Smärta och kärlek

Det har varit väldigt mycket på sistone och jag har verkligen inte haft varken lust eller ork att skriva här, men idag kände jag att jag kanske skulle göra en liten uppdatering om vad som hänt den senaste tiden. 

Just nu försöker jag hinna med att fixa allt som ska fixas eftersom jag snart åker bort i två veckor, detta betyder att jag kommer vara borta på Toves födelsedag. Men det kanske inte gör så mycket eftersom hon nu kommer att få fira sin dag flera gånger och dessutom får hon i alla fall vara med Dennis på sin födelsedag. :) 
Men detta betyder att det ska vara två kalas för henne i helgen som kommer, vilket betyder en hel del bakande för mig i veckan. 

I övrigt då!? 
Jag var på smärtmottagningen idag och där fick jag träffa en läkare som ska försöka hjälpa mig att få ordning på min smärta i magen. Men pga olika anledningar så får/vill jag inte behöva medicinera mig med morfin preparat (vilket är det enda alternativet för mig om jag måste ta medicin), detta betyder att vi ska börja en alternativ behandling med sjukgymnastik, teoretisk information och en hel del annat.
Så det låter ju faktiskt riktigt bra, jag är helt klart nöjd med honom som läkare. Det är nämligen den första läkaren på flera år som inte bara slänger på mig morfin och skickar hem mig.



Det finns över sju miljarder människor på jorden, cirka tio miljoner av dessa människor bor i Sverige, Sveriges area är dessutom 447 435 km². Jag har ju flyttat runt en hel del, bla Linköping, Norrköping, Upplands Väsby, Trosa osv... Och trots allt detta så har jag hittat den enda rätta för mig! 
Så av alla dessa 7 miljarder människor fanns det en och bara en person som får mig att känna mig så som jag gör idag. 
Det är ändå ganska otroligt att man kan hitta den rätta trots att det finns så pass många människor i världen. 
Hur vet jag att Dennis är "den rätta" då!? 
Jodå, det vet jag genom att bara se på honom! När jag ser på honom händer något oförklarligt i mig, jag får en pirrande, kittlande, glädjande och värmande känsla.. Jag är helt enkelt lycklig. 
När jag ligger i hans famn och hör hans andetag, snarkningar, hjärta och röst då vet jag att jag är trygg.. Då kan jag för första gången känna att jag vill vara med en människa alla dagar resten av mitt liv. 
När han inte är hos mig, då är allt tomt.. Jag vet att han kommer tillbaka, jag vet att han inte är borta en längre period och jag vet att han vill vara med mig med, men ändå känns det som om en stor del av mig saknas. 

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så säker på något, så som jag är när jag tänker mig en framtid med honom! 
Han fortsätter att förvåna mig till det bättre och visar om och om igen hur underbart livet kan vara.
Tänk att en människa kan ge så sjukt mycket kärlek, trygghet, givmildhet och lojalitet. Och som om inte det var nog, så har han även vunnit Toves hjärta och tillit också. Jag trodde aldrig jag skulle hitta någon som kunde få både mig och Tove så trygga som vi är idag.
 Tänk då att trots att det finns mer än 7 miljarder människor på jorden, så blev världens underbaraste människa ändå min. 
Och i söndags var det ett år och fem månader sedan vi gick ut med att vi två var ett par, och idag lever jag sida vid sida med världens underbaraste sambo 
  
Så av alla dessa 7 miljarder människor fanns det en och bara en person som får mig att känna mig så som jag gör idag. 
Det är ändå ganska otroligt att man kan hitta den rätta trots att det finns så pass många människor i världen. 
Hur vet jag att Dennis är "den rätta" då!? 
Jodå, det vet jag genom att bara se på honom! När jag ser på honom händer något oförklarligt i mig, jag får en pirrande, kittlande, glädjande och värmande känsla.. Jag är helt enkelt lycklig. 
När jag ligger i hans famn och hör hans andetag, snarkningar, hjärta och röst då vet jag att jag är trygg.. Då kan jag för första gången känna att jag vill vara med en människa alla dagar resten av mitt liv. 
När han inte är hos mig, då är allt tomt.. Jag vet att han kommer tillbaka, jag vet att han inte är borta en längre period och jag vet att han vill vara med mig med, men ändå känns det som om en stor del av mig saknas. 
Jag har aldrig i hela mitt liv varit så säker på något, så som jag är när jag tänker mig en framtid med honom! 
Han fortsätter att förvåna mig till det bättre och visar om och om igen hur underbart livet kan vara.
Tänk att en människa kan ge så sjukt mycket kärlek, trygghet, givmildhet och lojalitet. Och som om inte det var nog, så har han även vunnit Toves hjärta och tillit också. Jag trodde aldrig jag skulle hitta någon som kunde få både mig och Tove så trygga som vi är idag.
 Tänk då att trots att det finns mer än 7 miljarder människor på jorden, så blev världens underbaraste människa ändå min. 
Och i söndags var det ett år och fem månader sedan vi gick ut med att vi två var ett par, och idag lever jag sida vid sida med världens underbaraste sambo 
  

• 
  

1. 
   

Sommaren.

Var ett tag sedan jag bloggade, så nu tänkte jag försöka ta tag i saken och skriva lite kortfattat om vad som hänt under sommaren.

Det första är ju att jag åkte upp till Luleå för att göra GUFén men det blev inte riktigt som planerat så jag ska göra den senare i höst istället.

Men jag kan i alla fall säga att jag inte längre är allergisk mot getingar!

Så under första veckan i Juli åkte vi ner till Vänersborg och köpte oss en Subaru Legacy som vi ska ha som familjebil, då vi kände att imprezan blev lite liten.

Vi har i alla fall försökt hitta på så mycket som möjligt de dagar jag och Dennis varit lediga samtidigt. Så i början på Juli åkte vi till Norge på Gatebil, där var vi med underbart folk och hade riktigt jäkla roligt. Det var verkligen sjukt kul att få lära känna nya människor och få se alla bilarna som körde.

Och så har vi varit en sväng in till Kolmården för att gå på djurparken, dock blev det inte en jättelång vistelse där eftersom det började spöregna efter ca 3 timmar, men en stund vandrade vi även runt i regnet.

Sedan har vi varit ute på sjön en helg tillsammans med Maarit och Fredrik, Och det blev en riktigt mysig helg. Vi tog det lite lugnt och bara var för stunden vilket både jag och Dennis kände vi behövde. Och vi har sagt att vi mer än gärna åker ut med dom fler gånger om de vill ha oss med. För det var verkligen helt underbart. Och jag är så glad att Dennis har så underbara föräldrar, för dom får en verkligen att känna sig välkommen och dom är så himla fina med Tove, hon stortrivs med dom hon med och det märks på långa vägar. 

Tove hon hittade sig en ny lekkamrat och hade riktigt kul hon med, även om hon fick ett raseriutbrott när jag skulle natta henne. Tror aldrig jag sett henne så himla arg som då.

I onsdags åkte jag själv till Falun eftersom jag skulle stå som dikesvakt på Sabaton open air, jag kände när jag åkte upp att jag var väldigt nervös och att jag inte alls visste vad jag skulle ta mig till.. Jag kände ingen där och hade inte en aning om vad för människor det skulle vara där, men jag var bestämd på att jag skulle göra det i alla fall.. Delvis eftersom det var något jag verkligen sett fram emot men också eftersom jag ville övervinna lite rädslor som fanns inom mig.

Väl där så träffade jag först en helt fantastisk person som heter Anders och jag insåg då att detta skulle gå bra. Och dessutom visste jag ju att Dennis skulle komma upp till Falun han med så fort han slutat på fredagen.

Helgen blev i alla fall helt fantastisk och jag stortrivdes där, känslan av att stå framför scenen och ha uppsikt över så många människor var obeskrivlig och vi kommer definitivt göra om det.

Sen ett ännu större plus var ju alla dessa underbara människor som man lärde känna! Ett helt fantastiskt gäng och sen var det ju den underbara musiken också!!

Så jag kan ju inte säga att jag är annat än supernöjd med min vistelse där.

Tove hon fick följa med Maarit och Fredrik ut på sjön, vilket hon tyckte var riktigt riktigt kul. Hon pratar fortfarande om det hemma och på dagis så hade hon även pratat om det där och hon säger att hon älskar att åka båt. :)  Och hon bara ääääälskar sin (och ja, hon poängterar klart och tydligt att de är hennes) Maarit och Fredrik.

Allt är bra med oss annars med.

Kärleken till Dennis växer sig vara starkare och starkare för varje dag. Och trots att vi haft lite bulor på vägen hit så är vi ändå starkare nu än någonsin tidigare.

Jag känner pirret i magen av att veta att när kl är 00 så är han snart hos mig igen, det är liksom en ekande sugande tomhet inombords när han inte är här hos mig.

Att få vara i hans famn och känna den tryggheten, den lyckan och den underbara känslan av att bara få ha honom nära, det är det jag vill göra resten av mitt liv. För aldrig har jag varit så säker och så trygg med någon så som Dennis får mig att vara!

Han är verkligen kärleken i mitt liv, och det är som han sa till mig idag innan han åkte.. "När man hittat den rätta, då vet man det och då släpper man aldrig taget".

Jag kunde inte varit lyckligare än vad jag är just nu. Det finns inget att klaga på liksom, jag har världens underbaraste sambo, världens underbaraste dotter och ett helt underbart liv.

Dessutom kunde jag inte haft en bättre bonuspappa till Tove än Dennis, han är verkligen hennes trygghet. Hon är mer pappig med honom än hon är mammig med mig.

Inatt när Dennis kom hem efter jobbet så vaknade hon av att höra hans röst, när jag då möter upp henne i hallen och frågar var som är fel så svarar hon "Jag vill ha min pappa" "Jag vill ha kram och puss av pappa", sen traskar hon förbi mig går till Dennis och låter honom stoppa ner henne i sängen igen. Sen sov hon gott resten av natten.

Som sagt jag har verkligen världens finaste och underbaraste lilla familj och jag skulle inte för en sekund byta ut det mot något. <3

Två veckor kvar

Nu har det inte varit mycket bloggande alls känner jag och det har många anledningar, och likaså kommer det kanske inte bli allt för mycket bloggande framöver.. Men som vanligt ska jag försöka göra mitt bästa. 

Den senaste tiden har det hänt så himla mycket, men jag kommer inte gå in på allt eftersom jag känner att vissa saker vill jag hålla för mig själv (för tillfället) och sen så skulle det bli ett överdrivet långt inlägg om jag skrev precis allt. 

Men i alla fall.. 

Jag har jobbat en del, men också varit ledig en del. Och jag kan säga att jag verkligen verkligen trivs på det här jobbet! Mina kollegor är helt fantastiska och jag kunde verkligen inte ha det bättre. 
Jag har fått mitt sommarschema och jag jobbar en hel del i sommar, förutom om två veckor då jag försvinner i 15 dagar eftersom jag ska föra GUF. 

Apropå Guf, det är bara två veckor kvar!!! Fick idag godkännande och jag kommer flyga till Luleå för att genomgå utbildningen där, så den 25e lämnar jag Trosa kommun. 
Ska bli sjukt roligt och riktigt riktigt spännande! :) 
Det jobbigaste blir ju att lämna mina älsklingar! Men jag vet ju att de kommer ha det bra tillsammans. Men jag vet att Dennis klarar sig utan mig, och sen vet jag ju att han kommer ta underbart hand om Tove <3 Men jag kommer sakna ihjäl mig det kan jag ju verkligen säga! Men som sagt, det ska bli riktigt roligt! 

Mer då!? 

Jo, jag har skaffat linser eftersom jag inte orkade med mina glasögon. Och nu har jag också en bättre styrka för mina ögon och jag kan säga att det är helt underbart, lite grann som en helt ny värld :) 
Det är som att mina ögon normalt visar en gammal mobilkamerabild och nu helt plötsligt är det en hd-bild. 

Smärtorna i magen har blivit lite bättre sedan mitt senaste besök hos läkaren, då man tog lite nya cellprover mm. Men jag känner fortfarande av smärtan när jag anstränger mig allt för mycket. 

Juste, idag har jag och älsklingen varit tillsammans i 13 månader! <3 
Bästa 13 månaderna i mitt liv kan jag ju säga, hade verkligen inte kunnat önska mig något annat än det jag har. 
Jag trodde verkligen att sådan stark kärlek bara var på film, men ack så fel hade jag. Jag är mer kär nu än jag någonsin varit. Jag älskar verkligen honom mer än någon kan ana. 

Även vi kan ha våra dispyter ibland, ingen tänker ju exakt lika som den andra hela tiden så vi kanske inte alltid är överens om allt, men vi är i alla fall överens 99,9% av alla gånger. 
Och även om vi nu har de gånger då vi inte är ens om saker, så har vi ändå den underbaraste kärleken man kan ha! 

Ex: när jag var nere för att jag inte skulle hinna träffa honom en dag eftersom jag jobbade dag och han kväll, så satte han denna lapp på dörrkarmen så att jag skulle känna hans kärlek även om han inte var här. 
Och det gör jag varje gång jag går förbi den! (för den hänger fortfarande kvar). 

Äkta kärlek är att göra de där små sakerna som verkligen betyder extremt mycket, att gå den där lilla extra biten för att göra den ande glad och att oavsett vad älska varandra vad som än händer.
Att se saker som en utmaning och inte ett hinder, ibland måste man ta i för att att komma någonstans, men man tar lärdom och blir starkare av det.
Och det är en kärlek jag har till Dennis!
Jag skulle göra vad som helst för honom, bara han vet att vad som än händer så älskar jag honom och han är och förblir den jag vill vara med. Han är min äkta kärlek, min ända kärlek och den som gör mig lycklig!

Tanken på att få åka på bana igen!

Okej, så det har gått två veckor sedan mitt senaste inlägg. Så nu tänkte jag att jag skulle uppdatera lite, för det har ändå hänt en hel del de senaste veckorna. 

Vi hade ju den 11e vår årsdag, då det då var ett år sedan vi officiellt blev ett par. Dock jobbade ju Dennis och det blev inte mycket firande för oss den dagen, men vi hade redan planer på att åka iväg helgen efter just för att vi skulle få göra något ihop i alla fall, men mer om det kommer lite senare i inlägget först ska jag försöka skriva lite kort om vad som hände innan vi väl kom iväg. 

Det var ju så att min älskade systerdotter fyllde år på fredagen och skulle ha kalas på lördagen och söndagen, och så snäll som jag är så lovade jag syrran att jag skulle baka cup cakes till Dessans två kalas, det gjorde jag också även om det tog sin tid. Jag bakade ju nämligen tre olika sorters vanliga och sen bakade jag dessutom tre olika sorters gluten och laktosfria cup cakes. Och allt som allt bakade jag 139 cup cakes, så det tog som sagt sin lilla tid. 

När jag väl hade fixat allt färdigt på lördagsmorgonen så var det bara att ge sig av hem till syrran för att lämna alla bakelser och Tove, Tove var nämligen hos dem tills på söndagen då de skulle passa henne åt oss. 

Det gick bra, dock låg vi efter i tidsschemat för dagen, men vi var glada ändå. 

Vi skulle bara hämta Marcus och en kompis till honom så skulle vi åka till grönan efter för att fira ett år, men HA.. Så lätt var det inte, för när vi hämtat dem så började vi åka, men när Dennis kör min subaru på ett gupp så hör man en metallisk smäll (höger dämpare fram gick av/sönder), och redan där tänkte jag "helvetes jävla skit", inte för att bilen pajade utan för att vi skulle komma att bli ännu mer sena än vad vi tänkt oss.. 

En bil går ju liksom att laga, men tiden går inte att få tillbaka :P

Så det enda jobbiga jag har nu är att välja om jag ska köpa nya dämpare med sänkningssats eller om jag ska köpa coilovers till imprezan. :P

Som tur var kunde vi ju efter en väldigt långsam tur till Vagnhärad byta bil och ta Dennis BMW istället. 

Och iväg kom vi! 

På Grönan hade vi riktigt riktigt roligt, och det blev en helt fantastisk kväll! Jag hade verkligen inte kunnat önska mig något bättre än den! Dock åkte vi hem en liten stund innan de stängde eftersom vi båda kände att vi bara ville hem, ta på oss myskläder och bara sitta och titta på en film tillsammans. 

Dagen efter åkte jag och Marcus till Linköping eftersom han skulle kolla på en BMW, det var en riktigt fin bil och han köpte den eftersom han verkligen ville ha den. Kan till och med erkänna att jag skulle kunna tänka mig att ha en sådan! :) 

Veckan gick och det hände en hel del, men det blir för långt om jag ska skriva allt det.. Så vi hoppar till det som hände i helgen som var istället.

I fredags jobbade jag, sedan åkte jag till Krisse med familj, de skulle nämligen vara barnvakt åt Tove så att vi kunde åka till Mantorp på lördagen. Där drack jag lite kaffe och fick se deras jättefina nya lägenhet. :) 

sedan bar det av till garaget, där stannade vi ett bra tag.. Sen var det bara hem och sova. 

På lördagen åkte Dennis, Marcus, Petri och jag ner till Mantorp för att köra/åka på bana, den här gången var det Dennis och Marcus som körde på banan medan jag och Petri var medpassagerare i varsin bil. 

Riktigt riktigt kul var det, och jag känner suget av att verkligen få ut min bil på bana mer än någonsin!! Så nu jäklar ska den rustas upp lite och sen SKA jag köra på bana jag med!! :D:D
Att sitta där i bilen och känna adrenalinet pumpa, höra ljudet från motorn och se alla bilar som liksom "flög" över banan, det var sann lycka. Det var där och då! Alla problem och allt strul var för en stund som bortblåsta.
Man måste sitta i bilen för att förstå den underbara känslan, det är värt det till tusen. Jag är helt fast, helt besatt nästan som om jag blivit beroende av tanken på att få åka på bana igen! 
Och ännu bättre var det när jag fick uppleva det med min älskling!!! <3

Dock kunde vi inte stanna så länge vi tänkt då det blev hektiskt för oss att ta oss hem till Tove. 

Men det gjorde inget eftersom vi då hann med att åka till Vingåker för att gå på 25 och 50 års-fest. 

Jag kan ju lugnt säga att jag var lite rund om fötterna när vi skulle åka hem. Själv trodde jag att Dennis skulle tycka att det var jobbigt, men han tyckte det var kul att se mig slappna av och bara njuta för en gångs skull. :) 

Igår kom dock en extrem smärta vid livmoder och äggstockarna, detta kom i samband med samlag, vilket gjorde att jag var 99% säker på att det var ännu en cysta som kommit, men så var det inte! Troligen är det sammanväxningarna som sliter i min vänstra äggstock igen "/ 

Jag fick idag åka in akut på dagen pga smärtorna, på sjukhuset fick jag kramplösande för att se om det hjälper. Sen fick jag beskedet att jag kan ta morfinet jag har hemma, men då måste jag ta mina droppar samtidigt och får inte missa det. 

Så när jag hade en smärtfri stund på eftermiddagen passade jag på att baka bröd till älsklingen som tjatat på mig att få mitt hembakade bröd istället för köpt bröd. 

Själv ska jag sluta äta bröd m.m.. Jag måste lägga om min kost och måste äta kost som minskar risken för inflammationer i kroppen. Och tills jag fått komma till en dietist så skall jag äta enligt IFD, då det kan hjälpa mig. 

En sista sak innan jag slutar skriva bara.. 

Idag är det 7 dagar sedan jag slutade röka :D:D

För att det är dig jag vill leva mitt liv med!

I förra veckan var ju Dennis borta på hemvärnsövning och det var sjukt tufft att försöka sova utan honom kan jag ju säga, men jag överlevde ju trots allt fem dagar utan honom vid min sida.

Under tiden han var borta så försökte jag hitta på så mycket saker som möjligt, bla var jag och Tove iväg till älskade krisse med familj, sen hade jag och mina bröder en spelkväll och sen på lördagen så åkte jag till sthlm för att träffa Alex så jag höll mig minst sagt sysselsatt.

Så jag hade det riktigt trevligt även om jag inte hade min andra hälft hemma <3

På söndagen åkte jag även till Nyköping för att hämta hem min älskade!
Som jag saknat honom!
Det var som om jag hade en fjärilsfarm i magen när jag körde imprezan till Nyköping, trots att det gått ett helt år så får jag fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på min älskling. Och när jag gick där mot honom, kände jag mig lite blyg och jag var så nervös och lycklig att jag skakade, hade ett leende från öra till öra och 10 000 fjärilar i magen. <3
Sen fick jag ÄNTLIGEN efter fem dagar få känna hans armar runt mig och hans mun mot min.
Och för första gången på fem dagar så kände jag mig hel igen!! <3 <3

Men det var ju inte bara jag som saknat honom, även Tove hade saknat honom och blev väldigt glad när han kom hem! <3 

Hon fick till och med testa hans hjälm, som hon sa var en blomma. x) 

För övrigt så har jag jobbat lite och jag trivs verkligen, personalen är jättetrevlig och jag tycker verkligen om mitt jobb. :)

Men eftersom det är min och Dennis årsdag idag så får det här inlägget handla lite mer om det.

För ett år sedan hade vi känt varandra i 22 dagar, vi hade under den tiden spenderat de flesta dagarna tillsammans. Jag visste från den dagen jag träffade honom att han var det där "lilla extra" inte som alla andra jag träffat, och jag visste sedan ett litet tag tillbaka att jag ville vara med honom mer än som bara vän/mysvän. Men så kom vi till det faktum att jag inte hade en aning om hur jag skulle ta upp det med honom, hur skulle jag våga liksom!?  Och den här kvällen för ett år sedan bestämde jag mig för att jag skulle prata med honom och ta reda på hur han kände och tänkte kring vad vi var.. Men tankarna var många, tänk om han inte vill va med mig, tänk om han inte alls fallit för mig så som jag gjort för honom osv.. Så jag fegade ur flera gånger innan jag tog till modet och pratade.. 

Där satt låg vi i hans säng, jag var rädd.. Riktigt rädd, för tänk om han inte ville ha mer med mig att göra efter vad jag skulle fråga och säga. Vad skulle jag då ta mig till!? Jag visste ju att om han inte ville vara med mig så skulle jag för första gången bli "hjärtekrossad" och det var något jag verkligen inte ville, men nu hade jag bestämt mig för att jag skulle ta tag i saken och prata med honom om det faktum att jag fallit för honom.

Så när jag låg där såg jag till att jag kollade in i väggen för jag vågade inte möta hans ögon när jag skulle säga det. Sen öppnade jag motvilligt munnen och frågade vad vi var, var vi ett par? vad han ville att vår relation till varandra skulle leda. Jag sade att jag fallit och att jag ville veta vart han stod i det hela.

När jag sagt det tog han tag i mig ledde upp mitt ansikte så att våra blickar möttes och sen sa han "jag vill att vi ska vara ett par", han frågade mig om jag ville det och såklart ville jag det. 

Jag frågade senare den natten om det var okej att jag ändrade min status på facebook till i ett förhållande med honom och det tyckte han att jag skulle göra, och så ändrade även han sin status. 

Den morgonen så körde han hem mig, till mina föräldrar, jag satt där i passagerarsätet och tänkte att jag var världens lyckligaste person som fick ha honom vid min sida, världens lyckligaste som hittat den där pusselbiten som saknats i mitt liv. 

När vi väl var utanför mina föräldrars hur kysstes vi för att säga hejdå, i bakgrunden på radion spelades låten "addicted to you- Avicii", plötsligt så stannar Dennis upp flyttar bak sitt huvud någon cm och så hör jag att han säger något.. Nämligen "Jag älskar dig", det kändes som om mitt hjärta stannade. Jag måste ha hört fel, inte kan han väl ha sagt så!? Så mitt svar var "va, vad sa du?". Så han sa det igen och mitt nästa svar var såklart "Jag älskar dig med". 

Nu har ett år gått och jag kunde verkligen inte vara lyckligare! 

Aldrig har jag älskat någon så som jag älskar honom, aldrig har jag varit så kär som jag är och aldrig någonsin har jag varit så säker på att jag vill leva resten av mitt liv med någon. 

Mitt hjärta tillhör honom och bara honom, För evigt vill jag titta in i hans underbara ögon, få krypa in i hans famn och få känna hans närhet. För så länge jag har honom så är jag hel, så länge jag har honom så släpper jag aldrig taget.
Detta har verkligen varit det bästa året i mitt liv! Det spelar ingen roll hur mycket skit som hänt, det här året slår ändå alla andra år. För allt som hänt har gjort oss starkare och fört oss närmre varandra, och så fortsätter det varje dag! <3

Jag älskar dig nu och för evigt Dennis Högberg! <3 

Som ni redan vet så är min sambo underbarast och eftersom vi inte hann träffas mer än 20 minuter i morse (han jobbar kväll och jag dag) så fick jag blommor, min favoritglass och en söt lapp som väntade på mig när jag kom hem idag. Han tyckte jag skulle få något litet i alla fall eftersom vi inte hinner fira vår årsdag idag.<3 

“You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams.” 
― Dr. Seuss

“As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.” 
― John Green

“Doubt thou the stars are fire;
Doubt that the sun doth move;
Doubt truth to be a liar;
But never doubt I love.” 
― William Shakespeare

Obeskrivlig lycka!! It's alive!!!!!

Eftersom jag inte bloggat på ett tag så tänkte jag berätta lite kort om vad som hänt den senaste tiden, men jag tänker inte berätta allt utan bara lite kort om det.

Förra veckan var Dennis riktigt sjuk, hade hög feber och förkylning så då var jag mestadels hemma och tog hand om honom. Dock gjorde detta att vi inte hann med allt vi planerat, så vi fick helt enkelt skjuta på våra planer om att få igång min subaru lite men det gjorde inte så mycket.

I torsdags var det valborg och Dennis jobbade kväll eftersom han kände att han behövde jobba trots att han var sjuk. Så det blev inte mycket firande för oss. Istället åkte vi hem till mina föräldrar där jag klippte mamma och Alex hår, och sedan hjälpte dom mig att färga om mitt hår eftersom jag inte orkar hålla på att färga om det hela tiden, så nu är det brunt igen. Sen fick Alex lite färg av mig eftersom även hon ville bli av med sitt röda hår.

En riktigt trevlig kväll blev det i alla fall, trots att det inte var något direkt firande. 

I fredags fick vi barnvakt så att vi kunde åka till garaget med Marcus för att sätta i motorn i subarun. Vi var nämligen helgen innan och köpte en begagnad motor från en kille i utanför Sandviken. Så då var det bara börja sätta in den "nya" motorn så att jag kunde ha en egen bil lagom tills på måndagen.

Både fredagen och lördagen gick till att fixa bilen och nu fungerar min ögonsten helt klockrent! :)

Dock missade vi barkarbyträffen pga att det tog sådan tid att få ordning på allt, det är ju lite så att när man hållit på länge med samma sak så kan man stirra sig blind på saker och detta gjorde vi. Vi missade nämligen att sätta dit en liiiiiten kabel på startmotorn, så vi fick stå i någon timme och klia oss i huvudet för att försöka komma på felet innan Karri hjälpte oss att hitta vad vi missat.

Lyckan jag kände när jag äntligen fick höra det där underbara och härliga motorljudet var obeskrivlig! 

Så i lördags kväll rullade vi ut min fullt fungerande subaru ur garaget och jag var en väldigt lycklig liten Anneli. Nu är det bara Dennis subaru kvar att fixa, men snart så! 

Mer då!?

Jag var på arbetsintervju också och just nu provjobbar jag på Horsvik, det är vandrarhem, hotell och konferens. Blev nämligen tipsad om jobbet från min bror och Álex, så jag tänkte att jag skulle söka det eftersom jag behöver ett extrajobb och det verkar ju hittills gå bra.

Riktigt trevlig personal och ett väldigt blandat jobb så det är riktigt kul. 

För övrigt är det helt okej antar jag. Jag börjar vänja mig mer och mer med att ha en ständig smärta i buken, så det är ganska skönt. Jag vet inte varför men på något sätt känns det mer okej med att ha smärtan nu när jag vet vad den beror på, även om det kan vara jobbigt till och från. 

Imorn ska Dennis dock på övning och vara borta i fem dagar vilket känns sjukt tufft, kommer sakna honom extremt mycket! <3

Det är liksom som att jag inte är hel när han inte är här, det kommer att vara så sjukt tomt utan honom, men vad ska man göra liksom. Han måste ju åka och jag tänker inte hindra honom. Jag vet ju själv hur viktigt det är och jag ska ju själv vara borta i två veckor i sommar. 

Jag antar att det bara är att se det positiva i det hela, längta tills han kommer hem igen, för det är ju en känsla som är helt fantastisk i sig. Trots att vi ett par officiellt i snart ett år så känner jag fortfarande pirret i kroppen när jag vet att han snart är hos mig. 

Lyckan och värmen i kroppen som sprider sig vid tanken på att jag snart får vara i hans armar igen. 

Och det är dom tankarna jag får ha i huvudet medan han inte är här. <3

Jag får i alla fall vara glad att jag får ha vår underbara skruttunge hos mig! <3 

Dock måste jag komma på vad vi ska hitta på, för vi kan ju inte bara sitta hemma och tråka utan vi måste ju kunna hitta på något roligt att göra under helgen Tove och jag. 

Men men, nu får det nog vara slutskrivet för idag. 

Träningsvärk och tankar.

Veckan som gått har varit lite sådär antar jag. 

Mestadels eftersom vår lilla skruttunge har varit sjuk "/ Det började med mildare krupp i förra veckan och i söndags kom febern, som om inte det var nog så har hon nu fått öroninflammation. :( <3 

Tycker så synd om lillskrutt <3 

För övrigt har veckan varit sådär också, det har hela tiden varit något som hänt, något som behövt göras osv. Så det har inte blivit mycket tid över för mig och Dennis. Men så i onsdags hade vi äntligen en dag då vi bara kunde ta det lugnt efter han kommit hem från jobbet. <3 

Hans plan blev dock inte riktigt som han tänkt sig, men vi fick i alla fall spendera tid tillsammans! Christian kom nämligen över och hälsade på Tove, och efter det blev vi tvungna att åka och handla eftersom det inte fanns någon mat hemma. 

Men i övrigt blev kvällen perfekt! vi hade familjemys och bara umgicks med varandra! <3 

Gårdagens kväll gick också till att bara umgås, fast innan dess hade Dennis lite ärenden att göra så det blev inte riktigt så mycket mys som vi tänkt oss, men det var ju bättre än inget mys. <3 

Övrigt i mitt liv då!? 

Jodå, nog är jag lite stolt över mig själv.. Jag har nämligen ÄNTLIGEN kommit igång med träningen! Nu har jag ett träningsschema som jag tänker följa så att jag kan få tillbaka min kropp så som jag vill ha den. 

Dock har detta resulterat i att jag har sån förbannad träningsvärk, men men ska man vara fin får man lida pin, right!? ;) Det märks så himla tydligt på min kropp och mina muskler att alla operationer och all återhämtningstid tagit ut sin rätt på kroppen, jag känner hur det spänner och stramar i ärren samt hur det sticket i musklerna på magen när jag tränar. Men som sagt, jag ger inte upp för nu jäklar ska jag få till min kropp så som jag vill ha den. 

Och dessutom behöver jag träna upp mina muskler i magen tills den dagen då jag vill bli gravid igen. ;P 

I övrigt så går tankarna lite kors och tvärs just nu..

Jag håller mig positiv med tankarna på att jag har världens underbaraste sambo och dotter, att jag äntligen kommit igång med träningen osv. Så på så sätt hade jag inte kunnat vara lyckligare! 

Värmen och tryggheten jag känner när jag har mina två älsklingar vid min sida är obeskrivlig, jag har liksom aldrig känt mig så hel som jag gör nu. Allt börjar liksom falla på plats och det känns äntligen som om det ska bli bra för mig nu. 

Det må vara tufft att vara ifrån Dennis när han jobbar eller har annat för sig, men jag vet ju att han alltid kommer tillbaka till mig, men saknaden av honom varje sekund han är ifrån mig är enorm. 

Så nu vill jag bara att han ska komma hem och hålla om mig, pussa på mig och säga att han älskar mig, för då får jag känna mig hel igen! <3 

Då får jag känna lyckoruset som går igenom min kropp, en pirrig känsla som går genom kroppen på mig liksom en blixt. Jag får känna värmen från den jag älskar mest och på samma gång kunna koncentrera mina tankar på allt det positiva i livet, kunna känna känslan av längtan till allt vi planerat på att göra här i livet. <3 

För Dennis är mannen jag vill spendera alla mina resterande dagar med, han är den som jag aldrig någonsin kommer släppa och den jag aldrig skulle kunna tänka mig leva utan. Den perfekta sambon och extrapappan! För aldrig har jag sett någon så stabil och så underbar. Han är en perfekt fadersfigur åt Tove (en av två fadersfigurer) och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle hitta någon som går så bra ihop med både mig och lillfisen <3 

Jag älskar er Dennis och Tove! <3 

Men som sagt har jag en del tankar kring annat också. 

Jag började prata med en person i höstas/vintras som jag träffade via en grupp på facebook, vi hade en hel del gemensamt och jag kände att jag ändå på något sätt kunde prata med någon som förstod till stor del om vad jag gått igenom. Och det kändes skönt att ändå ha någon som gått igenom liknande saker att prata med, och någon som jag kunde känna att även jag kunde stötta och hjälpa lite. 

Men kontakten blev inte långvarig då en person i min omgivning inte kände sig okej med det, då personen i fråga inte själv ville ha någon kontakt med personen. 

Och därför valde jag att inte skriva mer till personen, eftersom jag känner att mina nära och käras önskemål är viktigare än en person jag mött online. 

Men i och med att jag har väldigt svårt att sova på nätterna så ligger jag och funderar över saker och ting, och jag kom på mig själv med att undra hur det går för personen i fråga. För på något underligt sätt så bryr jag mig även om det är någon jag aldrig träffat irl och även om det inte var en jättelångvarig kontakt.

Och jag hoppas verkligen att personen i fråga har det bra och att saker har börjat reda ut sig.

Ett år har gått!

Ett år sedan jag träffade världens underbaraste älskling. <3

För exakt ett år sedan satt jag i Gnesta, drack lite och hade riktigt roligt med Pelle, Anton och Dennis. Vi hade på dagen varit nere på Elmia och haft det trevligt, jag som var dundersjuk hade dock mestadels sovit i Pelles bil eftersom jag blev så himla trött.

Den dagen kommer jag aldrig att glömma, det var nämligen första gången som jag pratade med Dennis och verkligen såg honom. <3

Vi hade träffats en gång innan, men det var en dag som varken jag eller han uppmärksammade varandra eftersom vi båda då var i förhållanden.. Men den här dagen för ett år sedan blev allt annorlunda. :)

Tanken var att han skulle åka hem till sig och jag skulle åka hem till mig senare på kvällen, men riktigt så slutade det inte. Det fanns nämligen en liten Pelle i bilden som så fint fick oss båda fulla och då ville ingen av oss åka bil längre, så efter att vi bestämt oss för att sova kvar satte Pelle igång en film åt oss. När jag sen började frysa lite och blev allt tröttare, så lade jag mitt huvud i Dennis knä och det dröjde inte länge innan jag kände att hans hand hade hittat sig in under täcket, det blev lite som en pirrande känsla i hela min kropp när jag kände hur han strök sin hand över min axel.

Men jag bestämde mig för att inget skulle hända, jag hade ju gett upp om allt vad som gällde killar, eller det var vad jag trodde i alla fall.. :P

Efter en stund frågade han om han fick lägga sig bredvid mig i soffan och såklart fick han det, där låg jag i världens underbaraste famn och jag kunde inte annat än önska att tiden skulle stanna så att jag kunde ligga där för evigt. Och som ni säkert förstår så ledde det ena till det andra, och när vi låg där och kysstes så stannar han helt plötsligt upp, tittar mig i ögonen och säger "Du är så sjukt jävla vacker". Det var första gången som jag verkligen känt mig helt stum. Tankarna cirkulerade i mitt huvud och jag förstod inte vart allt detta kom ifrån, drev han med mig eller menade han verkligen vad han sa. Jag menar vem säger så till någon man endast känt i några timmar!?

Kvällen slutade i alla fall med att vi lade oss på en madrass tillsammans och sov där till dagen efter, då Pelle kunde köra hem oss.

Dagen efter vaknade jag med världens underbaraste bredvid mig och allt kändes så himla underbart, men så såg jag Erik komma in i vardagsrummet och jag vaknade upp till verkligheten. Jag visste att han skulle skämta med mig om detta eftersom det är sån han är (att han är sådan är inget negativt, utan tvärtom. Han är en fantastisk vän) och så började tankarna spela ett spratt med mig.

Jag hade legat med någon jag inte kände ordentligt, jag hade inte en aning om vad han tyckte och tänkte om mig och paniken började spela in lite.

Vi åkte till Dennis och släppte av honom där och vi hann inte mer än några hundra meter innan jag hör att det plingar i mobilen, det var Dennis som skickat en vänförfrågan på fb till mig. Paniken satte in lite mer. "jag skulle ju leva själv, han var ju två år yngre än mig osv.."

När jag väl kommit hem började jag prata med min älskade bror om vad som hänt föregående kväll, jag visste att om någon skulle förstå och kunna hjälpa mig så var det Patrik.

Mycket riktigt var det så!

Min bror sa lugnt till mig "Anneli, du kan ju inte bara vara med en kille som du uppenbarligen känner något för och sedan bara lämna honom ståendes där funderande. Du måste ju ge grabben en chans att visa vad han går för, träffa honom igen och bestäm dig senare."

Sagt och gjort, när jag sedan besvarade förfrågan på fb så pratade vi lite där och bestämde oss för att vi skulle lära känna varandra mer, att vi skulle ha en filmkväll den kvällen. Och det dröjde inte länge innan han stod utanför mina föräldrars tomt för att plocka upp mig.

Och se på oss nu! <3

Nu sitter vi här ett år senare, sambos och fortfarande otroligt kära! Jag kunde verkligen inte vara lyckligare än jag är idag. <3

Jag älskar min underbara älskling så obeskrivligt mycket! Han är verkligen allt jag någonsin kunnat önska mig och så mycket därtill. En helt fantastisk sambo, bästa vän och pojkvän, sen får man ju inte heller glömma att han är den absolut bästa och underbaraste bonuspappan till Tove! <3

För det var ju inte bara mig han lyckades charma, han lyckades ju även charma världens underbaraste Tove.

Nu har jag världens underbaraste lilla familj och som sagt, jag hade inte kunnat vara lyckligare. <3<3<3

Bilen, Lebro, läkaren och underbart sällskap

Nu är det en vecka sedan jag bloggade sist, så jag tänkte att jag kunde skriva lite om vad som hänt den senaste veckan för det har hänt så himla mycket.

I tisdags efter att jag bloggat åkte vi till Örebro för att titta på en Subaru till mig, när vi väl var där hade jag lite svårt att bestämma mig för om jag ville köpa den eller inte så vi åkte hem och funderade och till en början sa jag till killen som sålde den att jag inte skulle köpa den. Men så hade jag gått där i två dagar och funderat på det hela och bilen fanns fortfarande kvar, så jag bestämde mig för att jag trots allt skulle ha den. :)

Så i fredags efter att Dennis slutat jobba hämtade vi Tove, åkte hem till mina föräldrar och lämnade henne där eftersom vi kände att hon inte skulle behöva sitta i en bil så många timmar.
Sedan åkte vi till Lebro eftersom underbara Anton skulle hjälpa oss att få hem pärlan. Han hade då fixat både bil och släp, så vi åkte strax därefter till Örebro och det tog ju sin tid men till slut var vi framme. Och vi genomförde köpet, lastade upp bilen på släpet och sedan bar det av hemåt. Men först hittade vi någonstans att äta och handla.
Resan hem tog ännu längre tid, men till slut var vi framme vid garaget där vi lämnade av bilen för att sedan åka och hämta Tove. Vi kom hem rätt så sent, men det var det värt.

 På lördagen vaknade vi ganska så sent, så då var det bara att hoppa upp ur sängen för att göra sig i ordning eftersom vi skulle till Lebro-mässan.
Så vår 11-månadersdag spenderades på ett helt fantastiskt vis. <3
Väl där pratade vi lite med Anton (som jobbar där), vi flög helikopter, sköt hagelgevär och testade på grävmaskin. På mässan träffade vi även Elin som även hon skulle flyga helikopter och så träffade vi på Pontus som blev vår skjutinstruktör. Till och med lilla Tove fick testa skjuta, vilket hon tyckte var jättekul.

 

 Efter att ha skjutit började det blåsa en hel del och vi blev tvungna att åka hem eftersom det började bli riktigt kyligt.

Så vi åkte hem och bytte om för att sedan åka till garaget, men innan stannade vi till hos Dennis underbara familj och drack lite kaffe, i garaget kollade vi lite allmänt om vad som kunde vara fel på bilen och sedan bestämde vi att motorn måste ur så att vi kan sätta in en fräschare motor. Så vi pillade lite på den på kvällen innan vi sedan åkte hem och bara myste med varandra <3

På söndagen åkte vi till Hebbe för att få massage och det var riktigt avslappnande och skönt (efteråt, för under massagen gjorde det sjukt ont). :P
Sedan bar det av till Södertälje där vi köpte ett motorstativ till min motor, så passade vi på att äta lite innan vi åkte tillbaka till garaget igen.
Sedan började vi riva i motorrummet för att ta ut motorn, men vi hann inte med att få ut den innan vi skulle hem. Tanken var att vi skulle åka tillbaka på måndagen innan Dennis skulle jobba, men så blev det inte. Dennis fick nämligen matförgiftning och blev sängliggandes den dagen. <3
Så jag tog tillfället i akt att uppvakta och ta hand om honom för en gångs skull.

Vanligtvis är det ju han som tar han om mig när jag är sjuk och har ont, som i förra veckan då kom han hem med en bukett rosor till mig <3

Men igår var det min tur! :)  Så jag passade på medan jag hämtade Tove, handlade hans chips som han sagt att han velat ha ett tag, blåbärssoppa, cola, yogurt och middag.

Sedan gjorde jag middag med en hel del olika sorters mat, så att han kunde plocka det han ville äta ock inte. <3

Idag följde Dennis med mig in till läkaren för att gå på "återkontroll" efter operationen.
Det gick faktiskt riktigt bra, även om jag tycker att det gör så himla ont att bli undersökt av gyn.
Men det som sas idag verkar i alla fall positivt.
Jag har väldigt aktiva äggstockar tydligen, för tre veckor sedan hade jag ägglossning på vänstra sidan och idag har jag ägglossning på högra. Så det är ett gott täcken sa hon.
Jag frågade även om hur mina sammanväxningar kan påverka förmågan att få barn, och till svar fick jag att hon inte vill avråda oss ifrån att skaffa barn, att en ev graviditet kan göra ont och vara jobbig men att den kanske till och med kan lätta på smärtorna i buken när livmodern krympt ihop igen. :)
Och det beslutades också att ett snitt ska läggas i min navel eftersom dom sytt ihop den fel, så att den är jättedjup på ett ställe men inte alls djup på ett annat.

När vi kom tillbaka till Vagnhärad var det bara för Dennis att byta om och sedan åka till jobbet. <3

Så jag passade på att åka hem och läsa lite om min bil, sedan hämtade jag Tove-skrutt <3 och åkte till Gnesta för att umgås med Krisse, Erik och Bella. :) <3
Riktigt mysigt är det att vara där, även om jag på något sätt känner att jag inte är helt "hemma". Jag har börjat drifta bort ganska mycket i tankar och försöker så gott jag kan att umgås och träffa folk, men när jag väl är med folk känner jag mig lite "skygg". Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga.
Men förhoppningsvis börjar allt gå uppåt nu i alla fall :) <3

Påskhelgen

Min påskhelg har faktiskt varit helt fantastisk!

Först på torsdagen vad jag och Tove över en sväng till Krisse, Erik och Bella då hade vi lika trevligt som alltid när vi är där! :)

Sen kom vi hem vid 20-tiden, straxt efter att Dennis kommit hem, han slutade nämligen tidigare då eftersom han var ledig på fredagen. Han hade handlat med sig mat och skulle precis börja laga den när vi klev innanför dörren, egentligen hade han tänkt göra det som en liten överraskning men istället hjälptes vi åt med att laga maten, tände lite ljus och bara hade allmänt mysigt. <3

Vi brukar laga mat tillsammans vilket vi båda tycker är väldigt skönt eftersom vi samarbetar så himla bra och vår mat blir alltid så himla god.

Efter maten blev det lite mer mys och sen var det dags att sova eftersom vi skulle åka iväg på fredagen.

I fredags klev vi upp skapligt tidigt, käkade lite frukost och drack kaffe.. Sen bar det av till Skärholmen för att inhandla lite kläder och skor.

Jag kan bara säga att det blev en hel del inköpt, bl.a. köpte jag nya kläder och ett par nya converse. sedan blev det nya skor och kläder till Dennis och Tove också.

Efter vi varit där passade åkte vi hem och lämnade sakerna och vidare för att lämna Tove hos sin mormor och morfar, sedan bar det av till Jacob eftersom han skulle intervjua Dennis lite, och medan dom pysslade med det så passade jag på att sitta och prata med Elin så jag hade det trevligt i alla fall även om dom kastade ut oss ur rummet. x)

Efter vi var klara där åkte vi till min syster för att lämna påskägg till mina underbara systerdöttrar och sen vidare till Anton för att hämta honom eftersom han skulle sova hos oss på fredagen till lördagen.

Efter vi hämtat Anton bar det av till Trosa eftersom vi skulle flytta över min bilstereo till Marcus bil.

Sen var det bara hem, käka lite och gå och sova eftersom klockan var mycket och vi skulle till Elmia på lördagsmorgonen.

Så kl 7 på morgonen var vi klara att åka till Elmia.

Sen var vi där nere ett bra tag, medan vi gick runt och tittade på bilar osv riktigt kul hade jag i alla fall. Men eftersom jag är så himla smart så fick jag vätskebrist vilket gjorde att efter lite mer än halva dagen gått så höll jag på att svimma. Tur är att Dennis fångade mig i fallet annars hade jag fallit rakt in i någons bil. >_<

Vi bestämde oss därefter att sitta ner och dricka lite eftersom jag inte riktigt kunde stå stadigt på benen, Drack gjorde vi och sedan bar det av för att se uppvisningen som var där och vid det läget dog min telefon illa nog.

Efter vi sett uppvisningen gick vi ett varv och sedan bestämde vi oss för att börja röra oss hem, vi skulle ju hämta Tove och så.

Men hemresan tog bra mycket längre än vad den borde gjort, allt eftersom det tog ca 1 timme att ens komma ut från parkeringen och efter det var Marcus ganska trött så vi stannade fler gånger än på vägen ner. Och det var u helt förståeligt, själv kan jag inte somna i bilar så jag hade inga problem att hålla mig vaken, men grabbarna grus i baksätet sov som två stockar. :P

När vi väl kom hem var klockan väldigt mycket, så Dennis och jag skulle nattad Tove i vår säng men så somnade vi med. x)

På söndagen åkte vi hem till Dennis föräldrar, åt påskmat och hade det allmänt trevligt.

Det är så mysigt att vara där, för jag tycker så mycket om hans släkt och familj dom får en att känna sig så välkommen. :)

Sen på kvällen när vi kommit hem tog vi det bara lugnt och tittade lite på film och myste. Vi kände att vi verkligen inte orkade göra något speciellt utan att vi bara ville vara med varandra. :)

Det slutade i alla fall med att jag och Dennis inte somnade förs någon gång vid 3.30-tiden. ;P

Igår kom Marcus över en stund så det var trevligt. :)

Sen passade jag och Dennis på att städa lite här hemma eftersom det såg ut som ett bombnedslag då vi verkligen inte hunnit/orkat städa sedan i torsdags. För i torsdags hade jag faktiskt storstädat, dammsugit, dammtorkat och vaxat golven.

Men eftersom Dennis skulle jobba idag blev det inte så mycket mys igår, även om vi höll oss till att sitta en stund på kvällen och prata allmänt om saker och ting. :)

Idag har det verkligen inte hänt så mycket, förutom att Tove liten hade en mindre kruppattack i morse.<3 Men den gav med sig ganska fort eftersom vår stora tjej tog sin medicin utan problem och fick i sig hela dosen av medicinen. :) <3

Nu springer hon runt och torkar på sin el-bil och säger "kolla mamma vad fin den blir".

Själv väntar jag på att älsklingen ska komma hem så att jag kan få vara i hans famn igen! För även om han "bara" är borta en arbetsdag så känns det som en evighet. Jag saknar honom varje sekund av varje dag när han inte är med mig! <3

När han inte är här känns det som om en del av mig saknas och det känns så tomt. :( <3

Det är som när Tove inte är här hos oss, det känns då så sjukt tomt! <3

Men snart har jag båda mina hjärtan hos mig igen <3 <3

Operationen och tiden runt den.

Den senaste tiden har varit både hektisk och jobbig, men det känns lite som om allt det jobbiga snart är över.. Eller jag hoppas i alla fall på det. 

Samma dag som jag åkte till Karolinska för att få testa medicinen fick jag även ännu mer ont vilket gjorde att jag blev tvungen att åka in till Nyköpings sjukhus senare på kvällen också. 

Där upptäckte de att cystan hade brustit och efter en hel del prover och scanning av nedre delen av buken fick jag beskedet att klumpen som varit i cystan var borta och att det nu bara var att vänta ut smärtan eftersom den skulle upphöra precis som med vanliga cystor när kroppen tagit rätt på "resterna" av cystan. 

Så det var bara åka hem och vänta ut det hela, smärtan blev "bättre" och jag kunde äntligen röra lite mer på mig, men det dröjde inte länge innan en ny våg av smärtor och kramper från nedre magen kom. 

Så den 19e klarade jag inte längre av smärtorna, jag blev tvungen att söka akut hjälp ännu en gång. 

Men den här gången släppte de inte hem mig utan jag fick beskedet att en akutoperation skulle utföras den kvällen eftersom de inte kunde se vad som hände i kroppen med hjälp av bara ultraljud. 

När läkaren kom in på kvällsskiftet läste hon om min blödarsjuka i journalen och frågade mig om vi kunde vänta med operationen tills tidigt på morgonen efter istället eftersom hon ville kunna ha en bättre kontakt med Karolinska och för att hon inte "vågade" operera mig när dom inte var full personalstyrka. Och det gick jag med på, så natten blev lång trots att jag fick morfin så vaknade jag var och varannan minut med extrema smärtor. 

När jag sen vaknade på fredagsmorgonen  smsade jag lite med Dennis innan sköterskan kom in och sade att jag skulle in och opereras.

Väl nere i operationssalen var jag fullt uppkopplad till alla dessa slangar och sladdar, men min väntan blev ändå väldigt lång eftersom personalen uppe på avdelningen där jag låg inte hade gett mig medicinen som skulle hjälpa mitt blod att koagulera. Jag hör hur det pratas en hel del i operationssalen men det är ingen som berättar vad som händer, så tittar en sköterska på mig och frågar om jag har fått reda på varför allt dröjer så mycket och jag svarar "Nej, jag har förstått att något är fel men jag har inte en aning om vad som står på". 

Då sätter hon sig bredvid mig och säger lugnt att de skulle gett mig medicinen på avdelningen, men att eftersom den inte fanns i deras "medicinförråd" så hade dom struntat i att ge mig den. 

Detta gjorde alltså att kirurgen samtalade med koagulationsenheten på Karolinska för att kunna höra om dom kunde ge mig medicinen intravenöst istället och efter ett långt tag kom de in med medicinen som de gav mig lite i taget utav i 10 minuter och sedan fick jag sövas och operationen kunde då startas.
Dock innebar allt strul att de behövde fler infarter och därför behövde dom sticka mig flera gånger i väntan på operation och när jag vaknat visade det sig att dom stuckit mig en hel del när jag sovit också.

När jag vaknade upp flera timmar senare skrek jag av smärta, jag kallsvettades och kunde inte riktigt få ut några ord. Allt jag minns var att en sköterska på uppvaket kom springandes och sedan gav hon mig morfin, detta upprepades ett antal gånger. Så nästa gång jag vaknade var det för att jag inte längre andades, maskinen som mäter puls och syreupptagning skrek för fulla muggar och sköterskorna kom springandes, allt jag minns sedan är att en sköterska tog i mig och sa "Anneli, du måste andas, andas in, andas ut" Sen somnade jag igen, och även detta upprepades ett antal gånger, paniken som uppstår när man bara inte andas, det var som om min kropp gett upp. 

Men sköterskan förklarade även varför det hände, och tydligen hade det med narkosen och morfinet att göra. Mina andningsreflexer var inte riktigt "aktiva" och därför slutade jag andas. 

Väl uppe på avdelningen fick jag inte veta någonting om vad som hänt under operationen och tragiskt nog skulle det dröja tills på söndagen innan jag fick veta vad som hänt och vad de hade hittat. 

Jag låg i alla fall inlagd från till söndagen, men bortskämd blev jag i alla fall. Dennis kom efter jobbet på fredagen och hälsade på mig och där var han med mig tills kl 1 på natten. På lördagsförmiddagen kom både han och Tove och hälsade på och där stannade de tills kl 20.00 på kvällen då de behövde åka hem eftersom Tove behövde sova. 

Sen kom dom och hämtade mig på söndagen då jag valde att åka hem eftersom jag inte kunde sova på sjukhuset. 

Jag ansåg att jag hellre sover hemma och läker hemma istället för att ligga där och bara må dåligt. 

I alla fall, så hittade dom en hel del ärrvävnad och en hel del sammanväxningar i buken på mig under operationen. 

De kunde lossa en del av sammanväxningarna, men tyvärr inte alla. Så nu lever jag med vetskapen om att min tjocktarm sitter ihop med min livmoder, den sammanväxningen var nämligen för "svår" för att dom skulle kunna ta bort den, deras ord var att "det hade blivit farligt att försöka". 

Jag har googlat en hel del på hur detta kan påverka ev. graviditet i framtiden, men inte hittat något konkret om det. 

Men som tur är att jag har ett återbesök inbokat med läkaren som opererade mig, så då hoppas jag att hon kan besvara en del av mina frågor. 

Sen efter det har jag fått åka in med fler smärtor som kommit pga olika anledningar. 

Nu hoppas jag bara på att allt ska bli bra, för just nu sitter jag med hög feber, förkylning och mår kasst. Men mina tankar är fortfarande positiva, för nu kan det bara bli bättre. :)

Så nu vet ni varför jag inte riktigt orkat med bloggen, men jag ska göra mitt bästa för att hålla den uppdaterad i fortsättningen. :) 

Helgen och en start på veckan.

Helgen blev bra, förutom att jag har haft obeskrivligt ont. 

I lördags vad det överrasknings fest för Ninni som fyller år idag :) Så vi säger grattis till henne, en helt fantastisk person. <3 

Sen på söndagen så åkte vi med Marcus för att kolla på en bil åt honom som han köpte, riktigt fin var den. :)  Och efter att vi kommit tillbaka så tog vi in min Volvo (som ska säljas) och servade den eftersom jag hade lite olja, oljefilter och tändstift osv liggandes och det känns så fel att sälja en bil som inte är i det skick jag skulle velat ha den i. Efter vi var klara i garaget så åkte vi till syrran med familj, för att hämta våran lillskrutt Tove, som hade sovit hos kusinerna, och sedan bar det av till Roine för att hälsa på lite och dricka lite kaffe, riktigt trevligt var det. 

Dock sålde min bror åter igen in mig på att börja cykla terräng med honom och lillebror, Dennis och jag som pratat lite med varandra om det har kommit fram till att det skulle kunna vara en rolig syssla att hålla på med eftersom vi ändå tänkt börja träna tillsammans, men i och med mina medicinska problem så är det svårt för mig att gå till ett gym och träna. Så nu har jag tänkt att jag ska börja cykla här på våren och sommaren. Jag behöver ju stärka mina muskler i  magen och bäckenet lagom till slutet på sommaren/hösten om vi ska kunna förverkliga våra planer. :P 

Och eftersom jag inte riktigt vill gå ner i vikt på samma sätt som jag vill forma min kropp lite mer, och bygga mer muskler så tycker jag att det ska bli ett roligt träningssätt. :) 

Nu i veckan, har det inte hänt sådär jättemycket.. 

I måndags var jag hos läkaren och fick en förlängd sjukskrivning pga allt som händer just nu. 

Efter besöket mådde jag inte jättebra, men åkte i alla fall förbi affären där jag köpte Dennis klocka så att dom kunde förminska den lite eftersom den var för stor. 

Och i samma veva bytte dom batteri eftersom det gamla batteriet var slut..

Så nu skall den skickas till en urmakare som skall trycktesta den eftersom den skall kunna tåla 100m vattendjup. 

Sen åkte jag förbi hos min kära mamma och hämtade lite rengöringsmedel och pratade lite med henne om saker och ting, det fick mig att känna mig lite bättre så det var skönt. 

Sen hände det inte så mycket mer den dagen. 

Igår skulle jag ha åkt till Karolinska för att få en medicin och få veta diagnosen på min blödarsjuka, men ca 30 minuter innan vi skulle åka så ringde dom eftersom 2 av 4 läkare var sjuka och de behövde därför boka om mitt möte.. 

Så jag tog tillfället i akt och storstädade lite här hemma, passade på att både skura ur kyl och ugn, sen gjorde jag ju den vanliga städningen som jag gör flera gånger i veckan.. Städa allmänt, skura dammsuga, dammtorka osv.. Men i alla  fall så vart det rent och det kändes så skönt att känna att det är ordning här hemma. Inte för att andra brukar tycka att det är stökigt, men jag som är väldigt pedantisk tycker att det ser ut som ett bombnedslag om det ligger någon strumpa eller så på golvet. x) 

Kvällen blev i alla fall bra, jag och älsklingen gjorde maten tillsammans och sedan satte vi oss vid varsin dator och glodde lite, jag kollade på cyklar och han beställde bildelar, som jag har tjatat på honom om det och nu har han faktiskt beställt delarna :) 

Idag har jag inte alls gjort mycket.. 

Ska snart åka till pappas jobb och lämna Dennis bil eftersom han ska låna den när mamma kör mig till karolinska. 

Jag ska nämligen till Karolinska idag kl 14 istället. 

Och eftersom jag inte får köra bil efter besöket så ska min kära mamma köra mig dit och hem, sen är det skönt att någon följer med också eftersom jag har sån läkarskräck. 

Och ikväll blir det nog bara att ta det lugnt och mysa med mina älsklingar här hemma, fast jag måste ju ringa till Nyköpings sjukhus också för att få en operationstid, förutsatt att karolinska ger klartecken om att det är okej att operera mig. 

Och idag är det 10 månader sedan jag och Dennis blev ett par <3 <3 <3
De 10 bästa månaderna i mitt liv, eftersom jag har haft de 2 viktigaste personerna i mitt liv vid min sida <3<3

Blödningsbenägenhet och uppskjuten operation

Som ni säkert läste i mitt inlägg från i lördags så väntar jag på att en operationstid ska bokas, men tyvärr lär jag få leva med den här extrema smärtan ett tag till. 

Jag var som sagt igår in och tog prover på blodet för att se hur mitt blod koagulerar och hur pass illa det är. Precis som jag vetat i princip hela mitt liv (men som läkarna inte lyssnat på) så har jag svårt att sluta blöda, blöder lätt och får lätt blåmärken. Nu har även läkarna konstaterat detta.. 

Jag och Dennis åkte in till Karolinska sjukhuset i Solna för att jag skulle få provtagning och få göra ett test för att se hur lång tid det tar innan jag slutar blöda, testet går till såhär: 

En sköterska ristar lite i armen så att man får ett litet ytligt "skärsår" (inte större än 2 mm långt och inte bredare än ett "papercut") på armen, sen låter de såret blöda medan de tar tid på hur länge man blöder. En människa med "normalt blod" blöder i absolut max 8 minuter men inte längre än så, allt över 8 minuter räknas som avvikande och bör ses över. Har man dock inte slutat blöda efter 15 minuter så slutar de tidtagningen och plåstrar om såret eftersom det då inte längre spelar någon roll om man blöder i fler minuter, det är lika illa om du blöder i 17 eller 20 minuter man har då alltså något stort fel på blodet. 

Mitt sår blödde i 16 minuter och sedan beslutade sköterskan att det var dags att plåstra om mig, så det gjorde hon. Sedan stack hon mig med en kanyl i andra armen och drog ut 6 provrör med blod som skulle på analys för att konstatera felet som jag har i mitt blod. 

Så fick jag en ny tid till på tisdag nästa vecka, eftersom jag då måste in till Karolinska för att testa en medicin som kan stoppa upp blodet lite under perioder då jag ex, behöver opereras. 

Men tills dess att jag har fått provsvaren, fått veta vilken typ av blödningsbenägenhet jag har och innan Karolinska har gett Nyköpings sjukhus ett klartecken, så får jag inte opereras eftersom risken är stor att jag åter igen genomgår en operation som orsakar blodförlust och stora blödningar. 

Så nu väntar jag..  Och förhoppningsvis får jag opereras i slutet på nästa vecka eller i början av veckan därpå. 

Jag förstår att det är nödvändigt med väntan och jag förstår att Nyköping inte får göra något innan de fått godkännande, men det suger rent ut sagt.. 

Smärtan som jag lever dagligen med är outhärdlig och jag vill bara sova och gråta, men inte fan kan jag göra något utav det.. Av någon anledning vill mina tårkanaler inte fungera när det kommer till smärta och sömn är det svårt att få när man bara vänder och vrider sig i smärta hela nätterna. 

Man vet att det är illa när inte ens morfin lindrar smärtan, när man får så ont att allt man kan göra är att kura ihop sig till en boll på badrumsgolvet och hoppas på att smärtan magiskt ska försvinna. "/

Men jag ger inte upp! 

Jag ska kämpa och jag ska se allt det positiva i mitt liv och det gör jag också. 

Jag har världens underbaraste dotter som kramar om mig och säger att hon älskar mig, och när hon ser att jag har ont kramar hon om mig en extra gång, blåser och pussar på mig, 

Att se hennes vackra ansikte är det som får mig att vilja kliva upp på morgonen. Hon är den som får mig att hålla igång med både matlagning, städning och bakning, trots att jag egentligen inte alls har kraften kvar. Att känna hennes närhet när hon kryper upp bredvid mig i soffan och säger "mamma, jag älskar dig", det är den bästa känslan i världen <3 

Sen har jag min helt fantastiskt underbara älskling, som trots mitt gnäll och jämrande om nätterna och dagarna håller mig nära och berättar om och om igen att allt kommer ordna sig, att jag bara behöver hålla ut ett litet tag till, för sen är den svåra biten över. 

Han som när jag får så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen sitter vid min sida och berättar att han finns där, han som om och om igen säger att han älskar mig mer än allt och att han aldrig kommer lämna min sida och han som får mig att känna mig vacker trots att magen är svullen som om jag vore gravid och vätskan som samlats i min kropp så att jag ser ut som en flodhäst. Det är mannen i mitt liv, och honom  släpper jag aldrig för utan honom hade jag aldrig klarat av allt detta. 

Dennis och Tove, de är dom jag lever för och det är dom jag kommer hålla mig vid liv för! 

Inget kan stoppa mig ifrån att ställa mig upp igen så länge jag har dom vid min sida, det spelar ingen roll hur sjuk jag än blir eller hur mycket jag än får gå igenom, för så länge jag har dom så är jag stark <3<3<3

Ännu en operation.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg, så åkte jag till läkaren i onsdags och precis som jag antog så var jag inte gravid även om jag har alla tänkbara symptom för det.
Hos läkaren gjorde jag ett ultraljud för att se om man kunde hitta vad som var orsaken till alla symptom och mycket riktigt gjorde dom det. Jag har nämligen fått en cysta som är ca 5 cm i diameter, dock är det inte en vanlig cysta utan det växer något i denna cysta, dock är dom inte helt säkra på vad som växer där. Läkarna misstänker att det är en "tvillingcysta" men kan inte vara helt säkra förens de opererat ut den, så därför ska jag opereras så fort som möjligt.
Men eftersom jag mitt blod inte koagulerar som det ska så måste jag först upp till Karolinska för att göra en utredning på hur mitt blod ser ut och är det så illa som dom misstänker så måste jag opereras där istället för i Nyköping.

Det var i alla fall väldigt jobbigt att höra att jag skulle behöva opereras ännu en gång, men samtidigt vet jag ju att det behövs.
Nu är det bara hoppas på att det inte behöver bli fler operationer eller ingrepp efter det här, men tyvärr lär det inte bli som jag hoppas. !/

Så just nu är det mycket tankar som snurrar i huvudet, som man kanske kan förstå.

Dock fanns det en sak som gjorde mig glad i det hela, och det var Dennis svar på hur han kände ifall det skulle ha varit en graviditet (alltså innan jag vi fick veta vad som var fel). Han sa nämligen att även om det inte var en graviditet som vi planerat så hade han ingen panik över det hela, och att det inte hade varit så illa om det var en graviditet. För vi skulle ha fixat det ändå, även om våra planer på när vi vill ha ett syskon till Tove ser annorlunda ut. Och han vill ha barn med mig sen (när vi planerat för det), och han vill leva sitt liv med mig. <3

Nu var det ju inte en graviditet, så vi behöver inte tänka mer på det. Men det var ändå på något sätt skönt att höra att han inte hade tyckt det var en dålig sak, det fick liksom min panik att släppa. :)

Men men, nu är jag i alla fall sjukskriven och försöker få ordning på allt som pågår just nu. Det första är ju att på måndag åka in till Karolinska för att ta proverna och sen får jag planera saker där utifrån.

Dock betyder det här att mina planer om fitcamp inte kommer fungera då jag får lov att ta morfin som smärtlindring och sen kommer operationsärret behöva läka innan jag kan börja träna.

Men det gör inget, jag försöker se det positiva i livet.
Jag har ju trots allt världens underbaraste dotter och världens underbaraste sambo! <3


Dock är min älskling på kryssning just nu tillsammans med alla andra killar kring familjen, så jag och Tove spenderar kvällen och natten hos mamma, med min kusins barn Jonathan och Beatrice. :)

Supermysigt tycker jag att det är och Tove hon har jätteroligt så det är superbra.

Sen blir vi kvar här över natten så att jag kan ta mina smärtstillande trots att Dennis inte är hemma, för nu har jag mamma här som kan hjälpa mig om det är något som blir fel. :)

Men jag saknar min älskling väldigt mycket <3

När kroppen säger ifrån

Nu var det ett tag sen jag bloggade, jag har inte riktigt hunnit blogga eftersom det är så mycket som händer just nu.. Men en del av det vill jag inte skriva om här och det har sina anledningar. 

När det kommer till plugget så går det okej, jag hamnade efter en del i förra veckan, men nu börjar jag komma ikapp igen och på fredag ska jag in till skolan för att få lite extra hjälp med det som ska göras, samt att jag ska göra lite prov osv då. 

I fredags var jag och Tove över en sväng till underbara Krisse och Erik medan Dennis jobbade, skönt att prata av sig lite. Krisse är ju den som står mig närmast av alla "utomstående" och hon är den ända kompisen jag känner att jag verkligen kan dela mina tankar med. 

Och jag saknar henne så fruktansvärt mycket nu när vi inte träffas allt för ofta. <3 

På kvällen när vi kommit hem och Dennis kommit hem, då hade vi lite filmmys och myste lite. Sen var det dags för lillskrutt att sova, så jag och Dennis fick fortsätta myset på egen hand. :) <3 

På lördagen blev det att göra en hel del ärenden och sedan påbörja maten eftersom Dennis familj och mina föräldrar skulle komma hit på besök och käka med oss. 

Det blev en riktigt mysig kväll och det kändes roligt att våra föräldrar äntligen fick träffa varandra. 

En helt lyckad kväll tycker jag och jag. 

På söndagen kom Jacob och Elin hit och umgicks med oss hela dagen, och det var riktigt trevligt. 

Kändes kul att få träffa Elin lite mer och lära känna henne mer, Jacob har jag ju känt i väldigt många år så honom behöver jag ju inte lära känna. 

Men det var i alla fall trevligt att dom kom hit. 

Senare på kvällen hände det väl inte sådär jättemycket tror jag!? Minnet är bra men kort. x)

Måndagen hände det inte så mycket, jag var hemma med Tove som var lite förkyld, sen kom Dennis hem och då gjorde vi inget speciellt vad jag minns. Eller jo, vi kollade lite på film och myste i soffan. 

Igår pluggade jag lite, tills jag somnade i soffan.. Av någon anledning har jag varit väldigt trött på sistone, jag tror att det kan ha att göra med att jag inte har ätit som jag ska. 

Jag svimmade nämligen i duschen i förra veckan och när jag tänkte efter så hade jag inte ätit på ett tag. Jag och Dennis lagar mat osv, men av någon anledning är jag bara inte hungrig och då har det blivit så att dom har ätit men inte jag. 

Men nu har det blivit en ändring på det, nu för jag en matdagbok och i nästa vecka börjar jag träna så då ska jag även föra en träningsdagbok. 

För nu har jag bestämt mig för att jag ska skaffa mig sunda vanor istället för mina osunda vanor. 

Senare på kvällen åkte jag till Björnlunda för att gå på ett informationsmöte om fitcamp, från och med måndag så ska jag gå på en strikt diet och en strikt träning i fyra veckor, sedan ska jag träna tillsammans med en grupp människor som också ska gå fitcamp. 

När jag väl kom hem från mötet så var det bara någon timme innan jag och Dennis skulle gå och sova, så vi passade på att mysa lite och sen drog vi ut lite på tiden så att vi gick och la oss en timme efter planerat. 

Idag har jag i princip bara pluggat, och pratat med gyn.. 

Jag ska nämligen åka in till gyn ikväll för att få ett ultraljud eftersom jag har fått en massa konstiga symptom.

Jag har nämligen sedan slutet på förra veckan varit trött, haft ont i livmodern, ömma bröst (det känns som om dom ska explodera), brösten har svullnat upp (så nu har jag fått tillbaka "E-F kupa" i bh-storlek), och så har vi illamåendet.. 

Och jag vet att ni tänker att det låter som om jag är gravid.. Men det kan jag säga att jag definitivt INTE är, det första är att jag har en hormonspiral och det andra är att jag har testat mig och det visade negativt. Så det tackar vi för.. Jag vill nämligen inte bli gravid just nu. 

Men i alla fall, ikväll ska jag göra ett ultraljud för att se så att jag inte har en massa vätska som ligger bakom livmodern eller så. 

Men men nu ska jag nog gå och plugga en liten stund igen.