Vad hände!?

Ja, en bra fråga är ju faktiskt vad hände?
(Ett tips till er som inte vill läsa om traumat och blodet, hoppa ner i texten till efter den feta texten där det står "Men nog om det")

Jag skulle ju som jag skrev i mitt tidigare inlägg opereras sagt och gjort. 

Vi kom till sjukhuset kl 7.30 precis som vi skulle, jag anmälde mig och betalade sedan gick vi upp till avdelningen där jag skulle få ett rum och operationskläder. Och tanken var ju att Dennis skulle följa med mig in på avdelningen för att vänta med mig tills jag skulle opereras, men såklart hade jag oturen med mig.. Det var nämligen besöksförbud på avdelningen eftersom dom inte ville ha vinterkräksjukan på avdelningen. 

Som tur var så ordnade en sköterska så att jag kunde få sitta med Dennis nere i caféet i entrén till 1 timme innan jag skulle opereras, för då blev jag tvungen att gå upp till rummet, byta om och få lite dropp osv. 

Operationen gjordes och dom blev tvungna att ta bort mer än dom hade väntat sig, vilket i sig inte var någon fara för operationen i sig "gick som den skulle", eller det var i alla fall vad dom sa.. 

Allt kändes så overkligt, jag hade inte jätteont och inga direkta problem efter operationen, lite ont i halsen efter slangen bara men det är ju fullt normalt. Såklart tänkte jag att jag kanske hade turen med mig för en gångs skull, men det skulle visa sig på julaftonskvällen att jag hade fel, men det återkommer jag med. 

Mamma hämtade mig från sjukhuset och allt var så skönt, inga problem, inte så mycket värk och inga cellförändringar. När jag väl kom hem, då blev det att bara ta det lugnt och försöka vila lite eftersom jag ändå gått igenom en operation. 

Julafton: 

Dagen började med att vi åkte till Dennis mormor och morfar för att fira jul med dom, Dennis föräldrar och bror. Vi åt god mat, och hade jättetrevligt. Tove blev såklart överlycklig när tomten kom med julklappar till henne och jag fick jättefina presenter av Dennis och Tove. 

Sen fikade vi lite, pratade och hade det allmänt trevligt och jag kan säga att jag hade verkligen inte kunnat önska mig en bättre julafton. Det var verkligen supermysigt. 

När vi skulle åka hem tänkte vi att vi kunde svänga förbi hos mina föräldrar en snabbis och dricka en kopp kaffe innan vi skulle hem, där var det också jättetrevligt.

Men sen kände jag det.. Det började göra ont i magen och det började komma ut en hel del blod. Efter att ha behövt gå på toa för att stanna dar i 30 minuter eftersom det var som en vattenkran som droppade blod i snabb takt, då bestämde jag mig för att det var dags att ringa in och fråga vad jag skulle göra. Efter att ha förklarat läget att jag faktiskt under de här 30 minuterna hade förlorat ca 5 dl blod, då var det inte längre frågan om ifall jag skulle åka in utan hur fort jag kunde ta mig dit.. 

Mamma som var vid min sida hämtade Dennis och förklarade läget och Dennis var helt med på att han skulle köra in mig till sjukhuset. 

Väl utanför sjukhuset mötte vi en sköterska som också skulle in men som hade glömt sitt passerkort, hon frågade hur det var med mig och ifall jag skulle in och det skulle jag ju. Jag sa att jag kände att blodet var på väg och efter en del krångel med att ringa avdelningen så kom vi tillslut in i entrén. 

Hon gjorde sitt bästa för att jag så snabbt som möjligt skulle komma upp till avdelningen, men det räckte inte hela vägen tyvärr.. 

Jag hann gå några steg in mot hissarna när jag helt plötsligt stannade upp och blodet forsade, mina kläder, skorna, golvet.. Ja, allt var täckt i blod. Snabbt fick hon ner mig i en rullstol som jag fick åka upp till avdelningen i. 

Uppe i undersökningsrummet hör jag paniken i hennes röst när hon säger "Det är blod överallt, i entrén, i hissen, i hallen, ja överallt och någon måste torka bort det". 

Rummet fylldes snabbt av sköterskor som hjälpte mig till en brits, sen hjälpte dom mig att få av de blodiga kläderna och att komma i en operationsskjorta, efter en kort stund kom läkaren. 

Han sa "jag förstår om det är jobbigt, men jag tror inte att blödningen kan vara så stor", sen reste jag mig från britsen för att sätta mig i gynekologstolen och man såg verkligen oron i hans blick när han tittade på den stora blodpölen som samlats på britsen där jag några minuter suttit. 

Efter att han tömt mig på en hel del blod som låg samlat i mig så konstaterade han snabbt att jag var tvungen att åka ner på operation igen, jag förlorade för mycket blod och alldeles för snabbt. 

Operationen tog ca 2 timmar, under den tiden förlorade jag en hel del blod men dom lyckades stoppa den värsta blödningen genom att bränna blodkärlen i tappen, sy och lägga in två operationsdukar med medel som skulle stoppa blödningen, När jag vaknade efter operationen var jag förtvivlad och ville bara ha Dennis vid min sida, tårarna forsade när dom sa att jag skulle till uppvaket innan jag skulle få se honom igen. Men eftersom jag hade panik och vaknade mer och mer av att jag grät så fick jag åka ner till avdelningen igen. 

Där satt han och väntade och jag kunde äntligen bli tröstad. Hela kvällen satt han bredvid min säng och höll mig i handen. I den stunden kände jag att jag kunde slappna av tillräckligt för att somna.

Dagen efter åkte vi hem, men kom tillbaka in igen eftersom jag bara kräktes upp allt jag fick i mig, så det blev ännu en natt på sjukhus med dropp. 

Tur är att det är bättre nu, jag känner mig bättre i alla fall. Visst vet jag att jag fortfarande har problem. Jag tror att jag har en infektion på gång då jag bara får ondare och ondare för varje dag som går. Men jag kan i alla fall se framåt och hoppas på att allt blir bra i slutändan. 

Men nog om det.. 

För ett år sedan sa världens underbaraste krisse "2014 måste bli ditt år, du måste få lite tur i livet nu". Tyvärr blev det ju inte riktigt så, men nytt år, nya tag.

För även om jag det senaste året har haft väldigt mycket motgångar så har jag en händelse som väger upp allt det dåliga och som gör att mitt 2014 varit ett av de bästa åren i mitt liv! 

2014-04-19, dagen då jag för första gången lärde känna Dennis. 

Morgonen den 19e då Pelle stannade bilen utanför mamma och pappas hus för att plocka upp mig eftersom vi skulle till Elmia, i bilen satt 3 personer som jag kände väl, men också någon som för mig var helt "ny". 

Men det var inte förs på kvällen som vi verkligen fick kontakt med varandra, då både jag och Dennis blivit mer eller mindre meddragna till Gnesta för att dricka och bara ha kul. 

Den kvällen slutade med att jag sov i Dennis famn, vi bestämde oss för att träffa varandra igen dagen efter, och några dagar efter det osv. 

Det ena ledde till det andra och jag föll för honom, jag föll så hårt man bara kan falla! Och jag kommer aldrig att ta mig upp ur det här. Den 11 maj pratade vi och bestämde oss för att vi var ett par, den 11e maj i bilen utanför mina föräldrars hus sa han "Jag älskar dig" till mig för första gången och jag trodde mitt hjärta skulle slå ut ur bröstkorgen på mig, så underbart lycklig var jag att få finnas vid hans sida. 

Men det var inte heller bara mig han tog med storm.. Tove älskade honom från första stund och om man frågar henne så är Dennis hennes och ingen annans. Att se hur duktig och omhändertagande han var med henne gjorde mig ännu mer fast vid honom.  

Jag hade äntligen funnit någon som fick mig att känna mig hel! Min andra hälft, mitt hjärta och mitt livs kärlek. Aldrig har jag älskat och känt mig så trygg, så hel och så lycklig som med honom. 

Han och Tove är min värld och utan dom vet jag inte vad jag hade tagit mig till. 

Nu snart 8 månader efter att vi bestämde oss för att vi var ett par, så bor vi ihop, är världens lyckligaste par och har den mest underbara lilla familjen som finns <3
Jag älskar er nu och för evigt <3

Dagens citat får bli något som jag och Dennis ofta säger till varandra. 

Dennis- Alltid du och jag

Jag- För evigt

Dennis- För alltid 

Åtta timmar kvar

Äntligen!!! 

Ja, nu kan jag faktiskt gå ut med lite positiva nyheter (Dom är i alla fall positiva om man frågar mig). 

Jag är ju som ni säkert redan vet arbetslös för tillfället, och i höstas sökte jag lite kurser på Komvux eftersom jag vill plugga upp mina betyg som jag missade när jag under min tid på gymnasiet blev gravid. 

Och i förra veckan var jag in till Campus i Nyköping för att prata med en studievägledare om hur jag skulle gå till väga med allt, och hon hjälpte mig så att jag kunde lägga till lite fler ämnen såhär i efterhand. Så nu ska jag från och med Januari till och med Juni studera heltid.

Vilket för mig är en stor lättnad, inte bara för att jag äntligen får mina betyg utan även för att jag nu med all säkerhet kan säga att jag har en säker inkomst under den här tiden. Nog för att jag fortfarande har lite lön kvar att få ut från mitt gamla jobb, men det kommer ju inte räcka hur länge som helst, men som sagt eftersom jag ska få studera 100% på vårterminen så kommer jag vara berättigad CSN. 

Så nu behöver jag inte ens behöva gå och oroa mig för att Dennis ska behöva stå för alla kostnader från när mina lönepengar tar slut tills dess att jag fått en ny inkomst, för nu är även det löst. :) 

Jodå, mer goda nyheter kommer det ;) 

I förra veckan fick jag även meddelande från Flygvapnets frivilliga om att jag kommit med som medlem där och att jag den 27e juni ska få gå GU-F om allt går enligt planerna! 

I helgen har vi dessutom vårdat min bil lite, så nu är den vit igen, den har fungerande torkare fram och bak, grillen är lackad, torkararmarna till lyktornas torkare är borta och dessutom är alla grymt fula tejpränder borta. 

Tack till er underbara som hjälpt mig med bilen så att den blev färdig innan operationen, ni anar inte hur mycket det betyder!

Så just nu är jag så jäkla glad över så mycket, vilket gör det lite lättare för mig att hantera det jobbiga som pågår just nu.

För om 8 timmar ska jag vara på Nyköpings sjukhus för att bli tilldelad en säng och sedan få vänta på operationen. 

Dennis har sagt att han ska köra mig till sjukhuset och vara där med mig tills dess att han måste åka till sitt jobb, vilket är skönt för lilla mig som fortfarande hatar sjukhus och allt som har med det att göra. 

Efter operationen ska mamma komma och hämta mig eftersom jag inte får köra bil samma dag. 

Såhär timmar innan jag ska åka dit så känner jag nervositeten ökar och oron finns där, tankarna "tänk om" ploppar upp i huvudet ganska mycket just nu. Men tack och lov har jag världens underbaraste sambo som stöttar mig och finns här för mig. 

Dennis är den som får mig att känna att allt kommer ordna sig, om och om igen berättar han för mig att han alltid kommer att finnas vid mig, att han älskar mig, att allt kommer bli bra och att jag inte står ensam utan att vi ska klara det här tillsammans och att han oavsett vad kommer att finnas här för mig. 

Min kärlek för dig Dennis är för evigt <3 

“My bounty is as boundless as the sea,

My love as deep; the more I give to thee,

The more I have, for both are infinite.” 

― William Shakespeare, Romeo and Juliet

En vecka kvar till operation

Nu var det ett tag sen jag skrev igen, måste ju erkänna att jag kanske är lite lat när det kommer till bloggfronten men vad gör väl det!? :P 

Dagarna går så himla fort vilket i sig är ganska så skönt eftersom jag ska ta upp studierna igen efter nyår, så jag längtar sjukt mycket och hoppas verkligen att allt ska gå enligt planerna. 

För några dagar sen fick jag ett mindre roligt besked och detta är vad jag fick på posten: 

Jag ska alltså opereras dagen innan julafton.. Det var ju kanske inte riktigt min önskning men vad ska man göra!? Det är bara hålla tummarna på att allt går precis som det ska och gör det inte de, ja då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Men hem ska jag i alla fall tills på julafton! 

Man får se det positiva i det hela för att göra saken lite lättare och det positiva är ju faktiskt att jag äntligen fått en tid och att nu SKA cellförändringarna bort. 

Det dom gör under operationen är att dom skär bort en bit av livmodertappen (så mycket som behövs för att få bort cellförändringarna), sen skickas det dom skurit bort på analys för att kunna fastställa exakt vilken typ av cellförändringar jag har och därefter får jag en behandlingsplan på vad som kommer efter. 

Men nog om det. 

Annars då!? 

Det går lite i vågor just nu. Jag mår i sig ganska okej psykiskt även om jag har haft så många fler problem som dykt upp än vad jag skrivit om här, men jag väljer att inte lägga energi på det utan jag håller fast vid att jag ska tänka positivt kring allt som händer. Inget och ingen kommer kunna stoppa mig ifrån att tänka att jag ska överleva och jag ska klara allt detta, hur jobbigt det än må vara så ska jag bara klara av det!

Fysiskt har jag extremt ont, och det är väl det som är mitt största problem just nu.. För smärtan som kommer från nedre delen av magen är extrem, jag orkar liksom inte alltid röra på mig, jag får kramper när jag ligger ner och det är klart att det tär lite på en när man går runt och har ont 24/7. 

Men förhoppningsvis blir jag av med smärtan när allt är klart. :) 

För övrigt har jag fått väldigt många positiva besked som jag håller hårt i, för varje gång det händer något negativt då har jag mina positiva besked och tankar att hålla mig fast vid! 

Och just nu är det studier, jag fick en liten kusin i söndags, jag fick andra bra besked i förra veckan och det bara rullar på med positiva tankar. 

xoxo

Min stöttepelare i stormen.

Det har nu gått ca 1 ½ vecka sedan jag skrev ett inlägg sist, så jag tänkte uppdatera lite om hur allt går för mig osv. 

Cellförändringarna är kvar, jag har ännu inte fått veta när jag ska opereras men jag ska få prata med operationsavdelningen imorgon för att få en lite mer "akuttid". Detta eftersom mina symptom bara blir värre och värre. 

Jag har nu så ont att jag får svårt att stå till och från, och smärtan får mig att inte riktigt veta vart jag ska ta vägen emellanåt. Sen är det ju "dom där andra symptomen" som blir värre, tätare och håller i längre än tidigare. 

Så jag pratade med gyn idag angående mina symptom och dom sa till mig att prata med operationsavdelningen så att jag kan få operera bort mina cellförändringar så fort som möjligt, så det ska jag göra imorgon. 

Sen ska ju Tove liten få skolas in på dagis från och med imorn, hon har ju bytt dagis nyligen så det ska bli kul att få vara med henne på det nya dagiset. 

Hon skulle ju ha skolats in förra veckan, men eftersom hon fick så pass allvarlig krupp att ambulansen blev tvungna att komma hit för att hjälpa henne att få syre, så tyckte jag att det var bättre att hon var hemma förra veckan. 

Och som tur är så ska hon nu få komma till en läkare som kan ge henne rätt mediciner för kruppattackerna så att hon slipper på nedsatt syretillförsel när hon får sina attacker. 

Sen då!? 

I fredags var Dennis på middag med sitt jobb på kvällen, så jag och Tove åkte hem till Krisse och Erik en liten stund på kvällen eftersom det var så tråkigt att sitta hemma själva. 

Men vi stannade inte så länge eftersom vi skulle till Norrköping på lördagen. 

I lördags åkte vi som sagt till Norrköping för att köpa slalomskidor till Tove, så nu har hon fått sitt första par skidor och pjäxor. :) 

Sen åkte vi in till centrum och handlade nya ytterkläder och vinterskor till lilla fröken och när vi var på HM mötte Malin upp oss. 

Så vi satte oss på ett fik och pratade en massa, och jag tror lite att Malin är en av Toves favoritpersoner! För varken jag eller Dennis dög när Tove hade träffat Malin. 

Själv tyckte jag att det var riktigt kul att träffas igen även om det var några år sedan sist, men det är en tjej jag verkligen har saknat. Hon var trots allt den som förgyllde min tid på fordon i Norrköping mest. Sen så är hon en så grymt underbar person!

Dock åkte både jag och Dennis på feber lagom till när vi kom hem, så det blev filmmys resten av kvällen istället för att åka iväg och göra annat. 

Igår åkte vi hem till mina föräldrar eftersom vi lovat att Tove skulle få träffa deras nya valp Åtix innan hon skulle till Christian. Så vi åkte dit och var där en stund, sen blev det att åka hem och ha mer filmmys eftersom Dennis började få feber igen. 

Idag har varit sisådär, det har varit en sån där dag då jag bara inte orkar.. 

Så jag gjorde en köttgryta i morse eftersom Dennis ville ha matlåda och mat, och efter det har jag spelat lite ps4 och bara latat mig eftersom jag inte har lust att göra någonting alls. 

Jag måste bara säga att jag har den mest fantastiska och underbara sambon i världen! 

För mitt i allt mitt kaos och alla mina problem så står han där som min stöttepelare i stormen, han är den som håller mig nere på jorden när jag är på väg att blåsa bort, och när jag känner att jag bara vill ge upp då uppmuntrar han mig att fortsätta kämpa och när jag känner oron komma krypandes inför vad som kommer att hända "i värsta fall", då lugnar han mig och får mig att känna mig trygg. 

Aldrig har någon fått mig att känna mig så här säker, aldrig har någon fått mig att må så här "bra" i mitt kaos och aldrig har jag trott att det funnits någon så perfekt och underbar som Dennis! 

Men nu har jag honom i mitt liv och nu vet jag att jag aldrig någonsin vill släppa taget om honom! 

Han och Tove är lyckan i mitt liv! <3 

“Doubt thou the stars are fire;

Doubt that the sun doth move;

Doubt truth to be a liar;

But never doubt I love.” 

― William Shakespeare