Typ 2 och HPV, försök till att tänka på annat.

Så nu ska jag berätta lite om vad som hänt sedan jag fick beskedet om cellförändringarna. 

Tisdagen var självklart väldigt jobbig eftersom jag precis fått beskedet om cellförändringarna, och när jag googlade om det insåg jag ganska snabbt att det inte var "vanliga milda" (alltså typ 1) förändringar. 

Det finns nämligen tre typer av cellförändringar, typ 1 är lätta cellförändringar, typ 2 är medelsvåra och typ 3 är svåra cellförändringar. 

Och eftersom jag inte fått så mycket information om jag hade typ 2 eller 3, så var jag väldigt orolig och grubblade ganska mycket på det. 

Sen på kvällen insåg jag att jag måste göra något för att inte tänka så mycket på det, så jag bakade en smörgåstårta till Dennis eftersom han fyllde år dagen efter, och han ville verkligen ha en smörgåstårta på sin födelsedag. Så då gick kvällen vidare ganska så snabbt och jag hann inte tänka allt för mycket på tråkigheter. 

I onsdags tog jag bilen och åkte till Nyköping för att fixa den sista delen av Dennis födelsedagspresenter, han fick ett silverhalsband och att jag betalar 2000 på hans tatuering som han vill göra. 

Tyvärr vart det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig, men han blev glad i alla fall. 

Saken var den att han ville tatuera sig i Västerås hos en tatuerare där, så jag och Marcus (Dennis bror) åkte ända till Västerås för att köpa ett presentkort där till honom.. Men tyvärr sa tatueraren att hon inte kunde göra den typen av tatuering, så vi gick till en annan studio i Västerås där det var en helt grym tatuerare som jobbar. Han sa att han kunde göra den, men att han bara gör tatueringar i black and grey. Så vi åkte därifrån utan ett presentkort, eftersom jag inte ville ta det beslutet. 

Men jag pratade med Dennis på hans födelsedag om det och han har kollat tatuerarens portfolio och vill jättegärna ha en i back and grey. 

Sen på eftermiddagen åkte Dennis iväg eftersom han jobbade kväll den här veckan, så jag åkte hem till underbara Krisse och Bella som förgyllde min kväll med positiva tankar och fick mig att må bra för en stund. 

I torsdags umgicks jag med min älskade Dennis, som sen blev tvungen att åka och jobba. 

Så då satte jag igång och bakade en beställning på glutenfria hamburgerbröd och frallor till brorsans jobb. Så den kvällen gick också ganska så snabbt fram.

Igår vaknade jag på morgonen av att Dennis telefon ringde eftersom han skulle sälja den röda subarun, och när jag skulle följa med honom in till Trosa för att plocka fram de delar som skulle följa med den röda så ringde dom från sjukhuset. 

Operationen har blivit uppskjuten tills i mitten på december eftersom jag ska sövas och inte bara lokalbedövas under ingreppet. 

Jag fick också veta att mina misstankar om stadiet på cellförändringarna var sanna. Jag har medelsvåra cellförändringar och en kraftig infektion av HPV-viruset. 

Det är det faktum att jag har HPV som gör att risken ökar med att cellförändringarna ska utvecklas och bli något ännu värre. 

Så för att slippa tänka på det igår, lånade jag min älskade underbara dotter från hennes pappa (det är hans vecka).
Det första jag möter på dagis när jag ska hämta henne, är ett stort leende och en söt liten Tove som springer med utsträckta armar in i min famn och skriker "mamma, mamma".

Sen åkte jag och Tove till Gnesta för att umgås med mina underbara där.

Att höra Toves och Bellas skratt och bus var den bästa medicinen för att bli lite piggare. 

Det finns inget underbarare än att höra små barns fötter som ränner över golvet, högljudda skratt och skrik som dom ger ifrån sig när dom busar. <3 

Att se lyckan i deras små ansikten när dom leker prinsessor. <3
Älskade underbara barn <3 

Och idag har Dennis jobbat hela dagen, så jag har roat mig med att storstäda här hemma, oljat in bord och bänkar, polerat möblerna och vaxat golven.
Så dagen har gått skapligt fort.
Och nu är Dennis hemma, så nu ska vi snart äta lite middag och sen ska Robban komma förbi på en kopp kaffe :)

Xoxo

Cellförändringar- Som ett slag i ansiktet

Var iväg på mina läkarbesök idag precis som jag skulle och det gick väl kanske inte så bra som jag hoppats på..

Kom in till läkaren som har hand om min migrän.. Fick nya starkare mediciner mot migränen, som jag ska testa för att se om migränen försvinner.
Och skulle migränen inte försvinna ska jag ev få leva med att äta tabletter livet ut i förebyggande syfte så att migränen inte kommer tillbaka. Så det var ju ett mindre bra besked.

Efter att jag varit hos läkaren åkte jag hem för att hämta Dennis som skulle följa med mig in till Nyköping för att jag inte ville åka själv, då jag inte hade en aning om vad det var jag skulle göra där.
Hade bara ett sms och misstankar om vad det gällde..
Vi åkte i alla fall in till Gynmottagningen där jag anmälde mig i receptionen, och tänkte att jag kunde vara lite effektiv när jag ändå pratade med någon som kunde se min journal.. Så jag frågade varför jag blivit kallad och undrade vad det var jag skulle göra för undersökning där. Och till svar fick jag "Har du inte fått en kallelse via posten?" Hon kollade lite på datorn och ser lite bekymrad ut.. "Du tog cellprover för ett tag sen ser jag. Det kan vara så att proverna inte varit helt normala och att dom nu måste ta lite nya prover, men om du sätter dig här så ska jag prata med en barnmorska som du ska få tala med, som kan förklara lite mer om ingreppet och om vad proverna visat".
Vi satte oss ner och väntade och efter en kort stund kom en dam fram till oss och frågade om jag var Anneli, och presenterade sig som barnmorska.
Hon frågade lite ang, att jag inte fått brevet. Men jag förklarade att jag nyligen flyttat och att det kan ha skickats till min gamla adress. Då sa hon att det kunde vara så, men bad hemskt mycket om ursäkt att jag inte fått de papper jag skulle fått hem.
Sedan tittar hon på mig och säger "Proverna du tog visar att du har cellförändringar, och ingreppet dom ska göra är att skära bort en bit av tappen för att kunna ta nya prover på förändringarna och för att kunna se hur mycket av tappen som är förändrad, samt att kunna behandla förändringarna så fort som möjligt."
Detta kom som ett slag i ansiktet på mig, nog för att jag och min gynekolog pratat om att det finns en risk att jag hade det. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så, jag har ju liksom gått igenom 2 eller 3 cellbehandlingar tidigare i år pga andra anledningar. Så jag tänkte att risken måste vara minimal.
Men den turen hade jag inte..
Men i alla fall, så skulle hon skriva ut papperna jag skulle fått på posten så att jag kunde få läsa lite om det.
När hon gick kände jag att jag inte längre kunde hålla tillbaka tårarna, utan det kom några tårar trots att jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle hända.
När hon då någon minut senare kom tillbaka ser hon att jag är lite tårögd och säger "Jag förstår att beskedet måste vara fruktansvärt jobbigt och det är inte alls meningen att det ska gå till såhär, det var meningen att du skulle fått brevet hem så att du kunde ha tagit in beskedet och så att du kunde ha förberett dig inför ingreppet."
Jag sa att det kändes väldigt tungt och att jag inte riktigt hade tagit in det jag just fått veta.
Så då frågade hon mig om jag ville ha en ny tid, så att jag kunde få smälta vetskapen om cellförändringarna och ta min tid att bearbeta det hela. Och det ville jag, så på tisdag nästa vecka ska jag in till Nyköpings sjukhus igen för att få göra ingreppet.

Så man kan ju kanske inte påstå att min dag varit den bästa. Men jag är så otroligt glad att jag hade Dennis där med mig. Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft honom där när beskedet kom.
Att luta mig mot honom och att känna hans armar runt mig var det som fick mig att hålla mig på benen idag. <3

Jag älskar honom så himla mycket och jag vill aldrig behöva vara utan honom. <3

xoxo

Livet är en bergochdalbana

Vet inte hur jag ska börja, det har varit så mycket på sistone. Och den senaste tiden har varit tuff, även om det finns många positiva saker som hänt.

Men vi kan väl kanske börja med det positiva som hänt.

Förra månaden såg jag en annons på Facebook om byte av lägenhet och tänkte att det kunde vara ett lyckat drag att byta ut min 2a i Trosa mot en 3a i Vagnhärad. Så jag hörde av mig till tjejen som ville byta och vi kollade lite på varandras lägenheter och var överens om att vi ville byta.
Och eftersom jag kände att det var dags och att han ändå sov hos mig varje dag. Så frågade jag om Dennis ville bo ihop med mig och Tove, och så klart ville han det!
Så i slutet på Oktober flyttade vi ihop och blev sambos. <3
Och jag hade verkligen inte kunnat önska mig en bättre sambo, han är perfekt! <3
Att se hur bra han är med Tove, att bo med någon som hjälper till och tar eget ansvar är helt underbart. Jag är och förblir för evigt hans! Och det finns ingen annan jag vill ha <3

Nu till det tråkiga..
Varje höst går jag in i en depression pga saker jag blivit utsatt för tidigare, och detta år är inte bättre än något annat år. Jag gick precis som väntat in i en depression, som till en början inte verkade så "farlig".
Men med varje vecka som går känner jag att jag kommer djupare och djupare ner i depressionen, och därför bestämde jag mig för att börja blogga igen, då jag känner att jag på något sätt måste få ur mig lite utav alla mina tankar.

När jag började på mitt förra jobb var allt helt okej, men tiden gick och det faktum att min ena kollega var väldigt otrevlig och kom med elaka kommentarer titt som tätt gjorde att jag började må sämre för varje dag jag åkte till jobbet. Jag kände att panikångesten kom krypandes, och det fanns även dagar då jag inte klarade av att kliva ur bilen när jag kom hem från jobbet. Men trots mina försök, blev det aldrig någon ändring på jobbet. Och till slut tröttnade jag, den dagen gick jag med i facket och hade tanken "dom kanske kan få en ändring på det hela".. Men ha, så fel jag hade.. Några timmar efter att jag gått med i facket ringde min chef mig och säger "Anneli, det är din sista arbetsdag idag." Jag har flertalet gånger frågat vad som orsakat att jag blev av med jobbet, men inte fått ett ordentligt svar.

Detta har orsakat mycket till att jag idag mår som jag mår, och nu kan jag bara försöka se framåt i livet. Försöka få ordning på det kaos som nu virvlar i mitt huvud.

Jag fick även migrän när jag jobbade, och den har jag fortfarande kvar. Trots att jag träffat en väldigt bra läkare som hjälper mig att testa ut olika mediciner som ska kunna hjälpa mig att bli av med värken, så har jag fortfarande inte fått bukt på den. Visst hjälper väl tabletterna lite, men bara ytterst lite. Så imorn ska jag på återbesök för att få ut nya mediciner, som förhoppningsvis tar bort denna fruktansvärda huvudvärk.

Och som om inte det var nog, fick jag idag sms om att jag ska in till gynmottagningen imorn.
Jag var in för 2 månader sen eftersom jag har symptom på cellförändringar, vi tog prover då och jag har inte fått något svar ännu. Bara smset idag om en inbokad tid imorgon.
Så oron är ganska hög just nu, då jag och min läkare kom överens om att jag skulle höra av mig om det inte blivit bättre, och han bara skulle höra av sig om något var fel.
Så nu är det bara hålla tummarna på att det inte är cellförändringar, och att han har kommit på ett sätt att göra min livmoder bra igen.

Jag har ju sedan jag födde barn via kejsarsnitt opererat och gjort ingrep på livmodern xx antal gånger, bara det senaste året har jag gjort ingrepp på den 5-6 gånger varav 2 mindre operationer och inget har hjälpt. Så tragiskt nog sitter jag nu och hoppas på att det är endometriosen som spökar, och att det är av samma anledning min äggstock satt sig fast längs med livmoderväggen så att jag går runt och har ont där.
Så det är ju bara tänka sig hur många undersökningar och ingrepp dom gjort på 3 år.. Men förhoppningsvis får jag bara bra besked imorgon.

Försöker hålla mig positiv och ha en bra inställning oavsett vad som än händer imorn.


xoxo