Vad hände!?

Ja, en bra fråga är ju faktiskt vad hände?
(Ett tips till er som inte vill läsa om traumat och blodet, hoppa ner i texten till efter den feta texten där det står "Men nog om det")

Jag skulle ju som jag skrev i mitt tidigare inlägg opereras sagt och gjort. 

Vi kom till sjukhuset kl 7.30 precis som vi skulle, jag anmälde mig och betalade sedan gick vi upp till avdelningen där jag skulle få ett rum och operationskläder. Och tanken var ju att Dennis skulle följa med mig in på avdelningen för att vänta med mig tills jag skulle opereras, men såklart hade jag oturen med mig.. Det var nämligen besöksförbud på avdelningen eftersom dom inte ville ha vinterkräksjukan på avdelningen. 

Som tur var så ordnade en sköterska så att jag kunde få sitta med Dennis nere i caféet i entrén till 1 timme innan jag skulle opereras, för då blev jag tvungen att gå upp till rummet, byta om och få lite dropp osv. 

Operationen gjordes och dom blev tvungna att ta bort mer än dom hade väntat sig, vilket i sig inte var någon fara för operationen i sig "gick som den skulle", eller det var i alla fall vad dom sa.. 

Allt kändes så overkligt, jag hade inte jätteont och inga direkta problem efter operationen, lite ont i halsen efter slangen bara men det är ju fullt normalt. Såklart tänkte jag att jag kanske hade turen med mig för en gångs skull, men det skulle visa sig på julaftonskvällen att jag hade fel, men det återkommer jag med. 

Mamma hämtade mig från sjukhuset och allt var så skönt, inga problem, inte så mycket värk och inga cellförändringar. När jag väl kom hem, då blev det att bara ta det lugnt och försöka vila lite eftersom jag ändå gått igenom en operation. 

Julafton: 

Dagen började med att vi åkte till Dennis mormor och morfar för att fira jul med dom, Dennis föräldrar och bror. Vi åt god mat, och hade jättetrevligt. Tove blev såklart överlycklig när tomten kom med julklappar till henne och jag fick jättefina presenter av Dennis och Tove. 

Sen fikade vi lite, pratade och hade det allmänt trevligt och jag kan säga att jag hade verkligen inte kunnat önska mig en bättre julafton. Det var verkligen supermysigt. 

När vi skulle åka hem tänkte vi att vi kunde svänga förbi hos mina föräldrar en snabbis och dricka en kopp kaffe innan vi skulle hem, där var det också jättetrevligt.

Men sen kände jag det.. Det började göra ont i magen och det började komma ut en hel del blod. Efter att ha behövt gå på toa för att stanna dar i 30 minuter eftersom det var som en vattenkran som droppade blod i snabb takt, då bestämde jag mig för att det var dags att ringa in och fråga vad jag skulle göra. Efter att ha förklarat läget att jag faktiskt under de här 30 minuterna hade förlorat ca 5 dl blod, då var det inte längre frågan om ifall jag skulle åka in utan hur fort jag kunde ta mig dit.. 

Mamma som var vid min sida hämtade Dennis och förklarade läget och Dennis var helt med på att han skulle köra in mig till sjukhuset. 

Väl utanför sjukhuset mötte vi en sköterska som också skulle in men som hade glömt sitt passerkort, hon frågade hur det var med mig och ifall jag skulle in och det skulle jag ju. Jag sa att jag kände att blodet var på väg och efter en del krångel med att ringa avdelningen så kom vi tillslut in i entrén. 

Hon gjorde sitt bästa för att jag så snabbt som möjligt skulle komma upp till avdelningen, men det räckte inte hela vägen tyvärr.. 

Jag hann gå några steg in mot hissarna när jag helt plötsligt stannade upp och blodet forsade, mina kläder, skorna, golvet.. Ja, allt var täckt i blod. Snabbt fick hon ner mig i en rullstol som jag fick åka upp till avdelningen i. 

Uppe i undersökningsrummet hör jag paniken i hennes röst när hon säger "Det är blod överallt, i entrén, i hissen, i hallen, ja överallt och någon måste torka bort det". 

Rummet fylldes snabbt av sköterskor som hjälpte mig till en brits, sen hjälpte dom mig att få av de blodiga kläderna och att komma i en operationsskjorta, efter en kort stund kom läkaren. 

Han sa "jag förstår om det är jobbigt, men jag tror inte att blödningen kan vara så stor", sen reste jag mig från britsen för att sätta mig i gynekologstolen och man såg verkligen oron i hans blick när han tittade på den stora blodpölen som samlats på britsen där jag några minuter suttit. 

Efter att han tömt mig på en hel del blod som låg samlat i mig så konstaterade han snabbt att jag var tvungen att åka ner på operation igen, jag förlorade för mycket blod och alldeles för snabbt. 

Operationen tog ca 2 timmar, under den tiden förlorade jag en hel del blod men dom lyckades stoppa den värsta blödningen genom att bränna blodkärlen i tappen, sy och lägga in två operationsdukar med medel som skulle stoppa blödningen, När jag vaknade efter operationen var jag förtvivlad och ville bara ha Dennis vid min sida, tårarna forsade när dom sa att jag skulle till uppvaket innan jag skulle få se honom igen. Men eftersom jag hade panik och vaknade mer och mer av att jag grät så fick jag åka ner till avdelningen igen. 

Där satt han och väntade och jag kunde äntligen bli tröstad. Hela kvällen satt han bredvid min säng och höll mig i handen. I den stunden kände jag att jag kunde slappna av tillräckligt för att somna.

Dagen efter åkte vi hem, men kom tillbaka in igen eftersom jag bara kräktes upp allt jag fick i mig, så det blev ännu en natt på sjukhus med dropp. 

Tur är att det är bättre nu, jag känner mig bättre i alla fall. Visst vet jag att jag fortfarande har problem. Jag tror att jag har en infektion på gång då jag bara får ondare och ondare för varje dag som går. Men jag kan i alla fall se framåt och hoppas på att allt blir bra i slutändan. 

Men nog om det.. 

För ett år sedan sa världens underbaraste krisse "2014 måste bli ditt år, du måste få lite tur i livet nu". Tyvärr blev det ju inte riktigt så, men nytt år, nya tag.

För även om jag det senaste året har haft väldigt mycket motgångar så har jag en händelse som väger upp allt det dåliga och som gör att mitt 2014 varit ett av de bästa åren i mitt liv! 

2014-04-19, dagen då jag för första gången lärde känna Dennis. 

Morgonen den 19e då Pelle stannade bilen utanför mamma och pappas hus för att plocka upp mig eftersom vi skulle till Elmia, i bilen satt 3 personer som jag kände väl, men också någon som för mig var helt "ny". 

Men det var inte förs på kvällen som vi verkligen fick kontakt med varandra, då både jag och Dennis blivit mer eller mindre meddragna till Gnesta för att dricka och bara ha kul. 

Den kvällen slutade med att jag sov i Dennis famn, vi bestämde oss för att träffa varandra igen dagen efter, och några dagar efter det osv. 

Det ena ledde till det andra och jag föll för honom, jag föll så hårt man bara kan falla! Och jag kommer aldrig att ta mig upp ur det här. Den 11 maj pratade vi och bestämde oss för att vi var ett par, den 11e maj i bilen utanför mina föräldrars hus sa han "Jag älskar dig" till mig för första gången och jag trodde mitt hjärta skulle slå ut ur bröstkorgen på mig, så underbart lycklig var jag att få finnas vid hans sida. 

Men det var inte heller bara mig han tog med storm.. Tove älskade honom från första stund och om man frågar henne så är Dennis hennes och ingen annans. Att se hur duktig och omhändertagande han var med henne gjorde mig ännu mer fast vid honom.  

Jag hade äntligen funnit någon som fick mig att känna mig hel! Min andra hälft, mitt hjärta och mitt livs kärlek. Aldrig har jag älskat och känt mig så trygg, så hel och så lycklig som med honom. 

Han och Tove är min värld och utan dom vet jag inte vad jag hade tagit mig till. 

Nu snart 8 månader efter att vi bestämde oss för att vi var ett par, så bor vi ihop, är världens lyckligaste par och har den mest underbara lilla familjen som finns <3
Jag älskar er nu och för evigt <3

Dagens citat får bli något som jag och Dennis ofta säger till varandra. 

Dennis- Alltid du och jag

Jag- För evigt

Dennis- För alltid