Svar på blodproverna och annat deppigt..

Vad ska man säga!? Helgen har varit ett rent helvete, men nu mår jag inte lika dåligt psykiskt i alla fall. 

Igår vaknade jag och mådde lite bättre än jag gjort de senaste dagarna även om jag fortfarande hade ont i huvudet, yrsel och ont i njurarna men febern låg "bara" på 38.6 så det var ju ändå positivt. 

Dock blev dagen väldigt jobbig eftersom Tove är i någon trotsperiod då hon gör allt hon inte får göra, skriker och slåss när hon inte får som hon vill osv, så det blev ju inte mycket vila igår kan man väl säga. 

Men på kvällen flydde jag slagfältet och åkte hem till Dp, där satt jag och spelade lite tv-spel med Markus och Dp. Och det var riktigt skönt att kunna slappna av lite, att slippa springa efter Tove hela tiden, slippa skriken som skär i mitt huvud som ett glödande svärd. Att ha ständig huvudvärk är inte lätt, men nu är den ju mycket värre än vanligt och då måste man få ta en paus i livet. Så det blev en riktigt lyckad kväll men en hel del skratt. 

Idag har dagen varit sämre för i morse så sprack en cysta på min vänstra äggstock, vilket gör ont som satan, och när jag började få riktigt riktigt ont så ringer min läkare lite lägligt sådär.. Hon skulle prata om blodproverna jag tog i april och mycket riktigt visade dom att jag hade rätt och att läkarna hade fel, jag inbillade mig inte alls att jag hade blåmärken osv (som btw inte bara jag såg/ser att jag hade/har).

Så nu ska jag få en remiss till en "specialist" som ska kolla vad exakt som är felet, och eftersom proverna inte var normala så får jag inte ta antiinflammatoriska medel, vilket gör att jag inte kan ta smärtstillande för att dämpa värken från cystan. Så nu har jag så ont att jag har svårt att gå, jag känner mig liksom förlamad i benen. 

Så det blir ju intressant om hur jag ska lyckas genomlida detta varje månad i resten av mitt liv utan att kunna ta den enda kombinationen av mediciner som hjälpt hittills.. Men men. 

Det faktum att proverna visade att något var fel känns både positivt och negativt.. Det är ju aldrig kul att få ännu ett besked om hur min kropp sviker mig, om hur den inte kan vara "normal" som andras och fungera korrekt.. Sen är jag lite orolig över vad som kan vara orsaken till det hela. 

Men på sätt och vis känns det bra för nu behöver jag inte höra "du bara inbillar dig" när jag ber läkarna om hjälp och nu kanske jag kan få veta vad det är som orsakar detta helvete. 

Så just nu är det mycket blandade känslor kring beskedet. 

För övrigt så orkar jag inte kämpa för vissa saker längre, jag har gett upp. Det känns som om det inte spelar någon roll vad jag gör så är det fel. 

Så jag flyr till min "bubbla" mer och mer, jag stänger ute verkligheten och hoppas på att det ska bli bra på egen hand.. Men om inte ens jag kan ändra på saker och göra saker i mitt liv bättre varför skulle då någon/något annat ändra på det!?  Jaja, det är tur att man har en bubbla att fly till lite då och då. :)

Kan ju säga att en del av min bubbla är underbara helt fantastiska Kristin! Utan henne hade jag aldrig klarat mig. Och jag måste skriva det här, eftersom jag verkligen vill att hon ska veta hur mycket hon betyder för mig, en bättre vän kan man inte önska sig! <3<3

“The future belongs to those who believe in the beauty of their dreams.” 

Men nu får det vara nog skrivet för idag. 

Xoxo