Som ni säkert läste i mitt inlägg från i lördags så väntar jag på att en operationstid ska bokas, men tyvärr lär jag få leva med den här extrema smärtan ett tag till.
Jag var som sagt igår in och tog prover på blodet för att se hur mitt blod koagulerar och hur pass illa det är. Precis som jag vetat i princip hela mitt liv (men som läkarna inte lyssnat på) så har jag svårt att sluta blöda, blöder lätt och får lätt blåmärken. Nu har även läkarna konstaterat detta..
Jag och Dennis åkte in till Karolinska sjukhuset i Solna för att jag skulle få provtagning och få göra ett test för att se hur lång tid det tar innan jag slutar blöda, testet går till såhär:
En sköterska ristar lite i armen så att man får ett litet ytligt "skärsår" (inte större än 2 mm långt och inte bredare än ett "papercut") på armen, sen låter de såret blöda medan de tar tid på hur länge man blöder. En människa med "normalt blod" blöder i absolut max 8 minuter men inte längre än så, allt över 8 minuter räknas som avvikande och bör ses över. Har man dock inte slutat blöda efter 15 minuter så slutar de tidtagningen och plåstrar om såret eftersom det då inte längre spelar någon roll om man blöder i fler minuter, det är lika illa om du blöder i 17 eller 20 minuter man har då alltså något stort fel på blodet.
Mitt sår blödde i 16 minuter och sedan beslutade sköterskan att det var dags att plåstra om mig, så det gjorde hon. Sedan stack hon mig med en kanyl i andra armen och drog ut 6 provrör med blod som skulle på analys för att konstatera felet som jag har i mitt blod.
Så fick jag en ny tid till på tisdag nästa vecka, eftersom jag då måste in till Karolinska för att testa en medicin som kan stoppa upp blodet lite under perioder då jag ex, behöver opereras.
Men tills dess att jag har fått provsvaren, fått veta vilken typ av blödningsbenägenhet jag har och innan Karolinska har gett Nyköpings sjukhus ett klartecken, så får jag inte opereras eftersom risken är stor att jag åter igen genomgår en operation som orsakar blodförlust och stora blödningar.
Så nu väntar jag.. Och förhoppningsvis får jag opereras i slutet på nästa vecka eller i början av veckan därpå.
Jag förstår att det är nödvändigt med väntan och jag förstår att Nyköping inte får göra något innan de fått godkännande, men det suger rent ut sagt..
Smärtan som jag lever dagligen med är outhärdlig och jag vill bara sova och gråta, men inte fan kan jag göra något utav det.. Av någon anledning vill mina tårkanaler inte fungera när det kommer till smärta och sömn är det svårt att få när man bara vänder och vrider sig i smärta hela nätterna.
Man vet att det är illa när inte ens morfin lindrar smärtan, när man får så ont att allt man kan göra är att kura ihop sig till en boll på badrumsgolvet och hoppas på att smärtan magiskt ska försvinna. "/
Men jag ger inte upp!
Jag ska kämpa och jag ska se allt det positiva i mitt liv och det gör jag också.
Jag har världens underbaraste dotter som kramar om mig och säger att hon älskar mig, och när hon ser att jag har ont kramar hon om mig en extra gång, blåser och pussar på mig,
Att se hennes vackra ansikte är det som får mig att vilja kliva upp på morgonen. Hon är den som får mig att hålla igång med både matlagning, städning och bakning, trots att jag egentligen inte alls har kraften kvar. Att känna hennes närhet när hon kryper upp bredvid mig i soffan och säger "mamma, jag älskar dig", det är den bästa känslan i världen <3
Sen har jag min helt fantastiskt underbara älskling, som trots mitt gnäll och jämrande om nätterna och dagarna håller mig nära och berättar om och om igen att allt kommer ordna sig, att jag bara behöver hålla ut ett litet tag till, för sen är den svåra biten över.
Han som när jag får så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen sitter vid min sida och berättar att han finns där, han som om och om igen säger att han älskar mig mer än allt och att han aldrig kommer lämna min sida och han som får mig att känna mig vacker trots att magen är svullen som om jag vore gravid och vätskan som samlats i min kropp så att jag ser ut som en flodhäst. Det är mannen i mitt liv, och honom släpper jag aldrig för utan honom hade jag aldrig klarat av allt detta.
Dennis och Tove, de är dom jag lever för och det är dom jag kommer hålla mig vid liv för!
Inget kan stoppa mig ifrån att ställa mig upp igen så länge jag har dom vid min sida, det spelar ingen roll hur sjuk jag än blir eller hur mycket jag än får gå igenom, för så länge jag har dom så är jag stark <3<3<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar