

Men den här gången släppte de inte hem mig utan jag fick beskedet att en akutoperation skulle utföras den kvällen eftersom de inte kunde se vad som hände i kroppen med hjälp av bara ultraljud. 

När läkaren kom in på kvällsskiftet läste hon om min blödarsjuka i journalen och frågade mig om vi kunde vänta med operationen tills tidigt på morgonen efter istället eftersom hon ville kunna ha en bättre kontakt med Karolinska och för att hon inte "vågade" operera mig när dom inte var full personalstyrka. Och det gick jag med på, så natten blev lång trots att jag fick morfin så vaknade jag var och varannan minut med extrema smärtor. 

När jag sen vaknade på fredagsmorgonen  smsade jag lite med Dennis innan sköterskan kom in och sade att jag skulle in och opereras.

Väl nere i operationssalen var jag fullt uppkopplad till alla dessa slangar och sladdar, men min väntan blev ändå väldigt lång eftersom personalen uppe på avdelningen där jag låg inte hade gett mig medicinen som skulle hjälpa mitt blod att koagulera. Jag hör hur det pratas en hel del i operationssalen men det är ingen som berättar vad som händer, så tittar en sköterska på mig och frågar om jag har fått reda på varför allt dröjer så mycket och jag svarar "Nej, jag har förstått att något är fel men jag har inte en aning om vad som står på". 

Då sätter hon sig bredvid mig och säger lugnt att de skulle gett mig medicinen på avdelningen, men att eftersom den inte fanns i deras "medicinförråd" så hade dom struntat i att ge mig den. 

Detta gjorde alltså att kirurgen samtalade med koagulationsenheten på Karolinska för att kunna höra om dom kunde ge mig medicinen intravenöst istället och efter ett långt tag kom de in med medicinen som de gav mig lite i taget utav i 10 minuter och sedan fick jag sövas och operationen kunde då startas.
Dock innebar allt strul att de behövde fler infarter och därför behövde dom sticka mig flera gånger i väntan på operation och när jag vaknat visade det sig att dom stuckit mig en hel del när jag sovit också.

När jag vaknade upp flera timmar senare skrek jag av smärta, jag kallsvettades och kunde inte riktigt få ut några ord. Allt jag minns var att en sköterska på uppvaket kom springandes och sedan gav hon mig morfin, detta upprepades ett antal gånger. Så nästa gång jag vaknade var det för att jag inte längre andades, maskinen som mäter puls och syreupptagning skrek för fulla muggar och sköterskorna kom springandes, allt jag minns sedan är att en sköterska tog i mig och sa "Anneli, du måste andas, andas in, andas ut" Sen somnade jag igen, och även detta upprepades ett antal gånger, paniken som uppstår när man bara inte andas, det var som om min kropp gett upp. 

Men sköterskan förklarade även varför det hände, och tydligen hade det med narkosen och morfinet att göra. Mina andningsreflexer var inte riktigt "aktiva" och därför slutade jag andas. 

Väl uppe på avdelningen fick jag inte veta någonting om vad som hänt under operationen och tragiskt nog skulle det dröja tills på söndagen innan jag fick veta vad som hänt och vad de hade hittat. 

Jag låg i alla fall inlagd från till söndagen, men bortskämd blev jag i alla fall. Dennis kom efter jobbet på fredagen och hälsade på mig och där var han med mig tills kl 1 på natten. På lördagsförmiddagen kom både han och Tove och hälsade på och där stannade de tills kl 20.00 på kvällen då de behövde åka hem eftersom Tove behövde sova. 

Sen kom dom och hämtade mig på söndagen då jag valde att åka hem eftersom jag inte kunde sova på sjukhuset. 

Jag ansåg att jag hellre sover hemma och läker hemma istället för att ligga där och bara må dåligt. 

I alla fall, så hittade dom en hel del ärrvävnad och en hel del sammanväxningar i buken på mig under operationen. 

De kunde lossa en del av sammanväxningarna, men tyvärr inte alla. Så nu lever jag med vetskapen om att min tjocktarm sitter ihop med min livmoder, den sammanväxningen var nämligen för "svår" för att dom skulle kunna ta bort den, deras ord var att "det hade blivit farligt att försöka". 

Jag har googlat en hel del på hur detta kan påverka ev. graviditet i framtiden, men inte hittat något konkret om det. 

Men som tur är att jag har ett återbesök inbokat med läkaren som opererade mig, så då hoppas jag att hon kan besvara en del av mina frågor. 

Sen efter det har jag fått åka in med fler smärtor som kommit pga olika anledningar. 

Nu hoppas jag bara på att allt ska bli bra, för just nu sitter jag med hög feber, förkylning och mår kasst. Men mina tankar är fortfarande positiva, för nu kan det bara bli bättre. :)

Så nu vet ni varför jag inte riktigt orkat med bloggen, men jag ska göra mitt bästa för att hålla den uppdaterad i fortsättningen. :) 

Helgen och en start på veckan.

Helgen blev bra, förutom att jag har haft obeskrivligt ont. 

I lördags vad det överrasknings fest för Ninni som fyller år idag :) Så vi säger grattis till henne, en helt fantastisk person. <3 

Sen på söndagen så åkte vi med Marcus för att kolla på en bil åt honom som han köpte, riktigt fin var den. :)  Och efter att vi kommit tillbaka så tog vi in min Volvo (som ska säljas) och servade den eftersom jag hade lite olja, oljefilter och tändstift osv liggandes och det känns så fel att sälja en bil som inte är i det skick jag skulle velat ha den i. Efter vi var klara i garaget så åkte vi till syrran med familj, för att hämta våran lillskrutt Tove, som hade sovit hos kusinerna, och sedan bar det av till Roine för att hälsa på lite och dricka lite kaffe, riktigt trevligt var det. 

Dock sålde min bror åter igen in mig på att börja cykla terräng med honom och lillebror, Dennis och jag som pratat lite med varandra om det har kommit fram till att det skulle kunna vara en rolig syssla att hålla på med eftersom vi ändå tänkt börja träna tillsammans, men i och med mina medicinska problem så är det svårt för mig att gå till ett gym och träna. Så nu har jag tänkt att jag ska börja cykla här på våren och sommaren. Jag behöver ju stärka mina muskler i  magen och bäckenet lagom till slutet på sommaren/hösten om vi ska kunna förverkliga våra planer. :P 

Och eftersom jag inte riktigt vill gå ner i vikt på samma sätt som jag vill forma min kropp lite mer, och bygga mer muskler så tycker jag att det ska bli ett roligt träningssätt. :) 

Nu i veckan, har det inte hänt sådär jättemycket.. 

I måndags var jag hos läkaren och fick en förlängd sjukskrivning pga allt som händer just nu. 

Efter besöket mådde jag inte jättebra, men åkte i alla fall förbi affären där jag köpte Dennis klocka så att dom kunde förminska den lite eftersom den var för stor. 

Och i samma veva bytte dom batteri eftersom det gamla batteriet var slut..

Så nu skall den skickas till en urmakare som skall trycktesta den eftersom den skall kunna tåla 100m vattendjup. 

Sen åkte jag förbi hos min kära mamma och hämtade lite rengöringsmedel och pratade lite med henne om saker och ting, det fick mig att känna mig lite bättre så det var skönt. 

Sen hände det inte så mycket mer den dagen. 

Igår skulle jag ha åkt till Karolinska för att få en medicin och få veta diagnosen på min blödarsjuka, men ca 30 minuter innan vi skulle åka så ringde dom eftersom 2 av 4 läkare var sjuka och de behövde därför boka om mitt möte.. 

Så jag tog tillfället i akt och storstädade lite här hemma, passade på att både skura ur kyl och ugn, sen gjorde jag ju den vanliga städningen som jag gör flera gånger i veckan.. Städa allmänt, skura dammsuga, dammtorka osv.. Men i alla  fall så vart det rent och det kändes så skönt att känna att det är ordning här hemma. Inte för att andra brukar tycka att det är stökigt, men jag som är väldigt pedantisk tycker att det ser ut som ett bombnedslag om det ligger någon strumpa eller så på golvet. x) 

Kvällen blev i alla fall bra, jag och älsklingen gjorde maten tillsammans och sedan satte vi oss vid varsin dator och glodde lite, jag kollade på cyklar och han beställde bildelar, som jag har tjatat på honom om det och nu har han faktiskt beställt delarna :) 

Idag har jag inte alls gjort mycket.. 

Ska snart åka till pappas jobb och lämna Dennis bil eftersom han ska låna den när mamma kör mig till karolinska. 

Jag ska nämligen till Karolinska idag kl 14 istället. 

Och eftersom jag inte får köra bil efter besöket så ska min kära mamma köra mig dit och hem, sen är det skönt att någon följer med också eftersom jag har sån läkarskräck. 

Och ikväll blir det nog bara att ta det lugnt och mysa med mina älsklingar här hemma, fast jag måste ju ringa till Nyköpings sjukhus också för att få en operationstid, förutsatt att karolinska ger klartecken om att det är okej att operera mig. 

Och idag är det 10 månader sedan jag och Dennis blev ett par <3 <3 <3
De 10 bästa månaderna i mitt liv, eftersom jag har haft de 2 viktigaste personerna i mitt liv vid min sida <3<3

Blödningsbenägenhet och uppskjuten operation

Som ni säkert läste i mitt inlägg från i lördags så väntar jag på att en operationstid ska bokas, men tyvärr lär jag få leva med den här extrema smärtan ett tag till. 

Jag var som sagt igår in och tog prover på blodet för att se hur mitt blod koagulerar och hur pass illa det är. Precis som jag vetat i princip hela mitt liv (men som läkarna inte lyssnat på) så har jag svårt att sluta blöda, blöder lätt och får lätt blåmärken. Nu har även läkarna konstaterat detta.. 

Jag och Dennis åkte in till Karolinska sjukhuset i Solna för att jag skulle få provtagning och få göra ett test för att se hur lång tid det tar innan jag slutar blöda, testet går till såhär: 

En sköterska ristar lite i armen så att man får ett litet ytligt "skärsår" (inte större än 2 mm långt och inte bredare än ett "papercut") på armen, sen låter de såret blöda medan de tar tid på hur länge man blöder. En människa med "normalt blod" blöder i absolut max 8 minuter men inte längre än så, allt över 8 minuter räknas som avvikande och bör ses över. Har man dock inte slutat blöda efter 15 minuter så slutar de tidtagningen och plåstrar om såret eftersom det då inte längre spelar någon roll om man blöder i fler minuter, det är lika illa om du blöder i 17 eller 20 minuter man har då alltså något stort fel på blodet. 

Mitt sår blödde i 16 minuter och sedan beslutade sköterskan att det var dags att plåstra om mig, så det gjorde hon. Sedan stack hon mig med en kanyl i andra armen och drog ut 6 provrör med blod som skulle på analys för att konstatera felet som jag har i mitt blod. 

Så fick jag en ny tid till på tisdag nästa vecka, eftersom jag då måste in till Karolinska för att testa en medicin som kan stoppa upp blodet lite under perioder då jag ex, behöver opereras. 

Men tills dess att jag har fått provsvaren, fått veta vilken typ av blödningsbenägenhet jag har och innan Karolinska har gett Nyköpings sjukhus ett klartecken, så får jag inte opereras eftersom risken är stor att jag åter igen genomgår en operation som orsakar blodförlust och stora blödningar. 

Så nu väntar jag..  Och förhoppningsvis får jag opereras i slutet på nästa vecka eller i början av veckan därpå. 

Jag förstår att det är nödvändigt med väntan och jag förstår att Nyköping inte får göra något innan de fått godkännande, men det suger rent ut sagt.. 

Smärtan som jag lever dagligen med är outhärdlig och jag vill bara sova och gråta, men inte fan kan jag göra något utav det.. Av någon anledning vill mina tårkanaler inte fungera när det kommer till smärta och sömn är det svårt att få när man bara vänder och vrider sig i smärta hela nätterna. 

Man vet att det är illa när inte ens morfin lindrar smärtan, när man får så ont att allt man kan göra är att kura ihop sig till en boll på badrumsgolvet och hoppas på att smärtan magiskt ska försvinna. "/

Men jag ger inte upp! 

Jag ska kämpa och jag ska se allt det positiva i mitt liv och det gör jag också. 

Jag har världens underbaraste dotter som kramar om mig och säger att hon älskar mig, och när hon ser att jag har ont kramar hon om mig en extra gång, blåser och pussar på mig, 

Att se hennes vackra ansikte är det som får mig att vilja kliva upp på morgonen. Hon är den som får mig att hålla igång med både matlagning, städning och bakning, trots att jag egentligen inte alls har kraften kvar. Att känna hennes närhet när hon kryper upp bredvid mig i soffan och säger "mamma, jag älskar dig", det är den bästa känslan i världen <3 

Sen har jag min helt fantastiskt underbara älskling, som trots mitt gnäll och jämrande om nätterna och dagarna håller mig nära och berättar om och om igen att allt kommer ordna sig, att jag bara behöver hålla ut ett litet tag till, för sen är den svåra biten över. 

Han som när jag får så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen sitter vid min sida och berättar att han finns där, han som om och om igen säger att han älskar mig mer än allt och att han aldrig kommer lämna min sida och han som får mig att känna mig vacker trots att magen är svullen som om jag vore gravid och vätskan som samlats i min kropp så att jag ser ut som en flodhäst. Det är mannen i mitt liv, och honom  släpper jag aldrig för utan honom hade jag aldrig klarat av allt detta. 

Dennis och Tove, de är dom jag lever för och det är dom jag kommer hålla mig vid liv för! 

Inget kan stoppa mig ifrån att ställa mig upp igen så länge jag har dom vid min sida, det spelar ingen roll hur sjuk jag än blir eller hur mycket jag än får gå igenom, för så länge jag har dom så är jag stark <3<3<3