Operationen och tiden runt den.

Den senaste tiden har varit både hektisk och jobbig, men det känns lite som om allt det jobbiga snart är över.. Eller jag hoppas i alla fall på det. 

Samma dag som jag åkte till Karolinska för att få testa medicinen fick jag även ännu mer ont vilket gjorde att jag blev tvungen att åka in till Nyköpings sjukhus senare på kvällen också. 

Där upptäckte de att cystan hade brustit och efter en hel del prover och scanning av nedre delen av buken fick jag beskedet att klumpen som varit i cystan var borta och att det nu bara var att vänta ut smärtan eftersom den skulle upphöra precis som med vanliga cystor när kroppen tagit rätt på "resterna" av cystan. 

Så det var bara åka hem och vänta ut det hela, smärtan blev "bättre" och jag kunde äntligen röra lite mer på mig, men det dröjde inte länge innan en ny våg av smärtor och kramper från nedre magen kom. 

Så den 19e klarade jag inte längre av smärtorna, jag blev tvungen att söka akut hjälp ännu en gång. 

Men den här gången släppte de inte hem mig utan jag fick beskedet att en akutoperation skulle utföras den kvällen eftersom de inte kunde se vad som hände i kroppen med hjälp av bara ultraljud. 

När läkaren kom in på kvällsskiftet läste hon om min blödarsjuka i journalen och frågade mig om vi kunde vänta med operationen tills tidigt på morgonen efter istället eftersom hon ville kunna ha en bättre kontakt med Karolinska och för att hon inte "vågade" operera mig när dom inte var full personalstyrka. Och det gick jag med på, så natten blev lång trots att jag fick morfin så vaknade jag var och varannan minut med extrema smärtor. 

När jag sen vaknade på fredagsmorgonen  smsade jag lite med Dennis innan sköterskan kom in och sade att jag skulle in och opereras.

Väl nere i operationssalen var jag fullt uppkopplad till alla dessa slangar och sladdar, men min väntan blev ändå väldigt lång eftersom personalen uppe på avdelningen där jag låg inte hade gett mig medicinen som skulle hjälpa mitt blod att koagulera. Jag hör hur det pratas en hel del i operationssalen men det är ingen som berättar vad som händer, så tittar en sköterska på mig och frågar om jag har fått reda på varför allt dröjer så mycket och jag svarar "Nej, jag har förstått att något är fel men jag har inte en aning om vad som står på". 

Då sätter hon sig bredvid mig och säger lugnt att de skulle gett mig medicinen på avdelningen, men att eftersom den inte fanns i deras "medicinförråd" så hade dom struntat i att ge mig den. 

Detta gjorde alltså att kirurgen samtalade med koagulationsenheten på Karolinska för att kunna höra om dom kunde ge mig medicinen intravenöst istället och efter ett långt tag kom de in med medicinen som de gav mig lite i taget utav i 10 minuter och sedan fick jag sövas och operationen kunde då startas.
Dock innebar allt strul att de behövde fler infarter och därför behövde dom sticka mig flera gånger i väntan på operation och när jag vaknat visade det sig att dom stuckit mig en hel del när jag sovit också.

När jag vaknade upp flera timmar senare skrek jag av smärta, jag kallsvettades och kunde inte riktigt få ut några ord. Allt jag minns var att en sköterska på uppvaket kom springandes och sedan gav hon mig morfin, detta upprepades ett antal gånger. Så nästa gång jag vaknade var det för att jag inte längre andades, maskinen som mäter puls och syreupptagning skrek för fulla muggar och sköterskorna kom springandes, allt jag minns sedan är att en sköterska tog i mig och sa "Anneli, du måste andas, andas in, andas ut" Sen somnade jag igen, och även detta upprepades ett antal gånger, paniken som uppstår när man bara inte andas, det var som om min kropp gett upp. 

Men sköterskan förklarade även varför det hände, och tydligen hade det med narkosen och morfinet att göra. Mina andningsreflexer var inte riktigt "aktiva" och därför slutade jag andas. 

Väl uppe på avdelningen fick jag inte veta någonting om vad som hänt under operationen och tragiskt nog skulle det dröja tills på söndagen innan jag fick veta vad som hänt och vad de hade hittat. 

Jag låg i alla fall inlagd från till söndagen, men bortskämd blev jag i alla fall. Dennis kom efter jobbet på fredagen och hälsade på mig och där var han med mig tills kl 1 på natten. På lördagsförmiddagen kom både han och Tove och hälsade på och där stannade de tills kl 20.00 på kvällen då de behövde åka hem eftersom Tove behövde sova. 

Sen kom dom och hämtade mig på söndagen då jag valde att åka hem eftersom jag inte kunde sova på sjukhuset. 

Jag ansåg att jag hellre sover hemma och läker hemma istället för att ligga där och bara må dåligt. 

I alla fall, så hittade dom en hel del ärrvävnad och en hel del sammanväxningar i buken på mig under operationen. 

De kunde lossa en del av sammanväxningarna, men tyvärr inte alla. Så nu lever jag med vetskapen om att min tjocktarm sitter ihop med min livmoder, den sammanväxningen var nämligen för "svår" för att dom skulle kunna ta bort den, deras ord var att "det hade blivit farligt att försöka". 

Jag har googlat en hel del på hur detta kan påverka ev. graviditet i framtiden, men inte hittat något konkret om det. 

Men som tur är att jag har ett återbesök inbokat med läkaren som opererade mig, så då hoppas jag att hon kan besvara en del av mina frågor. 

Sen efter det har jag fått åka in med fler smärtor som kommit pga olika anledningar. 

Nu hoppas jag bara på att allt ska bli bra, för just nu sitter jag med hög feber, förkylning och mår kasst. Men mina tankar är fortfarande positiva, för nu kan det bara bli bättre. :)

Så nu vet ni varför jag inte riktigt orkat med bloggen, men jag ska göra mitt bästa för att hålla den uppdaterad i fortsättningen. :)