Träningsvärk och tankar.

Veckan som gått har varit lite sådär antar jag. 

Mestadels eftersom vår lilla skruttunge har varit sjuk "/ Det började med mildare krupp i förra veckan och i söndags kom febern, som om inte det var nog så har hon nu fått öroninflammation. :( <3 

Tycker så synd om lillskrutt <3 

För övrigt har veckan varit sådär också, det har hela tiden varit något som hänt, något som behövt göras osv. Så det har inte blivit mycket tid över för mig och Dennis. Men så i onsdags hade vi äntligen en dag då vi bara kunde ta det lugnt efter han kommit hem från jobbet. <3 

Hans plan blev dock inte riktigt som han tänkt sig, men vi fick i alla fall spendera tid tillsammans! Christian kom nämligen över och hälsade på Tove, och efter det blev vi tvungna att åka och handla eftersom det inte fanns någon mat hemma. 

Men i övrigt blev kvällen perfekt! vi hade familjemys och bara umgicks med varandra! <3 

Gårdagens kväll gick också till att bara umgås, fast innan dess hade Dennis lite ärenden att göra så det blev inte riktigt så mycket mys som vi tänkt oss, men det var ju bättre än inget mys. <3 

Övrigt i mitt liv då!? 

Jodå, nog är jag lite stolt över mig själv.. Jag har nämligen ÄNTLIGEN kommit igång med träningen! Nu har jag ett träningsschema som jag tänker följa så att jag kan få tillbaka min kropp så som jag vill ha den. 

Dock har detta resulterat i att jag har sån förbannad träningsvärk, men men ska man vara fin får man lida pin, right!? ;) Det märks så himla tydligt på min kropp och mina muskler att alla operationer och all återhämtningstid tagit ut sin rätt på kroppen, jag känner hur det spänner och stramar i ärren samt hur det sticket i musklerna på magen när jag tränar. Men som sagt, jag ger inte upp för nu jäklar ska jag få till min kropp så som jag vill ha den. 

Och dessutom behöver jag träna upp mina muskler i magen tills den dagen då jag vill bli gravid igen. ;P 

I övrigt så går tankarna lite kors och tvärs just nu..

Jag håller mig positiv med tankarna på att jag har världens underbaraste sambo och dotter, att jag äntligen kommit igång med träningen osv. Så på så sätt hade jag inte kunnat vara lyckligare! 

Värmen och tryggheten jag känner när jag har mina två älsklingar vid min sida är obeskrivlig, jag har liksom aldrig känt mig så hel som jag gör nu. Allt börjar liksom falla på plats och det känns äntligen som om det ska bli bra för mig nu. 

Det må vara tufft att vara ifrån Dennis när han jobbar eller har annat för sig, men jag vet ju att han alltid kommer tillbaka till mig, men saknaden av honom varje sekund han är ifrån mig är enorm. 

Så nu vill jag bara att han ska komma hem och hålla om mig, pussa på mig och säga att han älskar mig, för då får jag känna mig hel igen! <3 

Då får jag känna lyckoruset som går igenom min kropp, en pirrig känsla som går genom kroppen på mig liksom en blixt. Jag får känna värmen från den jag älskar mest och på samma gång kunna koncentrera mina tankar på allt det positiva i livet, kunna känna känslan av längtan till allt vi planerat på att göra här i livet. <3 

För Dennis är mannen jag vill spendera alla mina resterande dagar med, han är den som jag aldrig någonsin kommer släppa och den jag aldrig skulle kunna tänka mig leva utan. Den perfekta sambon och extrapappan! För aldrig har jag sett någon så stabil och så underbar. Han är en perfekt fadersfigur åt Tove (en av två fadersfigurer) och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle hitta någon som går så bra ihop med både mig och lillfisen <3 

Jag älskar er Dennis och Tove! <3 

Men som sagt har jag en del tankar kring annat också. 

Jag började prata med en person i höstas/vintras som jag träffade via en grupp på facebook, vi hade en hel del gemensamt och jag kände att jag ändå på något sätt kunde prata med någon som förstod till stor del om vad jag gått igenom. Och det kändes skönt att ändå ha någon som gått igenom liknande saker att prata med, och någon som jag kunde känna att även jag kunde stötta och hjälpa lite. 

Men kontakten blev inte långvarig då en person i min omgivning inte kände sig okej med det, då personen i fråga inte själv ville ha någon kontakt med personen. 

Och därför valde jag att inte skriva mer till personen, eftersom jag känner att mina nära och käras önskemål är viktigare än en person jag mött online. 

Men i och med att jag har väldigt svårt att sova på nätterna så ligger jag och funderar över saker och ting, och jag kom på mig själv med att undra hur det går för personen i fråga. För på något underligt sätt så bryr jag mig även om det är någon jag aldrig träffat irl och även om det inte var en jättelångvarig kontakt.

Och jag hoppas verkligen att personen i fråga har det bra och att saker har börjat reda ut sig.