10 dagar kvar!

Känns lite som om man har fullt upp hela tiden, det är inte ofta man får en stund över till att bara ta det lugnt såhär veckorna innan förlossningen. 

I princip allt inför bebis är dock klart redan, men det är en hel del annat som ska hinnas med också.. Och som om inte det var nog att man inte får en lugn stund, så började min bil krångla såhär lagom tills när bebis ska titta ut.. Men det problemet löste sig ganska så snabbt med lite hjälp! <3 

Så den nya familjebilen är nu mer en Skoda, jag som avskyr Skoda.. Men måste faktiskt erkänna att den är rätt så praktisk, stort bagage, mycket utrymme i bilen, sen är den jäkligt snål när det kommer till bränsleförbrukning och den kostar typ hälften av vad min bil gör. 

Annars då!? 

Det har hänt en del saker som får mig att vilja åka ut på en öde ö för att sitta där tills bebis ska komma ut, men som Dennis säger "det löser sig alltid". 

Bebis verkar i alla fall på samma plan som mig och har inte gjort några rymningsförsök från livmodern, vilket är himla skönt eftersom det endast är 10 dagar kvar till snittet idag. 

Det är 6 dagar kvar tills jag fyller 25 år och samma dag ska vi in till sjukhuset för inskrivning och möte med narkosläkare och bm, sen är det bara avvakta, njuta av midsommar och invänta måndagen för då ska bebis minsann få komma ut. 

När man går hemma hela dagarna får man mycket tid till att tänka och fundera på saker och jag har nog kommit fram till ett par saker. 

Det första är att jag vill skaffa båt om något år eller så, de dagar då det är varmt och man bara längtar bort, tänk då vad skönt det hade varit att ha en båt! Bara kunna ta sig ut iväg hemifrån och bara ta det lugnt. 

Det andra är att jag funderar på att börja studera igen efter graviditeten och mammaledigheten, känns som att det skulle kunna vara en bra idé, men jag är fortfarande inte 100% på vad jag vill studera. 

Det tredje är att man känner sig väldigt ensam när man sitter här hemma.. Det är tyvärr inte så många som hör av sig eller så, vilket gör att det känns väldigt ensamt tyvärr.. Jag påstår inte att jag är den bästa på att höra av mig heller, men det tar liksom emot när jag inte vet varför ingen vill höra av sig till mig.. Hm, svårt att förklara hur jag menar utan att det ska kunna tolkas fel. Självklart finns det de som hör av sig också och den här senaste perioden har jag också fått känna att jag har vissa närmre mig än jag trott, så det är ju bra i alla fall. 

Vad mer då!? 

Jo jag hatar och då menar jag verkligen hatar att gå på kryckor.. Det är meningen att jag ska ha dom även hemma inne, men jag klänger hellre mot väggarna de dagar det gör som ondast. Man känner sig totalt handlingsförlamad annars. Och att sitta hemma hos mamma och pappa medan alla hjälper till med renoveringen av huset medan allt jag kan göra är att titta på, det är nästan 10 gånger värre, det kliar i fingrarna, jag vill också kunna hjälpa till.. Men jag får inte. 

Det är knappt att jag får städa hemma utan att höra kommentaren "ta det lugnt, du vet att du inte ska anstränga dig". Självklart förstår jag att folk vill mitt bästa och att en förlossning inte ska dras igång i förtid, men jag känner mig så kass när jag inte kan bidra med något.  

Och så har jag funderat på det här med kärlek.. 

Jag vet många som säger att man är nykär sådär så att det pirrar i magen när man tänker på den andra, men att det går över efter något år och att allt då blir vardag.. 

Men jag kan inte hålla med! 

För jag vaknar varje dag, öppnar mina ögon och ser mannen i mitt liv och det slår aldrig fel för varje dag när jag ser honom blir jag kär på nytt. 

De dagar då jag ligger i sängen och mår lite halvkasst och han dyker upp i mina tankar så kommer ett leende snabbt, pirret i magen dyker upp när jag tänker på att han kommer hem inom några timmar och då får jag känna honom nära mig igen. 

Jag hade inte för en enda sekund kunnat tänka mig ett liv utan honom vid min sida, för jag vill för evigt få se in i hans underbara gröna ögon resten av mitt liv. Jag vill aldrig sluta känna pirret i magen när jag tänker på att han kommer hem snart, eller känna lyckan av att bara veta att han är min och att det är honom jag vill vara med resten av mitt liv. 

Jag älskar Dennis så obeskrivligt mycket och jag är så otroligt lycklig som får ha honom vid min sida, som får känna mig så älskad och så trygg. Det faktum att han är och förblir en helt fantastisk och underbar pappa till älskade lilla Tove gör mig så varm och lycklig inombords, för han är verkligen den absolut bästa pappan han kan vara till Tove och hon är en "pappagris" alla dagar i veckan, det går inte att missa. 

Sen längtar vi allihop till den 27e, då vi tre blir fyra istället. Snart är lugnet hemma över, och vi har snart två underbara barn att ta hand om och sen dröjer det inte länge innan vi kan höra två barnskratt här hemma. 

Det finns inget mer underbart än att få höra små fötter springa över golven och ljudet av ett äkta högljutt barnskratt, se lyckan i ögonen på barn som leker. 

Och när det kommer till lycka och kärlek så måste jag säga att jag är världens mest lyckligt lottade människa som får ha Tove, bebis och Dennis i mitt liv, för de är kärleken i mitt liv och den kärleken kommer aldrig att bli grå och tråkig som vissa säger. 

Min kärlek till dom kommer för evigt att förnyas och förstärkas för varje dag som går! 

Jag älskar min familj mer än ord kan beskriva! <3 

Så till de som tror att kärleken blir grå och tråkig, antingen har ni inte hittat rätt eller så kanske ni ska börja fundera på vad som är fel, vad som är orsaken till att er kärlek inte är hel. För kärlek ska vara underbar inte vardag, tråkig och grå.