Jaha, då var det väl dags att uppdatera er som läser min blogg då.
Som några av er säkert sätt på min facebook så har jag blivit "sjuk"..
Jag har ju sedan 2 år tillbaka haft problem med min livmoder och i våras blev det värre, när min läkare tittat och tagit prover på den så beslutades det att bästa alternativet var att frysa livmodertappen.. Vilket gjordes förra måndagen och eftersom jag insisterade på att åka och jobba förra veckan (trots att rekommendationen från min läkare var att vila) så har jag nu fått mer problem med min livmoder. Nu har jag nämligen ett öppet sår på tappen som ligger och blöder samtidigt som jag har en mindre infektion, så både i måndags och i tisdags blev det sjukhusbesök för min del.
På tisdagen beslutades det att två olika sorter antibiotika skulle sättas in, och att vila inte längre var ett alternativ utan ett tvång..
Ha Ha Ha..... Dum som jag är gick jag till jobbet idag också trots att jag borde ha stannat hemma, men det får jag ångar för inte nog med att jag vid flera tillfällen var på väg att svimma, kräkas och bryta i hop fysiskt på jobbet så fick jag så fruktansvärt ont i livmodern.. Om man skulle tänka sig att någon sticker in en kniv i magen på en och vrider runt, ungefär så ont gjorde det vilket innebar att jag fick svårt att stå, gå och röra mig, men så efter mycket om och men så övertalade i alla fall mina chefer/arbetsledare mig att gå hem och att stanna hemma tills jag blivit bättre, så det är väl det jag får göra..
För er som varit med ett tag i mitt liv så är det ingen direkt "nyhet" att jag för exakt två år sedan låg på sjukhuset för just infektion i livmodern, och den gången för två år sedan var hoppet om att överleva nästan borta. Både jag, min familj och läkarna hade tvivel på att jag ens skulle överleva eftersom infektionen bara blev värre, mitt hjärta började krångla, jag fick vatten i lungorna och behövde opereras igen.. Och idag är det exakt 1 år och 3 dagar sedan jag låg på hjärtakuten med farligt högt blodtryck och en puls på 32-35/ minut (när den låg stabilt, den var även ner under 32 slag per minut) och jag borde logiskt sett ha dött där och då, men jag överlevde trots alla odds..
Skräcken för att det är så det ska sluta igen är stor och jag tror verkligen inte att jag skulle överleva det en gång till. Jag skulle inte orka kämpa, för den här gången har jag inte någon som står sida vid sida med mig.
Så jag antar att jag får sitta här hemma och pressa mig själv till att sitta stilla och ta det lugnt trots att jag egentligen vill klättra på väggarna för att jag är så rastlös..
Det tär ju inte bara på kroppen när den inte vill längre, det tär ju även psykiskt.. Och jag hoppas verkligen att allt blir bra snart, men just nu känns det mesta bara meningslöst, vem vill ha en kropp som bara sviker liksom!? Jag vill också kunna vara frisk och kunna leva ett vanligt liv, men alltid.. Alltid ska det vara något fel med min kropp.
“Even as your body betrays you, your mind denies it.”
“An active mind cannot exist in an inactive body.”
Men men, ska försöka tänka på något annat nu..
Xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar