Äntligen helg!

För mig spelar det egentligen inte så stor roll om det är helg eller vardag när det kommer till jobb eftersom jag är mammaledig, men helgerna är ändå bäst eftersom Dennis är ledig två dagar. 

Och dessutom är den här helgen en liten aning speciell eftersom världens bästa stridsparskamrat kommer hit! Vi har inte setts på väldigt länge nu så det ska bli sjukt roligt att få träffas igen. 

De senaste dagarna har det inte hänt så mycket, jag har mest planerat lite inför Frejas dop, städat lite, kollat lite på utbildningar (eftersom jag funderar på att studera efter mammaledigheten) och sen har jag bara umgåtts med min underbara familj. 

Dock har jag haft väldigt ont i huvudet senaste tiden och jag har inte heller en aning om varför, det borde inte bero på sömnbrist för Freja sover bra på nätterna och vaknar oftast bara 1 eller 2 gånger per natt. Kanske att det kan bero på att synen har förändrats igen, tur är att jag har en gratis synundersökning varje år. Så jag får nog ta och kolla upp min syn och samtidigt beställa nya glasögon och läsglasögon, de jag redan har börjar bli så slitna och repiga tyvärr och dessutom ser jag inte så jättebra i dom heller. 

Många funderingar just nu kretsar just kring vad jag vill studera, jag är jättekluven och vet inte riktigt vad jag ska söka. Jag får helt enkelt försöka läsa lite mer om de olika sakerna och sen bestämma mig, när jag väl bestämt mig så lovar jag att jag ska skriva vad jag bestämt mig för. 

I övrigt går livet väldigt bra nu! 

Det är så sjukt skönt att slippa kryckorna (även om det gör ont när jag går för mycket), rehabilitering och träning kommer jag att komma igång med snart också! Jag ska nämligen börja träna med b.l.a min lillebror. Det är något jag verkligen ser fram emot, för inte nog med att jag ska få komma igång med träning, få ordning på min kropp och gå ner mina sista gravidkilon, så ska det bli sjukt kul att få umgås lite mer med min bror för det är verkligen något jag saknar! 

Men men, nu ska jag sluta skriva här ge Tove lite mat och vänta på att Rickard kommer hit! :) 

Slänger upp en bild på mig och Rickard från när vi gick Guf-en. 

Förlossningen, tiden runt och ett orosmoment

Senaste inlägget skrev jag 10 dagar innan jag skulle snittas och det har ju hänt en hel del sedan dess kan vi säga, så jag skriver den här gången lite kort om vad som hänt.
Och förhoppningsvis blir det fler inlägg på bloggen snart.

Vi fick den 27e juni en till helt underbar dotter, så nu har vi två fantastiska döttrar här hemma.

Förlossningen gick över förväntan och jag hade verkligen inte kunnat hoppats på att det skulle gå bättre, även om de hade lite problem med att få in nålen till ryggmärgsbedövningen och blev tvungna att sticka mig två gånger innan den hittade rätt.

Sen var det ganska läskigt att ligga där och känna hur de slet och drog i min kropp, för även om det inte gjorde ont så kände jag hur de "grötade runt" i min kropp och hur de slet så att hela jag gungade fram och tillbaka på britsen. Jag hade dock tur som fick ha min underbara Dennis vid min sida, han var nämligen ett otroligt stöd som hela tiden strök mig på kinden och i håret samtidigt som han pratade lugnande med mig under hela ingreppet.

Freja som vår dotter fått heta är en väldigt lugn och snäll bebis och Tove är en helt fantastisk storasyster till henne, så perioden efter förlossningen har varit helt kanon.

Sen skadade det ju inte att Dennis var ledig tills i måndags, så vi fick 7 veckor ihop utan jobb, men vi har inte kunnat ta det lugnt så mycket eftersom vi alltid haft något att göra.

Men vad är väl livet utan sysselsättningar!?

Det har dock varit lite tråkigheter som hänt också, men man får försöka se förbi det tråkiga och bara tänka på det positiva för allt positivt väger ändå mer än det tråkiga.

Ett orosmoment just nu är dock att jag fått en del konstiga födelsemärken/leverfläckar den senaste tiden, det är ca 5-6 märken som måste kollas upp eftersom de absolut inte ser normala ut.

Så en oro finns helt klart i mig, men det kommer nog visa sig att det inte är något allvarligt alls och att jag bara oroat mig i onödan, jag får försöka att inte tänka på det så mycket innan jag vet varför de ser ut som de gör. 

Sen ska jag försöka komma igång och blogga lite mer igen även om det ibland kan vara väldigt svårt att hitta tid till bloggandet, men det känns verkligen som om det behövs. Bloggen är trots allt ett sätt för mig att ventilera ibland.

Men men, nu ska jag nog ta och mysa ner mig i soffan och glo på tv innan älsklingen kommer hem igen. 

10 dagar kvar!

Känns lite som om man har fullt upp hela tiden, det är inte ofta man får en stund över till att bara ta det lugnt såhär veckorna innan förlossningen. 

I princip allt inför bebis är dock klart redan, men det är en hel del annat som ska hinnas med också.. Och som om inte det var nog att man inte får en lugn stund, så började min bil krångla såhär lagom tills när bebis ska titta ut.. Men det problemet löste sig ganska så snabbt med lite hjälp! <3 

Så den nya familjebilen är nu mer en Skoda, jag som avskyr Skoda.. Men måste faktiskt erkänna att den är rätt så praktisk, stort bagage, mycket utrymme i bilen, sen är den jäkligt snål när det kommer till bränsleförbrukning och den kostar typ hälften av vad min bil gör. 

Annars då!? 

Det har hänt en del saker som får mig att vilja åka ut på en öde ö för att sitta där tills bebis ska komma ut, men som Dennis säger "det löser sig alltid". 

Bebis verkar i alla fall på samma plan som mig och har inte gjort några rymningsförsök från livmodern, vilket är himla skönt eftersom det endast är 10 dagar kvar till snittet idag. 

Det är 6 dagar kvar tills jag fyller 25 år och samma dag ska vi in till sjukhuset för inskrivning och möte med narkosläkare och bm, sen är det bara avvakta, njuta av midsommar och invänta måndagen för då ska bebis minsann få komma ut. 

När man går hemma hela dagarna får man mycket tid till att tänka och fundera på saker och jag har nog kommit fram till ett par saker. 

Det första är att jag vill skaffa båt om något år eller så, de dagar då det är varmt och man bara längtar bort, tänk då vad skönt det hade varit att ha en båt! Bara kunna ta sig ut iväg hemifrån och bara ta det lugnt. 

Det andra är att jag funderar på att börja studera igen efter graviditeten och mammaledigheten, känns som att det skulle kunna vara en bra idé, men jag är fortfarande inte 100% på vad jag vill studera. 

Det tredje är att man känner sig väldigt ensam när man sitter här hemma.. Det är tyvärr inte så många som hör av sig eller så, vilket gör att det känns väldigt ensamt tyvärr.. Jag påstår inte att jag är den bästa på att höra av mig heller, men det tar liksom emot när jag inte vet varför ingen vill höra av sig till mig.. Hm, svårt att förklara hur jag menar utan att det ska kunna tolkas fel. Självklart finns det de som hör av sig också och den här senaste perioden har jag också fått känna att jag har vissa närmre mig än jag trott, så det är ju bra i alla fall. 

Vad mer då!? 

Jo jag hatar och då menar jag verkligen hatar att gå på kryckor.. Det är meningen att jag ska ha dom även hemma inne, men jag klänger hellre mot väggarna de dagar det gör som ondast. Man känner sig totalt handlingsförlamad annars. Och att sitta hemma hos mamma och pappa medan alla hjälper till med renoveringen av huset medan allt jag kan göra är att titta på, det är nästan 10 gånger värre, det kliar i fingrarna, jag vill också kunna hjälpa till.. Men jag får inte. 

Det är knappt att jag får städa hemma utan att höra kommentaren "ta det lugnt, du vet att du inte ska anstränga dig". Självklart förstår jag att folk vill mitt bästa och att en förlossning inte ska dras igång i förtid, men jag känner mig så kass när jag inte kan bidra med något.  

Och så har jag funderat på det här med kärlek.. 

Jag vet många som säger att man är nykär sådär så att det pirrar i magen när man tänker på den andra, men att det går över efter något år och att allt då blir vardag.. 

Men jag kan inte hålla med! 

För jag vaknar varje dag, öppnar mina ögon och ser mannen i mitt liv och det slår aldrig fel för varje dag när jag ser honom blir jag kär på nytt. 

De dagar då jag ligger i sängen och mår lite halvkasst och han dyker upp i mina tankar så kommer ett leende snabbt, pirret i magen dyker upp när jag tänker på att han kommer hem inom några timmar och då får jag känna honom nära mig igen. 

Jag hade inte för en enda sekund kunnat tänka mig ett liv utan honom vid min sida, för jag vill för evigt få se in i hans underbara gröna ögon resten av mitt liv. Jag vill aldrig sluta känna pirret i magen när jag tänker på att han kommer hem snart, eller känna lyckan av att bara veta att han är min och att det är honom jag vill vara med resten av mitt liv. 

Jag älskar Dennis så obeskrivligt mycket och jag är så otroligt lycklig som får ha honom vid min sida, som får känna mig så älskad och så trygg. Det faktum att han är och förblir en helt fantastisk och underbar pappa till älskade lilla Tove gör mig så varm och lycklig inombords, för han är verkligen den absolut bästa pappan han kan vara till Tove och hon är en "pappagris" alla dagar i veckan, det går inte att missa. 

Sen längtar vi allihop till den 27e, då vi tre blir fyra istället. Snart är lugnet hemma över, och vi har snart två underbara barn att ta hand om och sen dröjer det inte länge innan vi kan höra två barnskratt här hemma. 

Det finns inget mer underbart än att få höra små fötter springa över golven och ljudet av ett äkta högljutt barnskratt, se lyckan i ögonen på barn som leker. 

Och när det kommer till lycka och kärlek så måste jag säga att jag är världens mest lyckligt lottade människa som får ha Tove, bebis och Dennis i mitt liv, för de är kärleken i mitt liv och den kärleken kommer aldrig att bli grå och tråkig som vissa säger. 

Min kärlek till dom kommer för evigt att förnyas och förstärkas för varje dag som går! 

Jag älskar min familj mer än ord kan beskriva! <3 

Så till de som tror att kärleken blir grå och tråkig, antingen har ni inte hittat rätt eller så kanske ni ska börja fundera på vad som är fel, vad som är orsaken till att er kärlek inte är hel. För kärlek ska vara underbar inte vardag, tråkig och grå. 

Lyckan är total!

Veckan hittills har varit helt okej även om jag har ont.. 

I helgen som var så passade vi på att försöka vara ute så mycket som möjligt eftersom det var så himla fint väder. Så i fredags eftermiddag åkte vi iväg och grillade vid vattnet på en grillplats som vi hittade till förra året. 

Och i lördags var vi hem till mina föräldrar där vi grillade och hade en allmänt trevlig kväll men mycket prat om alla möjliga saker.

I måndags var vi in till Nyköping för att gå på möte med barnmorskan och det gick väl bra förutom att hon tycker att jag borde försöka få upp mitt järnvärde lite. Efter lämnade jag även lite blodprover. 

I tisdags hände det inte sådär jättemycket egentligen, jag skulle in till sjukgymnastikens vattengympa, men det blev ingenting då jag fick lov att avboka det i sista sekund tyvärr. Men nästa gång ska jag gå i alla fall, dock är det ingen vattengympa nästa vecka utan jag får helt enkelt vänta tills veckan efter. 

Igår var det en väldigt speciell dag, det var nämligen min och Dennis årsdag! Tänka sig att det är 2 år sedan vi bestämde att vi var i ett förhållande, 2 år sedan han fick mig att bli mållös och stum genom att säga "jag älskar dig" för första gången till mig och jag har alltså fått vara med världens underbaraste man i 2 hela år nu och många fler ska det bli!!!

Kärleken till Dennis går verkligen inte att beskriva med ord, för orden räcker helt enkelt inte till, han är och förblir den jag vill leva mitt liv med. Och han är utan några som helst tvivel kärleken och lyckan i mitt liv. Jag har fortfarande den där pirrande och sugande känslan i magen när jag ser på honom, tänka sig att man kan vara "nykär" efter 2 år, enda skillnaden är att mina känslor är så mycket starkare nu än då.. för de växer sig allt starkare och starkare för varje dag som går. 

Jag vaknar varje morgon och får se världens underbaraste kille ligga där bredvid mig och allt jag kan tänka på är hur lycklig jag är som har honom vid min sida, hur han är den som jag vill vakna upp bredvid resten av mitt liv och hur jäkla mycket jag älskar honom, för han är verkligen kärleken i mitt liv!

Han är min sagas lyckliga slut. <3

Dock fick vi aldrig chansen att fira våran årsdag eftersom han jobbade kväll, och den lediga stund han hade på förmiddagen spenderades på Karolinska för att ta lite tester på blodet inför kejsarsnittet. 

Turen är i alla fall att han fick chansen att följa med mig till Karolinska, så vi fick i alla fall spendera en liten tid utav dagen tillsammans. 

Idag har det hänt en del och jag kan lugnt säga att jag just nu är jätteglad och att jag har världens bästa läkare! 

Det var nämligen så att det på förmiddagen ringde på min telefon, det var Ingvar Ek (Läkaren som jag begärde att få om jag skulle opereras på Nyköping). Han ringde för att berätta för mig att han bokat in ett kejsarsnitt med mig och att han den 27e Juni avbryter sin semester för att komma in och förlösa mig via kejsarsnitt. 

Hur snällt är inte det!?  Jag borde inte behöva säga det, men jag gör det i alla fall! Jag har verkligen världens bästa läkare och jag kunde inte vara gladare än såhär över att han tar sig tiden att komma in och göra mitt kejsarsnitt! 

Så nu känns det helt underbart och min oro inför snittet är inte ens på nästan samma nivå som innan. 

Senare åkte i alla fall jag, mamma och Tove till Vingåker där vi stannade ett tag, åt lite middag och pratade med mormor och de andra. 

Det var verkligen jättetrevligt. 

Så sjukt arg

Just nu är jag arg, så jäkla arg och less på sjukvården här.. 

Jag åkte igår till specialistmödravården i Nyköping för en bedömning, de skulle se om min moderkaka flyttat på sig eftersom den tidigare legat vid snittet. Man skulle se att den inte hade fastnat vid snittet då det kan medföra komplikationer när man ska föda via kejsarsnitt. 

Vi kommer in till sjukhuset, sätter oss i väntrummet eftersom vi har tid kl 9.00, att det kan dröja lite extra förstår även jag. Så vid 9.30 fick vi äntligen komma in. 

Jag ser ett ansikte jag känner igen, ett ansikte som senare kommer att göra mig påmind om vart vi setts förut. Vi går in till ett undersökningsrum där hon frågar om jag har foglossning och syftar på mina kryckor. Jag konstaterar snabbt att jag har väldigt ont. 

Sedan säger hon att hon läst min journal och att hon är medveten om att vi den här dagen ska kolla upp placeringen för moderkakan och boka in en tid för förlossningen. 

Jag lägger mig på britsen och drar upp tröjan så att hon ska kunna utföra ultraljudet, sedan ber jag Dennis komma närmre eftersom att jag vill att även han ska se vad de hittar i magen. En jättesuck hörs från barnmorskan/sköterskan eller vad hon nu är, hon verkar mest bara besvärad över att jag har Dennis med mig. 

Ultraljudet gick snabbt och var över på någon minut, moderkakan hade flyttat på sig. Så ett positivt besked var på sin plats, jag har nu en sak mindre att oroa mig för inför förlossningen. 

Hon säger att vi är klara och att en tid ska bokas, och att hon ser i mina anteckningar att jag önskar att få ha Ingvar Ek som läkare under min förlossning. Hon säger då snabbt att de minsann inte kan garantera att jag får den läkare jag bett om. Känslan av panik, oro och ångest kryper upp inom mig.. Är det nu jag ska bli överkörd av sjukvården igen, är det nu de ska neka mig och inte lyssna det minsta på vad jag har att säga!?

Jag säger då att jag vill ha en garanti om att jag får honom som läkare, annars vill jag ha en remiss till ett annat sjukhus. För INGEN annan läkare på kvinnokliniken rör min kropp igen. 

Jag försöker lugnt förklara att när jag gjorde en konisering för att ta bort cellförändringar så slarvade läkarna så pass att jag var på väg att förblöda hemma och blev tvungen att opereras igen kvällen efter (julafton 2014). 

Då gör hon sig påmind "Du är tjejen som blöder så mycket. Jo dig minns jag.. Fick du någonsin komma till en specialist och vad sa dom, jag har ju inte läst mig in så mycket i din journal". 

Jag förklarade att jag hade varit på karolinska för mina besvär och att jag hade fått en diagnos, men inte den som de misstänkte. 

Då kom orden jag var rädd för "ja men då är det ju ingen fara med ditt blod". 

Hon satt alltså där och skulle bedöma när min förlossning skulle ske och hon har inte ens läst journalen som hon tidigare sagt att hon gjort. 

Då sa jag bara att det är pga slarv som det här och det som hände dagen innan julafton som jag endast vill ha Ek som läkare. 

Jag har redan legat på operationsbordet för ett år sedan med en läkare som i panik får ringa till Karolinska för att rådfråga om hur de ska gå till väga eftersom jag måste ha medicinen innan operationen. 

Då kläcker hon ur sig "Vad var det för operation? Jag har som sagt inte läst igenom din journal". 

Jag får åter förklara vad för operation. Och hon säger då att jag måste förstå att det är semestertider under sommaren och att jag kanske får nöja mig med en annan läkare. 

Ilskan i mig kokar, jag säger torrt att antingen ska Ek göra snittet eller så ska jag ha en remiss långt bort från Nyköpings sjukhus. 

Hon verkar då uppenbart arg och irriterad och säger "Det kanske är bäst att du får ha ett möte med Ek istället då så får han avgöra och bestämma hur det blir". 

Jag svarar då att hon kan be Ek ringa mig eftersom jag har ont och det känns onödigt att jag ska kämpa mig in till Nyköping för att prata i tio minuter, för att senare åka hem igen. 

Som svar får jag "Han kan inte ringa dig för han är sjuk idag". 

Ja men be honom då ringa mig när han är frisk igen!? 

Allt detta bråk för att hon inte kunde läsa min journal innan. 

Det faktum att hon ville sätta förlossningsdatumet bara någon/några dagar innan beräknad födsel trots att riskerna är väldigt höga för mig ifall värkarna skulle sättas igång i förtid, de sket hon i för hon hade inte läst journalen. 

Jag försökte även förklara att jag absolut inte vill ha något akutsnitt och att jag har panik inför förlossningen och vad som händer om värkarna kommer igång. 

Då säger hon att det inte gör något om jag får akutsnittas för det är ju inte så farligt, sen ber hon mig att lära mig skillnaden på akut och omedelbart snitt.. 

När jag då säger att jag vet skillnaden eftersom jag fick ett omedelbart snitt förra graviditeten blir hon arg. 

Men den här förlossningen tänker jag ge mig fan på att saker ska gå som planerat, jag ska inte behöva uppleva samma helvete igen. Och jag tänker INTE låta någon sätta sig på mig för att den har en åsikt om hur jag ska föda mitt barn. 

Det finns en och endast en läkare på Nyköpings sjukhus som jag litar på och är det någon som ska skära i min mage så är det han och ingen annan! 

När livet blir lite lättare.

För lite drygt en vecka sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen, ett inlägg om ganska så mycket tråkigheter som hänt den senaste tiden. Det är mitt sätt att hantera alla känslor som bubblar upp och speciellt nu när jag är full av hormoner medan det händer tusen olika saker runt omkring mig. 

Så det kan hända att det dimper ned ett tråkigt inlägg med tusen klagomål här och där den närmsta tiden, men även gladare inlägg. För nu försöker jag tänka bort det som är tufft och gå vidare med blicken på det som är gladare och ljusare i mitt liv.  Och så har jag börjat prata lite om saker med en person som jag tror kan förstå mig på ett sätt som inte många kan, vilket också varit en bidragande orsak till att jag mår lite bättre och att saker känns lite lättare. Och att veta att man endast behöver skriva ett meddelande för att få respons från någon, det får mig att känna mig mycket mindre ensam. 

Den senaste veckan har varit lite upp och ner det tänker jag inte neka till, men det känns ändå som om jag kan andas igen och som om saker och ting är lite lättare än de var. 

Jag försöker som sagt fokusera på att tänka på och att uppmärksamma de bra sakerna som händer i mitt liv, de personerna som verkligen betyder extremt mycket och det som gör mig glad. 

Så i veckan har jag inte gjort sådär jättemycket mer än att börja planera för bebis som kommer om cirka åtta veckor, jag har nämligen insett att det börjar bli dags att plocka fram och handla de saker som behöver handlas. 

Jag och Tove var i Gnesta igår eftersom jag köpte ett babyskydd till bilen där då det kändes som en sådan sak som är lite mer akut att skaffa fram. När vi var där passade vi på att hälsa på Krisse med familj en stund, önskar det kunde bli oftare för jag saknar verkligen henne. Men det var i alla fall väldigt roligt att se henne igen. 

Efter det åkte vi till Södertälje för att hämta upp älsklingen från jobbet och sedan hem till mamma och pappa för att lämna tillbaka bilen vi lånat av dom, där blev vi kvar ett par timmar och pratade med mamma (pappa var inte hemma) om olika saker. Det var skönt att få träffa mamma också, även om det blev lite senare än vad som var tänkt. 

Sedan bar det av hem till Dennis föräldrar där vi i princip endast hann byta bil (vi skulle låna deras bil), sedan bar det av hem för att äta en snabb middag, duscha Tove och få henne i säng. 

Hon börjar ju bli så himla stor vår underbara unge, varje dag utvecklas hon lite mer och blir större och varje dag tittar jag på henne och tänker "tänk att min kropp har skapat detta underbara barn". 

Helt fantastisk är hon och jag är så himla stolt över henne, hon är verkligen allt man kan önska sig att en dotter ska vara.  <3 

Idag har jag faktiskt inte gjort så mycket mer än att ligga och dra mig i sängen eftersom jag både igår och idag har haft väldigt ont i magen till och från. Så vila är det som stått på schemat idag.

Sen väntar jag på att älsklingen ska komma hem så att jag kan duscha och göra mig i ordning, för sen ska vi lämna Tove hos sin mormor och morfar där hon ska få mysa med dom ikväll. Sedan ska jag och älsklingen min gå på bio, få komma ut och umgås bara vi två för en liten stund. Och som jag ser fram emot det!! En "dejt" med mitt livs kärlek vad mer kan man begära när man inte har mått helt hundra senaste tiden. 

Är så obeskrivligt lycklig att jag har Dennis vid min sida, för vad skulle jag göra utan honom!? Han är och förblir min stöttepelare i stormen. Och det går verkligen inte med ord beskriva hur mycket jag älskar honom eller hur mycket han betyder för mig, orden räcker bara inte till. Han är helt enkelt den jag vill leva mitt liv med, det är i hans famn jag vill somna varje kväll och vakna varje morgon, hans ögon jag vill titta djupt in i och hans läppar jag vill kyssa i all evighet. 

Dessutom får vi väl passa på att ha lite ensamtid innan bebis kommer, för då lär det inte bli mycket tid till bara oss.

Sen försöker vi hitta på saker med Tove också så att hon inte ska känna sig "bortglömd" (vilket hon definitivt inte är), dock är det ju en stor omställning för henne också. Och jag vill inte att hon ska minnas den här tiden medan jag är gravid som något dåligt, vilket det känns som om att hon kan tolka det. Jag tror nämligen inte att det är det lättaste att behöva se sin mamma ha ont och må dåligt, det faktum att hon faktiskt känner behovet av att försöka trösta mig när det gör som ondast eller när jag inte riktigt orkar mig ur sängen, det skrämmer mig lite (samtidigt som det gör mig stolt att veta att hon bryr sig så mycket om andra). Och därför känner jag att det är extra viktigt att hon får göra lite extra roliga saker som kan få henne att ha positiva minnen, och det verkar fungera för hon har inte försökt trösta mig på ett tag nu. Så det är bara kämpa vidare, kämpa mot smärtan och hålla sig uppe för hennes skull. <3

Men nu får det vara nog för idag, trevlig helg på er. 

Det kunde ha varit bättre.

Jag har länge tänkt att jag ska uppdatera bloggen, men det har som ni säkert märkt inte hänt.. 

Anledningarna är många och ingenting jag tänker gå vidare in på, vi kan bara konstatera att bloggen inte varit prio 1 i mitt liv just nu. 

Det har som ni säkert förstår hänt en hel del sedan senaste uppdateringen och det har inte varit helt lätt alla gånger, så för er som inte vill läsa ett klagoinlägg ber jag er att stänga ner bloggen nu.. för det är nämligen precis vad det här inlägget kommer att handla mestadels om. Och jag ber om ursäkt för ett kanske rörigt inlägg, men det är så sjukt mycket i tankarna just nu så därför orkar jag inte riktigt skriva på ett bättre vis. 

För lite mindre än en månad sedan så fick jag ondare och ondare i bäckenet på höger sida, smärtan blev allt värre och jag kunde inte längre röra mig som jag brukat utan smärtan tog över helt och hållet. Jag ringde därför till Mvc (mödravårdscentralen)och bad om någon form av hjälp och hjälp fick jag absolut, jag åkte nämligen samma dag in till Nyköping för att hämta upp ett par kryckor som jag skulle få ha tills dess att smärtan blivit bättre (någon vecka eller så trodde jag) och i väntan på tid hos sjukgymnasten som jag skulle till veckan efter. 

Väl hos sjukgymnasten fick jag veta att kryckorna blir kvar och behövs mest troligt även efter förlossningen, jag får inte motionera, inte ta promenader eller gå längre stunder, utan den enda typ av ansträngning jag får utföra är vattengympa på lasarettet, så nu står jag i väntelista på att få gå på vattengympa Och som "smärtlindring" har jag fått en Tens apparat som hjälper när smärtan är lidrig dock inte när smärtan är som värst.. 

Jag fick även en tid till min läkare som skrev ut en sjukskrivning som gäller fram tills bf, så nu är det bara vänta på att liten får komma ut så att jag kan börja rehabilitera min kropp och må bra igen. 

Smärtan från bäckenet varierar, vissa dagar känns det inte sådär extremt mycket även om jag alltid har ont, och så kommer dagar som denna då smärtan är extrem och får mig att må så sjukt dåligt... 

Jag får svårt att sitta, jag kan knappt gå ens med kryckorna och att ligga raklång gör mins lika ont det, så det gäller att försöka hitta den enda någorlunda ställningen att halvligga på så att man kan titta på serier i sängen i alla fall. Och när man väl ligger där då är det ett helvete att försöka ta sig upp så att man kan gå på toa eller hjälpa Tove med något, men man har ju liksom inget annat val så det är bara att kämpa på. 

Tur är att jag i alla fall kan sitta en stund i alla fall, men inte längre stunder än någon timme här eller där.  

I och med att jag har ont och svårt att röra mig så har jag även svårt att ta mig ut ur lägenheten, vilket betyder att jag känner mig så sjukt ensam. Jag tror aldrig att jag känt mig så ensam som jag gör just nu tyvärr. Samtidigt så vet jag att jag inte är ensam, jag har mina älsklingar Tove och Dennis och så många andra som stöttar mig, men känslan av ensamhet står hela tiden vid min dörr och knackar på när man inte kan åka iväg för att träffa någon annan, utan endast ser dessa väggar hemma.. 

Det kändes inte fullt så illa för lite mer än en vecka sedan, men då någon beslutade sig för att vara riktigt riktigt elak medan Dennis var på hv-övning så brast det lite inom mig för jag har aldrig någonsin gjort något för att förtjäna den skit jag fick förra torsdagen. Och att personen inte gav upp trots att jag inte svarade på kommentarer, utan då skrev till mig i pm och när jag blockat personen i fråga på facebook då lyckas h*n få tag på mitt telefonnummer istället så nu är personen i fråga blockad överallt där jag vet att jag kan blocka denne. 

Att för det första behöva vara utan Dennis medan han var på övning var jobbigt och påfrestande nog, med alla hormoner i kroppen och alla tankar som virvlar runt så blev det helt enkelt för mycket och det fick  mig att må extremt dåligt och det sitter fortfarande i bakhuvudet och gnager en del.
 

Jag måste dock poängtera att alla de som ställde sig på min sida och försvarade och stöttade mig i det hela är stjärnor i mina ögon, de personerna är de som jag håller hårdast intill hjärtat och de är också de jag tackar för att dom hjälpte mig att "hålla mig flytandes när det kändes som om jag skulle drunkna". tack till er <3 

Jag och Tove åkte i alla fall hem till min mormor och moster på fredagen och där stannade vi tills på söndagen, vilket var otroligt skönt eftersom jag fick lite tid med dom som jag inte träffar så ofta och dessutom fick jag komma iväg och känna mig lite mindre ensam tills älsklingen var klar på sin övning på söndagen. 

Dock så fick Tove magsjuka och spydde ner mig på natten och sedan dagen efter (på söndagen) så spydde hon ner mammas och pappas bil som jag lånat. 

Tur är att hon mår bra nu i alla fall <3 

Men nu får det vara nog med tråkigheter. 

Jag känner att jag börjar få riktigt riktigt ont och behöver därför gå och vila en stund, så nu ska jag försöka runda av det här inlägget med någonting positivt. 

Även om jag har ont och är i en lite mer depressiv period i livet så är jag ändå glad, för även om jag känner mig ensam och mest bara som en börda så vet jag att jag har personer som jag aldrig kommer att släppa greppet om. Personer som jag kommer att hålla hårt i och även om jag inte har en daglig kontakt med personerna så finns dom i mitt hjärta hela tiden! 

Sen är jag glad också eftersom jag fått hem min älskling igen, saknade honom så sjukt mycket medan han var borta. <3 

Och även om det är jobbigt när han är borta på övning så vet ju jag innebörden av hv-övningarna och jag stöttar honom till tusen, för jag vet ju att så fort min kropp läkt och rehabiliterat igen då ska jag se till att ta mig vidare och sedan bli medlem i hv jag med. :) 

Nu jobbar älsklingen kväll så den här veckan har varit lite tuffare än den kanske behövt vara, men snart så är det helg och då ska vi mysa och bara ta det lugnt! Som jag längtar tills vi kan sätta oss ner som en familj igen och mysa med mat och tända ljus. Lyckoruset som kommer när jag tänker på vår lilla familj och det faktum att 3 snart blir 4!! Åhh, jag älskar mina älsklingar så obeskrivligt mycket. <3 

Men nu tänker jag avrunda och gå och vila en stund medan jag väntar på att älsklingen ska komma hem från jobbet. <3 

En uppdatering.

Okej här kommer en ny uppdatering på hur allt går i livet. :)

Var i helgen iväg till Katrineholm en sväng för att äntligen få träffa mina underbara vänner Niclas och Rickard, har saknat dom extremt mycket. Och det var verkligen riktigt riktigt roligt att få träffa dom igen. Och jag hoppas att jag får träffa dom snart igen. :)

Graviditeten går bra, jag menar bebis ligger ju kvar i magen i alla fall. Dock har jag väldigt ont i magen och som om inte det vore nog så har jag fått migrän, men några mediciner mot migränen får jag inte äta heller, så det är vila som gäller för lilla mig. Och kejsarsnittet kommer troligen att bli lite mer komplicerat än vad vi räknat med innan, men vi får se vad läkarna säger efter ultraljudet som ska göras i v 32 och sen efter ultraljudet som görs i v 36. Men det blir nog bra i slutänden i alla fall.

Men i övrigt går det bara bra, jag känner mig dock sjukt knubbig och osexig men turen är att jag har min älskling som alltid kan få mig att må lite bättre. För när jag klagade på att jag börjar bli tjock (det är nämligen så jag känner mig) då fick jag världens bästa svar.

"Du är inte det minsta tjock älskling, det är en bebis som växer där inne och det är vackert". Så nu varje gång jag tycker synd om mig själv så tänker jag på den meningen och genast får det mig att må bättre. <3

Men som sagt, graviditeten går bra och bebis håller sig sprallig och pigg där inne i magen. :)

I övrigt är det bara bra med oss, Tove längtar tills bebis kommer även om hon bestämt sig för att endast en bror duger åt henne.

Men glad är hon i alla fall och det är så himla skönt att se, för tänk att för ett år sedan mådde hon inte alls fullt så bra mitt lilla hjärta <3

Men stoltare mamma kan man inte hitta, för tänk så långt hon kommit på ett år! 

Hon som för ett år sedan backade i tal och drog sig tillbaka pga något som traumatiserade henne väldigt mycket.

Men efter att ha ändrat hennes tillvaro till en stabil och trygg vardag så är hon idag en framåt glad och sprallig 4-åring precis så som hon ska vara och det värmer mig verkligen inombords. Att se hennes underbara leende, höra hennes underbara skratt och hennes små fötter som springer över golvet varje gång hon hittar på bus. Det bekräftar verkligen att vi lyckats få henne att vara trygg igen.

Men det gör fortfarande ont i mig att tänka att hon råkade illa ut och att jag inte såg det innan så att jag hade kunnat stoppa det i tid. Men jag vet i alla fall att jag gjorde det enda rätta när jag såg på henne vad som hände och det är något som jag aldrig kommer låta någon ifrågasätta.

För så länge Tove är trygg och mår bra så är jag glad, sen får folk säga vad de vill om mig bakom min rygg för jag vet att jag och älsklingen är de bästa föräldrarna vi kan vara och vi gjorde allting rätt när vi insåg vad som pågick.

Men nog om det!

Vi mår i alla fall bra (förutom min smärta då, men den får jag leva med).

Tur är ju också att jag har min älskade älskling som stöttar mig till tusen och finns här för mig varje steg på vägen även om jag kan vara en pina många gånger. 

Men det uppskattas så sjukt mycket att han bryr sig så mycket. 

Och något som jag absolut älskar är att han både pratar med bebis, lyssnar på magen och tar på magen. Han får mig att känna att jag inte är en utomjording. Dessutom så tar han hand om både mig och Tove när det blir för jobbigt för mig att röra mig. 

Han är verkligen kärleken i mitt liv, att titta på honom får mig att känna tiotusen fjärilar i magen samtidigt som hela jag blir alldeles varm inombords, lyckan han ger mig är obeskrivlig och jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat önska mig något mer än honom vid min sida. Han är verkligen världens bästa sambo (och pappa till Tove och bebis).
 Jag älskar honom så sjukt mycket mer än jag någonsin skulle kunna beskriva här. <3 

Gu-f, gravid och de senaste månaderna.

Det är ju ett ganska långt tag sedan jag skrev och det har sina anledningar, framförallt har jag helt enkelt inte hittat någon ro i kroppen vilket gjort det svårt för mig att fokusera helt på det jag ska skriva.
Men nu ska jag göra ännu ett försök av att skrapa ihop ett inlägg om vad som hänt sedan Oktober, för det är en hel del som ni säkert vet.

Jag tog ut min spiral i juni eftersom jag och Dennis ville försöka få ett syskon till Tove, vi fick ett godkännande av läkaren som sa att jag kan försöka bli gravid, men att jag ska veta att det kanske inte skulle gå den "normala" vägen och skulle jag lyckas så skulle det innebära att min graviditet skulle bli en "riskgraviditet". Nu hade vi turen att vi lyckades bli gravida, jag hade min sista mens den 30/9, ägglossningen kom strax efter mensen och jag trodde verkligen att det skulle bli som tidigare månader.. mensen skulle bli sen och sen skulle det visa sig att min kropp bara bestämt sig för att hoppa över en mens.. Men riktigt så blev det inte....


Jag åkte i slutet av Oktober till F17 helt ovetandes om att jag faktiskt lyckats bli gravid. Nere på F17 spenderade jag två helt fantastiska, tuffa och roliga veckor. Där träffade jag även en hel del nya människor, vissa som kom mig närmre än andra. En person som skulle komma mig riktigt nära var Rickard, min stridsparskamrat och en riktigt fin vän. Sen var det Niclas en vän som även han blev en av de som kom mig närmast. De och befälen var en otrolig stöttning när det blev som tuffast, som när jag hade hemlängtan på Toves födelsedag och de dagar då jag fick ringa Tove varje morgon innan skjutövningarna eftersom hon hade krupp och jag var orolig.
Men där fanns dom alla, ett otroligt stöd och det gav mig något jag aldrig kan beskriva till fullo, en styrka att hålla huvudet högt och se framåt även om man kanske har det lite tuffare ibland.
Två veckor gick och det var dags att säga hejdå, dags att resa hem igen och det var tufft må jag säga men vi alla visste ju att den dagen skulle komma.

När jag väl var hemma kollade jag min p-tracker och insåg att mensen var sen som vanligt, så jag köpte mig ett gravtest som jag visste skulle visa negativt.. Men så fel jag hade, ett positivt test och en ultraljudsundersökning senare så var jag säker, jag var gravid. Tre skulle bli fyra, Tove skulle få ett syskon, jag och älsklingen vi skulle få en bebis. Lyckan är oändlig.

Julhelgen närmade sig, och de var familjen och någon enstaka annan som visste om att jag och Dennis väntade barn och det var så vi ville ha det, tills vi var mer säkra på att det inte skulle bli tidigt missfall. Några dagar efter jul bestämde vi oss för att gå ut med nyheten till de övriga som inget visste.

Nu har det gått en tid sedan vi gick ut med att vi väntar tillökning till familjen i sommar och jag skulle inte påstå att det har varit den lättaste graviditeten.
Just nu har jag börjat kunna känna rörelser från bebis, det är supermysigt att känna något röra sig där inne i magen.. Men samtidigt gör det så otroligt ont de flesta gånger, det gör ont att magen växer, jag har foglossningar, när bebis rör sig känns det som om någon sticker mig med något vasst i magen och smärtan är extrem till och från. Men sen finns det de stunder då jag får lite extra kraft/inte har lika ont och då passar jag på att hinna med saker som jag inte annars klarar av att göra. För samtidigt är det så otroligt mysigt trots smärtan.

J kag längtar som bara den efter att få känna de riktiga sparkarna, kunna se rörelserna utifrån och tills älsklingen kan få känna sparkarna mot sina händer. Men samtidigt skämmer det mig lite, för om det gör såhär ont nu, hur ont kommer det inte göra då!? Jag vill verkligen inte bli sängliggandes pga smärta. Jag vill kunna gå ut och gå promenader, busa med Tove och leva ett relativt normalt liv.

Samtidigt som rädslan finns där så vet jag att jag kommer att klara detta oavsett vad, så länge läkarna har ordentlig koll på vad som händer där inne så är jag nöjd. Smärtan får jag helt enkelt härda ut och fortsätta tänka som tidigare "det gör ont av en positiv anledning, det är värt varenda liten smärta".

Dessutom har jag världens underbaraste älsklingar vid mina sidor! Jag hade inte kunnat önska mig något annat än det. Båda pratar med bebisen, klappar på magen och finns vid mig när det är som jobbigast. Det är inte alla som får ha sitt livs kärlek och sin underbara dotter vid sin sida, men det får jag <3
Jag älskar min lilla familj så sjukt obeskrivligt mycket <3


Så med de sagt så tänkte jag nog sluta skriva för idag. Jag ska försöka bättra mig och uppdatera lite mer om hur saker och ting går. Så ni lär väl upptäcka när det kommer ett nytt inlägg.